God jul!

Ja, jag tror minsann att det är en god jul i år. Fortfarande lyser stressen med sin frånvaro och jag har haft en skön julafton. Eira blev livrädd för tomten och gömde sig i mormors torkskåp; stackars barn men absolut fnitterfaktum över det hela. När hon väl lugnat sig funkade det med tomten, även om hon formligen ryckte klapparna ur handen på denna och sprang därifrån så fort hon kunde. Vilket påhitt, egentligen, med tomte! Är det något barn som aldrig varit skeptisk mot detta rödklädda "monster"? Menar, inte ser tomten naturlig ut, heller?! En rödklädd skäggig gubbe med toppluva och basröst? Det är nog för att skrämma även mig i en mörk gränd... Bästa presenten då? Jo, den stod moster Amelie för: En Nalle Puh-tidning vilken Eira omedelbart parkerade sig intill köksbordet med. Allt annat spelade ingen roll efter det...

Nog om barn. Jag ska städa och packa. Imorgon åker vi norrut!

No stress...

Jag tror att det är första gången jag inte lider av julstress. Skolstress ja, men nu är det "lov", varför just den stressen är undanlagd till nästa år. Men ingen panik inför julen. Trots att jag bakat, julklappsshoppat på ett knökfullt Kupolen och dessutom har både sillsallad, Janssons, revbensspjäll och köttbullar att fixa innan julafton. Men jag hinner, det är lugnt. Magnus är lugn och ger mig det lugnet så jag kan inte förstå varför det alltid varit så stressigt tidigare? From now on tänker jag skippa julstressen totalt kommande år och istället njuta av familjen, vintern och adventsljusen. Att stressa finns det ingen anledning alls att göra...

Fyllahylla...

Kanske ska man inte hylla fylla som grej men det finns gånger då grunden till en lördagkväll är tämligen verklighetsfrånvänd och det är liksom kroppen och hjärnan lever sitt eget liv. När inga tankar och känslor är långlivade utan bara flyktiga, diffusa... Just nu är det en grym grund och jag åker bara med, full av Londonvibbar i kroppen och den där barnsliga känslan av odödlighet sjungande i blodet. Alkoholromantik? I sanning...

Published with Blogger-droid v1.6.5

Dear Santa...

...i år önskar jag mig följande:

(Var inte så snål nu, Tomten! Jag behöver faktiskt dessa saker...)

1. En MacBook Pro. Min dator kan jag knappt surfa aftonbladet.se på längre. Bland annat.

2. En kamera. Helst den på bilden. Jag har hört att den ska vara bra. Till våren ska jag läsa foto och då behöver jag en kamera. Varför förstår inte min plånbok det?

Slut önskelista. Är det någon som vill sponsra...öhhrm...ge mig cirkus 20.000 i julklapp?

Kom igen Tomten. Jag vet att du inte är från Gagnef...

Chirre och långfillingar...

Idag har vi firat kära Eira som fyllde två. Inte heller detta år var hon så imponerad av vare sig present(öppnande) eller tårta utan ville leka i mormors vardagsrum hellre än öppna paket och äta syrrans glass hellre än tårtan jag bakat. Nå, nästa år kanske. Somnade gjorde hon hur som, mig veterligen nöjd med dagen.

För egen del kom jag gräddmätt (ni vet sådär äckligt sötsliskigt mätt man kan bli av tårta och annat innehållande socker) hem och gjorde ungarna klara för säng. Under tiden blev jag FB-inspirerad och därmed också sugen på chips och dip. Efter att ha konsulterat tv.nu fick jag veta att jorå, det fanns en ursäkt att vräka i sig ännu mer än vad jag redan gjort idag. Men - eftersom jag ändå hade tänkt mig en promenad så kunde jag ju helt enkelt göra två flugor på smällen och gå till affären för att köpa det jag tänkt svulla framför "Beck".

Sagt och gjort, jag svidade om till underställ och lager på lager för att ta en kvällspromenad med SR-dokumentär i öronen trots litet halvkyligt. Under vägen passade jag även på att ta en cache jag tänkt fixa länge men inte kunnat ta under dagtid eftersom det alltid är folk i närheten av den. Nu kunde jag dock äntligen logga den!

Så nu sitter jag här, med långkalsonger och en oöppnad påse chips och...det känns helt okej att äta de där chipsen.

När jag blir stor...

...ska jag bli...vaddå?

Jag ska träffa studievägledaren på onsdag och diskutera "framtiden". Med det menar jag inte att jag valt "fel" utbildning - jag har valt den utbildning vilken efter omständigheterna var den som låg närmast vad jag skulle kunna tänka mig att arbeta med.

Men jag funderar likväl, och hur jag än tänker kommer jag tillbaka till det journalistiska. Jag har ingen som helst lust (egentligen) att läsa 30p reklamkurser nästa år. Detta helt enkelt på grund av att jag inte har någon fallenhet ditåt, och trots allt tror jag på att man ska göra vad man är bra på. Om inte annat vad man själv anser sig vara bra på.

Grejen är att jag vill skriva. Och jag vill veta saker. Och fråga saker. Och vara med på saker. Och jag fastnar vid det där journalistiska och det grämer mig så att jag inte vet hur jag ska kunna påverka min utbildning i den riktningen.

Eller vad ska jag bli då, när jag blir stor?

Bara positivismer...

Den här veckan har formligen farit förbi och jag känner mig helt uppslukad av den nya kursen. Uppslukad som i "överstressad" men skit samma, just nu känns det lugnt. Även om det känns liksom allt är så otroligt intensivt, vilket det kanske blir eftersom allt är centrerat till dessa fem, sex veckor och no more, så glädjs jag över följande:

Idag, när jag var på ICA Maxi i Falun för att köpa mjölk och bröd tog jag mig tid att titta på julklappar åt barnen och julpynt åt huset. Även om vi i princip är klara med julklappsköpen åt kidsen värmde det mitt hjärta att kunna glo på saker för att glädja barnen med julmys och så vidare.

Imorgon hade vi tänkt träffas på förmiddagen för att sy ihop den sista seminarieuppgiften, men det kändes så pass lugnt att vi kan vänta med det - eller rättare sagt anser vi oss ha så pass mkt kött på benen inför fredagen att vi kan låta bli. Alltså börjar jag inte förrän 13.45 imorgon och tänker således tillbringa förmiddagen med att leka med Eira i snön ute, och koka fläskkotletter till lunch! Just nu känns det som lycka, att tillbringa tid med familjen!

Ikväll, när jag låg och läste med Eira, betade vi - för miljonte gången - av en bok med massa bilder och temasidor. (Typ ett uppslag med kroppen, ett med mat och kök osv) Jag frågade var "stolen" var och hon pekade "fel" och pekade på bilden av bordet. Förklarade gjorde jag då att det var bordet och DÄR var stolen, varpå hon pekade på bilden av kylskåpet, sade "mat" och flyttade därefter fingret till stolen och berättade vidare att maten äter man vid bordet där man sitter på stolen. På en tvåårings språk, alltså. Jag blir så varm och glad och stolt över att hon utvecklas trots att vi inte har henne på dagis, och trots att hon inte har möjligheten att leka med andra barn eftersom vi inte känner några med barn.

Nu ska jag kvällsfika med kärleken. Barnen sover och det är vintertyst. Jag har njutit av en promenad i snön och jag ska snart duscha och sova. Just nu är det lovely.

Bara negativismer idag...

Kursen vi precis påbörjat heter "Planerad kommunikation" och även om jag visst skulle kunna tänka mig arbeta med uppgifter liknande seminarie- och examinationsuppgiften till denna kurs så ligger jag litet...efter...då jag aldrig tidigare sysslat med eller ens varit i närheten av att syssla med detta. Jag förstår inte uppgiften, och det känns därmed som att jag "hänger löst" eftersom jag upplever det liksom jag inte har någon att diskutera med. Kurslitteraturen har jag läst, men inte blivit mycket klokare av, och nu är det först en seminarieuppgift till fredag som ska göras. Av denna...förstår jag inte heller särdeles mycket.

Alltså sätter jag mig och grinar och överväger att sluta eftersom det ändå kommer att gå åt helvete. Så känns det. Då måste jag ta Magnus till hjälp och han ställer sig ytterst frågande frågan om hur han som inte ens läst litteraturen ska kunna hjälpa mig. Svarar gör jag då att det nog knappt är så att mina kursare jag ska jobba med läst litteraturen varför det nog inte gör någon skillnad ändå...

Det känns liksom jag ser nyckelhålet men inte träffar rätt med nyckeln eftersom jag är så förbålt kissnödig.

Jag blir så otroligt ledsen. Jag vill ju klara det här, men jag behöver hjälp och jag behöver...bolla...med någon som också vill ge sig fan på att prestera BRA.

Veckan som gått...

För exakt en vecka sedan hade jag och Magnus inlett vår första barnfria helg på evigheter. Nyss hemkomna från tacomiddag och barndumpning hos min mor hällde vi upp varsitt glas vin och bara...var. Nu sover det minsta barnet och det största är under sövning och vinet står än en gång redo.

Veckan som gått har fram till onsdagskvällen till mesta del bestått av tentaskrivande för min del, och igår skickade jag så in den, redo för bedömning och betygssättning. Kanske borde jag ha ambitionen att klara även denna kurs med ett VG, men med tanke på tentaprestationen känns det inte liksom jag kommer att ro hem det. Nå. G räcker, i synnerhet då Chomsky och jag inte är direkt såta vänner.

I och med att tentan - vilken har deadline i natt - var klar redan i förrgår har jag haft lyxen att ha tid över. (Trots allt är det bara tre kapitel som ska läsas till måndag, och jag har redan läst ett av dem, så....) Vad kan man göra då? Jo, familjen har (åter)upptagit geocachandet vilket vi prövade på så smått redan förra sommaren men aldrig riktigt utvecklade. Således har de två senaste dagarna tillbringats med att beta av cacher. En riktigt skojig (familje)sysselsättning, må jag säga, och man får se ställen man annars a) inte tänker på eller b) aldrig har varit på förut. Kan rekommendera den sysselsättningen för alla er som har litet tid över - vi använder GPS:en på mobilerna och har via Androidmarket tagit hem någon form av locator eller vad man ska kalla det... Kolla in geocaching.com och snoka runt litet i närheten av var du nu bor...

I övrigt är jag ruggigt socialiseringssugen. (Läs: sugen på att dricka vin någon annanstans än hemma...)

Nu ska jag...väcka Magnus vilken har somnat bredvid Eira. Som fortfarande är vaken och på väg upp igen. Hahaha!

Sammanfattning

Förut var jag väldigt förtjust i kontraster. Nu vet jag inte, eller rättare sagt fascineras jag litet över att jag för ett dygn sedan målade på ett ansikte - till och med läppstift! - och klädde mig i klänning, snygga strumpor och skor med klack innan jag drack ur glaset vitt och vi svepte ut på Stockholms gator för att käka middag och tillbringa kvällen med vad vi nu gjorde.

Ikväll äter jag middag med Ditten i knäet och tillsammans bär vi ut en skrikande unge och en hejdåande storasyster till bilen för att åka hem till oss. Till vårt hus. Där badning, nattning och handling omedelbart står i fokus. Och där jag går till bilen tänker jag på just detta - hur olika det kan vara.

Men så tittar jag på Eira där hon sitter och petar bort leverpastejen från mackan och dricker mjölk ur tunga Mimmimuggen så det droppar från hakan och konstaterar att klyschan "borta bra men hemma bäst" ändå stämmer. Älskade ungar, älskade Magnus, älskade familj. Jag har tänkt leva ett par, tre dagar på nyförälskelseruset. Förälskelse i livet i och med vetskapen om att det inte är slut, förälskelse i Magnus eftersom han är min och vi är varandras, och förälskelse i våra alldeles underbara döttrar...

Dagens dikt!

Jag lyssnade på P1 i onsdags kring lunchtid och hann precis på Dagens dikt. Dikten vilken var översatt till svenska, var skriven av Robert Desnos och hette i svensk översättning "Tack vare natten" och utgavs i diktsamlingen "Drucket språk". Jag hittade den bara på engelska, under namnet "Under cover of night". Enjoy!

To slip into your shadow under cover of night.

To follow your footsteps, your shadow at the window.

That shadow at the window is you and no one else;

it's you.

Do not open that window behind whose curtains you're moving.

Shut your eyes.

I'd like to shut them with my lips.

But the window opens and the breeze, the breeze

which strangely balances flame and flag surrounds my escape

with its cloak.

The window opens: it's not you.

I knew it all along.

Relax, take it easy...

Jag vet inte när det började - troligen egentligen för en herrans massa år sedan - men jag har länge haft problem med axlarna och nacken. Ont alltså. Och stel något så gräsligt. De senaste veckorna har jag ätit Alvedon och Ipren i maxdos och ändå besvärats av huvudvärk som i princip bara lättar en stund för att sedan återkomma. Jag försöker påminna mig själv om att slappna av och släppa ner axlarna och liksom stretcha ut och röra nacken och axlarna, och inte minst sluta bita ihop käkarna. Hur som lättar det inte. Det är liksom någon konstant sitter på mina axlar och däremellan skjuter in ett spett i köttet och grötar runt i musklerna och vad man nu mer kan tänkas ha för något i axlarna och nacken.

Men så på seminariet idag domnade två av fem fingrar bort totalt i vänsterhanden. Sådant "freaks me out" eftersom det är en så sjukt obehaglig känsla. Dessutom kan jag inte längre böja huvudet framåt utan att det "tar emot" på vänstersidan mellan axeln och nacken.

Kreativ - eller för en gångs skull initiativtagande - som jag var ringde jag i måndags till sjukgymnastiken i kommunen och konstaterade att det fick vara nog med allt det onda, och jadå, jag fick en tid nu på tisdag. Äntligen äntligen.

Även om jag själv begriper att det nog inte är bara massage och stretch som krävs för att jag ska slappna av kändes det som en bit på vägen. Huvudet och självkänslan får jag ta en annan gång, helt enkelt.

Eller så kanske jag skulle behöva bra avslappningsövningar? Var det inte himla poppis med avslappningsband förut? Något måste jag i alla fall göra för att koppla bort och koppla av, annars avlider jag snart av stress och självpåtagen ångest...

Hur gör ni för att slappna av?

(Annars får jag väl lägga mig i mammas badkar, fisa och slappna av...)

Flamingo

Igår satt jag på P&L-caféet och pluggade med två kurskamrater och så började vi prata om Flamingo, krogen typ mittemot caféet. Jag var helt enkelt tvungen att berätta att det var på det stället jag tillbringade större delen av min gymnasietid. Att jag - vi - oftast var där redan när de öppnade kring 13 för att köpa en kopp kaffe för tolv kronor och sedan hänga där till typ sista bussen kring 18 gick hemöver.

"Men vaddå, Flamingo är ju en krog?" fick jag till svar och fick instämma i att jo, det är det, och det har det så länge jag varit med också varit. Med undantaget att de hade caféverksamhet där förut. För typ... Öööh... Tio år sedan. När jag var...sjutton.

Jag kände mig plötsligt gammal vid insikten om att jag vid sjutton års ålder mer eller mindre hade flyttat hemifrån - så mycket tid var jag väl inte hemma då - allt medan mina kursare precis börjat vaddå, tredje klass? I grundskolan.

Tiden går så ruggigt ruggigt fort.

Snart är jag trettio. Då har mina kursare fyllt tjugotvå.

Och jag hänger inte på Flamingo längre.

Jag vet inte om någon från förr gör det.

Ribbing, släng dig i väggen...

När vi har föreläsning finns det ett gäng småungar - ja, jag får skriva småungar eftersom jag mig veterligen (nästan med råge) är äldst - som envisas med att bete sig övermåttan oförskämt. För hörrni, lyssna på gammelkärringen nu. Här kommer en snabbkurs i hyfs.

När man går i skolan, en skola man själv har ansökt till, blivit antagen till och där föreläsningarna inte är obligatoriska, ja, då går man antingen dit och beter sig som de vuxna människor man förmodas vara, eller så stannar man hemma.

Har man ont i magen eller vill kolla på YouTube - under lektionstid - stannar man hemma.

Vill man gnälla och gnöla - under "lektionstid" - över hur vansinnigt tråkigt det är och hur kass läraren är stannar man hemma.

Om man inte ser det oförskämda i att prata trots att en föreläsare försöker undervisa - ja, då stannar man också hemma.

Utöver detta stannar man också hemma om man inte kan ge fan i att plocka ihop sina saker först när föreläsningen ifråga är avslutad - inte några minuter innan, medan föreläsaren fortfarande pratar. Varför? Jo, det STÖR för de åhörare som vill lyssna.

Svårt? Jag vet inte. För mig är det sunt förnuft. Jag hade nästan, observera nästan, köpt läget om det hade handlat om tolvåringar. Nu handlar det om förmodat vuxna människor. Fast jag glömde. Vuxen blir man idag först när man passerat vaddå...? Fyrtiofem? Innan dess behöver man väl inte ta ansvar. Eller...?

Meditation sker i badet!

I förmiddags, när vi var på väg hem efter att ha lämnat ett släp vi hyrde några timmar tidigare, passerade vi typ församlingshemmet eller vad man ska kalla det. Ute var det regn, rusk och bara grått och där inne såg jag tända stearinljus. Plötsligt greps jag av en lust att gå med i typ någon meditationscirkel eller liknande. Liksom få litet perspektiv, slappna av, "försvinna" litet in i mig själv på ett annat sätt än mitt vanliga patetiska självömkande. Som de flesta andra med hyfsat sunda förhållanden var jag tvungen att delge min käre sambo denna plötsliga insikt och längtan efter något djupare.

Jag: Alltså, jag kanske borde gå med i typ någon meditationscirkel...

Magnus: Humm humm, jaha, vad menar du då?

Jag: Jamen, typ tända ljus och...ja...typ valsång eller något.

Magnus: Ja, men gör det då. Men inte om det kostar något.

Jag: ALLT kostar, det vet du väl.

Magnus: Då kan du lika gärna lägga dig i badkaret, hålla öronen under vattnet och fisa. Det låter typ som valsång.

Point taken.

Det blir ingen meditation.

Eller valsång.

Eller ens ett bad.

Jag får inte ner både kropp och knopp i E&E's badbalja från Babyproffsen.

Veckan som gått...

...har avsikten varit att blogga litet då och då, så jag har börjat men inte alls hittat fokus eller formulering bra nog för att publicera. Nu är hemtentan inlämnad - med den hemska insikten att jag torskar på källreferenserna - och jag kan gå vidare till dess kompletteringen dimper ner. Ny kurs är påbörjad, och stämmer mina beräkningar rätt är jag nu bara 23 kurser från en examen. Så nära har jag aldrig varit förut, på det här programmet!

När det var dags att utse talman i riksdagen häromdagen hade jag tänkt skriva ett inlägg om det, och det faktum att SD inte blev vågmästare i den omröstningen, att Alliansen oavsett SD:s röster hade fått majoritet och vad det kunde bero på att bl.a. Bodström "missade" omröstningen. Ren taktik, hade jag tänkt hävda, och hävdar fortfarande, utan att ha läst mer än rubrikerna på (webb)tidningarna. För den som (mot all förmodan) har något intresse av den utläggningen - feel free to ask. Jag är inte insatt i politik alls, egentligen. Jag spekulerar mest och drar Lisa-slutsatser...

Fortsätta kan jag göra på det mer personliga planet... Eira pratar och pratar och Edithen har (äntligen) börjat få upp sin första tand. Jag kan inte, som Sandra, säga vilket nummer av tand det är, men den vänstra framtanden i nederkäken. Dessutom har vår minsta skrothög fått för sig att hon ska gå, vilket skapar en hel del problem då hon inte kan stå utan att hålla i sig i något. Tack vare detta har hon skaffat sig mer än ett blåmärke på de smått stabbiga benen...

Magnus har sin sista hellediga pappavecka den här veckan, så efter det blir det dags att dela upp oss på respektive "arbetsplats". Jag måste se skolan som ett jobb; annars klarar jag inte tre år, tror jag. Hur man än ser det innebär det rent praktiskt att Magnus blir pappaledig ca. 25%, alltså då jag är i skolan, och jag har kidsen solo resten av tiden. Det känns både ovant och inte minst tålamodsprövande då det alltid är lättare att vara två...

Några "höjdpunkter" att se fram mot har jag redan börjat tänka på. En av dessa är faktiskt Eiras födelsedag, även om den är en dryg månad bord. Vad ger man en tvååring? Jag har funderat kring en sådan där Bobby-car, Duplo, pyjamasar, målargrejer och typ... Ja. Vad ger man henne? Egentligen är det nog mest för min skull - hon leker med grejerna en stund och sedan var det inte så skojigt längre. Det enda som är kul just nu är Pongo... Allt hon pratar om är Pongo. Och så Mille, Sandras grabb. Han kommer upp titt som tätt, vilket jag tycker är rätt sött. Nå, frågar jag henne vad hon vill ha i födelsedagspresent svarar hon "ballonger och tårta". Jag tror att det mer handlar om att jag berättat inför Magnus födelsedag att man får ballonger och tårta när man fyller år. Hon kan nog inte riktigt fatta konceptet "födelsedag" än, tror jag. Men ballonger och tårta blir det. Hur som.

I skrivande stund har Magnus precis brutit strömmen i huset och således tuffar datorn på batteriet. Efter knappa fem minuter varnar datorn för låg batterinivå, och jag skriver än en gång upp en MacBook Pro på önskelistan inför jul... Vem som nu vill ge mig en sådan är nästa fråga - från våra konton kommer den då INTE!

Receptdags!

Sandra var och fikade hos oss med sina finungar och jag var tvungen att bjussa på något. Alltså bakade jag eftersom det kändes sådär skoj att åka till Konsum och köpa ett packe Mariekex och torra vaniljmuffins. Uppenbarligen blev bakverken uppskattade av både Sandra och Magnus, så på Sandras begäran kommer här ett kakrecept! (Nyttigt? Eeh, nej. Men sedan när är kakor nyttigt?)

Amerikanska cookiees

200g smör

2 dl socker

1 dl farinsocker

2 ägg

2 tsk vaniljsocker

5½ dl vetemjöl

½tsk salt

1½ tsk bikarbonat

300g hackad mörk (block)choklad

Ev. krossade valnötter

Rör ihop smör och sockret - bägge sorterna - till en luftig röra. Använd förslagsvis elvisp. Rör ner ett ägg åt gången. Blanda i resten av ingredienserna och rör om. Ta en matsked av smeten och rulla till en boll - upprepa naturligtvis till dess smeten är slut. Kakorna flyter ut rätt mycket, så lägg dem inte för nära varandra på den med bakplåtspapper klädda plåten. Grädda i 175 grader ca 8-10 minuter.

Yammie!

I svampskogen...

Jag drömde i natt att jag var i svampskogen. Bara några meter in från vägen hittade jag drösvis med kantareller och mitt bland alla kantareller något som såg ut som en JÄTTEKANTARELL. Jag tänkte "yes!" åt alla normalstora kantareller, den stora tänkte jag inte plocka. Om något ser för bra ut för att vara så, så är det också så: för bra för att vara sant.

Men så kom det en svampexpert gående och berättade att alla kantareller var förgiftade av jättekantarellen, så jag kunde inte plocka någon alls eftersom jag skulle bli förgiftad av dem. Då blev jag så irriterad att jag tog ett steg åt sidan och råkade trampa i ett jordgetingbo, så hur många höstloja getingar som helst for upp och ville sticka mig.

Och tur var väl det, att jag inte åt av trattisarna, för såhär kan det gå om man plockar fel svamp!

Hur det går med barnen...

Den här snuvan ger sig inte. Jag är tät, tät och hängig, hängig. Edithen har fortfarande feber och snoret rinner på bägge ungarna...

Det är så lustigt, för ett par, tre veckor sedan kunde Edithen inte krypa. Hon låg och liksom juckade på golvet och blev förbannad. Nu kryper hon. Fort går det, och överallt ska hon vara med. Det ser så himla lustigt ut när hon ska över den höga tröskeln in till Eiras rum; som en liten kålmask fastnar hon med magen på mitten och viftar med armar och ben i luften utan att komma någonstans.

Ikväll, då Magnus lagt Edith (första vändan) skrek hon en del. Vi brukar låta henne hållas en stund innan vi plockar upp henne. Hur som blev det tystare och plötsligt började andningslarmet tjuta. Det spelar ingen roll att jag vet att ungen mår alldeles prima - det där tjutet får hjärtat att slå några extraslag av panik... Nåväl, vi gick in till henne, och där STÅR hon i fotändan av sängen. Jajamänsan. Vår sjumånaders tös börjar resa sig upp. Jag blir litet stolt och varm i kroppen när jag ser henne... Hon är alltid så glad, vår Edith. En solstråle.

Eira pratar mer och mer för varje dag, och börjar så smått sätta ihop ord till tvåordsmeningar. "Åka mormor"; "Lala boll" och så vidare. Hon blir så lycklig när vi kan kommunicera på ett sätt vi aldrig förut gjort. Idag åkte vi till mormor - barnens mormor - för att låta Magnus mecka rör ifred. Eira pinnar på med de små benen, ropar efter kossorna och blir alldeles ifrån sig av lycka och stolthet när hon matar korna med gräs. Glädjen var extra stor när hon dessutom fick gosa med en katt... Och hon liksom bubblar fram i livet, "hakuna matata", och...

Ibland är saker för stora för att kunna skriva om dem. Ibland går det inte att beskriva känslor.

Men det är ungefär samma fiskspritt i magen som när Magnus då jag säger att vi bara har en ren handduk kvar, och därför är tvungna att dela på den, han och jag, svarar "Jag vill dela ALLT med dig, det vet du ju!" Happy happy. Love love.

Barn och ballonger - walk of shame...

Medborgarplatsen, Stockholm

En pappa ∼35 med två barn ∼5 efter sig skyndar sig fram till Miljöpartiets valstuga.

Pappan: Hej, snälla, snälla säg att ni har några ballonger! Mina barn går omkring med Folkpartiet-ballonger, jag kan inte gå hem såhär!

Bad personality?

Idag har jag den i särklass sämsta personligheten. Jag har snor i hela huvudet och feber. Tålamodet var förbrukat omkring 06.50 men trots det är det åtminstone tolv timmar kvar av tålamodskrävande kiddos. Vilka för övrigt också är förkylda. Magnus meckar rör med Micke vilket i sin tur innebär att vattnet kommer att stängas av. Jag som har ungefär fyra maskiner tvätt att tvätta, en disk up and running och on top of that en kyckling som står på tining för att så småningom hamna i ugnen. Med andra ord är jag en vidrig person idag.

Fredagens meritlista så här långt:

- Kalla Magnus inhuman för att han tände i taket när jag hade somnat från hus och hem kring 08.30.

- Snäsa och skrika på barnen som är i sitt esse vad gäller humör. Edith vill inte äta, Eira vill inte sova, och däremellan ska Eira slå Edith. Suck.

- Skälla på Magnus för *plats för valfri sak man än kan komma på att skälla på någon för*.

Mest av allt skulle jag vilja ha en soffa att kura ihop mig i. En stor, mjuk, skön soffa och en lika skön filt plus ett par, tre bekväma kuddar att halvsova mot. Lägg till det två påsar chips och fyra filmer och en gigantisk Ramlösa citron och "ifred" och min dag hade varit gjord. Samt en lång, skön, het dusch. Och en god natts ostörd sömn.

Det enda jag möjligen kan få av allt det är är en het dusch och chipsen. Dock avstår jag karaktärsstarkt nog chipsen.

Nu ska jag försöka göra dagen litet bättre med hjälp av Otrivin comp.

(För er som inte drog parallellen med kycklingen och vattnets frånvaro - please never cook for me!)

Om att somna om...

Ofta har jag litet småsvårt att somna om kvällarna. Jag har helt enkelt för mycket i huvudet som stör, varför det också brukar dröja innan John Blund kommer med drömsanden eller vad det nu är han slänger i ögonen på små barn... Detsamma gäller på nätterna. Alltså när barn ska ha nattmat för jo, vår Edith äter fortfarande nattetid och jag vet inte hur vi ska få henne att sluta med det. Nå, det var en parentes...

I natt vaknade hon kring 04.45 och var hungrig, och eftersom Magnus låg inne hos Eira knatade jag helt sonika upp, fixade en flarra och stoppade den i munnen på Edith. Hon sög i sig, suckade i princip och somnade om. Jag låg och vred mig av och an i sängen i ytterligare nästan en timme innan jag kände att det gick att slumra till. Då väcker Edith mig och vill ha morgon.

Förut kunde jag ta upp Edithen i sängen och fortsätta sova, men i och med att hon blivit så mobil funkar det inte riktigt. Hon kryper ut över kanten, och lägger jag täcken i vägen kryper hon helt sonika över. Att lämna kvar henne i spjälsängen funkar inte heller eftersom hon då blir förbannad och skriker och vill upp... Alltså var jag tvungen att gå upp med henne. Kvart över sex.

Så innan halv sju har hon väckt storasyrran som är på ett strålande humör. "Tinky Winky" skriker hon argt och gör inget annat än bråkar på lillasyster vilken i sin tur blir förbannad och ledsen och skriker. Magnus sover och jag snorar av bara helskotta...

Ute börjar det åtminstone ljusna nu...

Sjung om studentens slösaktiga dagar...

Jag kom att tänka på en sak nu nyss, när jag och Magnus nattfikade och Eira plötsligt vaknade (igen). Magnus svalde ner mackan med litet mjölk och gick efter en puss godnatt (från Eira) och lade sig med henne. Kvar satt jag i mörkret, vid köksbordet, med en mjölkförpackning, en nyöppnad ost, ett storpack cognacmedvurst (köp inte den från Euroshopper, den är vidrig), en gurka och två sorters bröd. Allt att plocka undan, såklart.

Hade det där hänt för dryga tre år sedan, på den tid jag var om livet lyckligt ovetande student, hade jag lätt kunnat resa mig från bordet och krypa i säng för natten. Lämnat maten på bordet alltså. Detta med motiveringen att jag ändå inte äter macka så ofta och att jag ändå hade det viktigaste hemma till morgonen: kaffet.

But the times they are achanging, eller hur var det? Aldrig i livet att jag nu hade lämnat käk för en dryg hundring - nästan 150 - framme över natten av ren jävla lathet. Och ändå har jag mer pengar nu än då...

Annars är jag bara förjävla snorig. Snor'n rinner och vettet försvinner. Jag ska försöka njuta av att ha sängen solo i natt och hoppas Edithen sover till åtminstone 07... Sovmorgon för den här studenten, med andra ord!

Published with Blogger-droid v1.5.9

Diskmaskinskuriosa och husbygge...

Om man sköljer av disken innan man sätter in den i diskmaskinen förlorar man vinsten med att köra den i diskmaskinen, eftersom en modern diskmaskin drar mindre än vad det kostar att handdiska.

En tio år gammal diskmaskin drar ungefär 220kWh mer per år, än vad en ny A-märkt diskmaskin gör. Detta motsvarar kostnaden för den el ett modernt kylskåp förbrukar. Slutsats: Istället för att ha en gammal diskmaskin kan man helt enkelt ha en ny diskmaskin och TVÅ nya kylskåp.

(Källa: Vi i villa)

Jag har spenderat en stund med att klicka runt på till salu-hus i samma område som vårt. De tre eller om det var fyra villor jag kikade på ligger samtliga kring miljonen och uppåt. Bostadsytan var i stort detsamma och medan vi värmer vårt hus med pellets hade de andra villorna direktverkande el + luftvärmepump till uppvärmning. Renoveringsmässigt låg de villorna på ungefär samma standard som vi kommer att hamna på. Eller nej, det gjorde de inte.

När vi fått på golvet här nere - med golvvärme - ska vi fixa väggar och el. Därefter blir det ett helt nytt kök med nya vitvaror, en totalrenovering av lilla toaletten där nere (vilken blir kaklad/klinkrad) och sedan är det dags att ge sig på övervåningen. Alltså där vi nu bor.

Här uppe ska alla golven fixas till - rätas upp - och nya golv läggas. Köket här uppe ska rivas ut totalt och byggas badrum av. I hallen ska ytterligare ett rum byggas - Edithens rum - vilket gör att vi istället för fyra rum får fem. Givetvis fixar vi övriga ytskikt också, för våra vackert 70-talsbruna väggar med spygröna blommor tilltalar inte oss det minsta.

Tilläggsisolera ska vi göra utvändigt och i och med det byta panel. Alltså ska vi också riva bort balkongen på övervåningen samt den lilla farstun vi har in. Den vill jag sedan ska byggas om i en kombinerad farstu-altanbyggnad för att kunna användas som umgängesplats sommartid. Vad det lider ska vi således också byta samtliga fönster i kåken - de nuvarande drar knappt något alls vintertid - och jag tror nog att Magnus vill byta tak också. Mest för utseendets skull, kan jag tro.

Återstår gör så vårt garage/pannrum och där tänker jag inte ens yttra mig... Men jag vet att Magnus har en tanke med det också...

Nu ska jag duscha och tänka på hur mycket pengar vår A-diskmaskin sparar oss...

Kurvig, mullig eller fet?

Ibland klickar jag runt på så kallade vuxensiter på nätet och när jag slöklickar sådär så dyker det titt som tätt upp bilder, mer eller mindre avklädda, på fruntimmer. Eller ja, tjejer alltifrån 18 till 55, kanske jag ska säga.

Jag har konstaterat följande: kurvig, mullig och fet är tre helt subjektiva kroppsuppfattningar.

Jag anser mig själv vara kurvig, litet småmullig, men ändå med en viss kvinnlighet i behåll. Men - många som lätt kan plussa på vaddå, femton-tjugo kilo eller mer ovanpå min vikt ser sig som kurviga. Som lätt mulliga. Och tittar man sedan på bilderna är det mest en oformlig massa kvinna. Som är kurvig. Enligt sig själv.

Missuppfatta mig inte nu.

Man får se ut precis hur man vill.

Liten, stor, tjock, smal, skinny, kurvig, mullig, rödhårig eller mörkhyad. Jag bryr mig inte ett smack så länge jag inte ska hoppa i säng med vederbörande. (Vilket inte skulle hända eftersom jag är sorgligt hetero...)

Men jag reflekterar bara över hur ruggigt subjektivt det där med kurvig, mullig och fet är. Uppenbarligen kvalar både jag och 115 kilos Jenny in under samma kategori: kurvig.

(Och skulle jag nu prompt vara tvungen att välja en kvinna i bingen hade det varit en kurvig sådan. Kurvig enligt min definition.)

Nu är det officiellt!

Eira och Edithen ska bli storasyrror nästa vår!

Neerå! Skojade bara! No kiddies här inte! Det räcker så fint, så fint med de två vi har...

Men nu är det hur som officiellt: Det blir inga mer tuppar för Eira! Hon har nu tagit steget från att vara napping baby till stora tjejen som inte ska sova något mer dagtid. För så här är det:

Vi har under några veckor gått bet med att söva henne på förmiddagarna, och efter 13 har vi vägrat i sten att låta henne sova. Att eftermiddagarna, ja, framåt middag och till läggning, har varit extremgnälliga har inte varit en överdrift, men att lägga henne däremot har varit en dröm.

"Vill du ha välling och sova?" har vi frågat och hon har formligen rusat till sängen och slocknat på två röda.

Idag tuppade hon i bilen på väg till Falun och sov till 11.30, alltså knappa trekvart. Läggningen idag tog - trots en mycket trött tjej - en dryg timme. En dryg timme av snurr, gnäll, kink, nypas, dra i håret, tända och släcka, av och på med täcke, leka med kudden och allt vad nu en tvååring kan hitta på för att inte behöva somna. Och jag gör det inte.

Ungen får vara hur gnällig som helst mot kvällningen. Jag mutar henne gladeligen med bad, Teletubbies och allt annat som kan få henne att inte kinka ur totalt för att sedan kunna lägga henne kring 19-19.30 och sedan ha lugn och ro.

Så. Hon börjar bli stor, det lilla flarnet. Och pratar gör hon något så extremt. Nästan varje dag kommer nya ord. Det är sådant som gör det skoj att vara mamma...

Idag har jag...

...klivit upp före 06. Eller ja, vaknat före 06. Jag vägrar dock kliva ur sängen före 07 även om Edithen vill annorlunda.

...läst en timme kurslitteratur och fått konstaterat att ja, vi ska läsa HELA Olsson till nästa onsdag eller vad det nu är.

...åkt och tränat: Först en stund crosstrainer och sedan en halvtimme core. Pust.

...åkt till mormor med en matlåda, fikat med henne och hjälpt henne ringa ett utrikessamtal.

...haft seminarie på skolan vilket gick sådär, men hoppas på godkänt. Min hjärna var tämligen grötig efter att ha varit vaken sedan före fan.

...kört hem från Falun med lika mycket sinnesnärvaro som ett rattfyllo.

...fixat äkta halvfabrikatsmiddag i form av fiskpinnar och spenat och i och med det sett till att sju personer blev mätta och nöjda.

...lagt Eira till sängs och fått henne att somna.

Nu borde jag...

...ta en dusch och det länge.

...läsa åtminstone två kapitel kurslitteratur..

...ha en stund för mig själv.

...kolla på partiledardebatt från häromdagen.

...plocka ur och i diskmaskinen.

...läsa något jag själv valt och vill.

I själva verket...

...kommer jag att hänga framför datorn i typ två timmar till och göra inte ett endaste vettigt dugg, duscha och sedan tvärslockna bara för att vakna före 06 imorgon igen och göra om typ allt som jag redan gjort idag. Undantaget seminarie och möjligen träningen då.

"Vaj ä hatt? Ha-ha-aah-hatt!"

Vi är hyfsat restriktiva med film och TV här hemma vad gäller barnen. TV-biten är lätt då vi inte har någon TV inkopplad och inte heller kommer att ha förrän vi har ett golv i vardagsrummet. Därför har Eira enbart fått se vad vi har valt på datorn. Till en början var det enbart "I drömmarnas trädgård" vilket är ett väldigt harmlöst och rätt sött barnprogram för de minsta.

Men - barn utvecklas tydligen och i och med det förändras också vad de vill titta på. Jag introducerade "Bullerbyn" och "Emil", men inte riktigt än, tydligen. Försökte då med "Djungelboken" vilken blev en av Eiras favvosar. Helt okej.

Så kom en dag då hon hittade ett DVD-fodral med Teletubbies här hemma, och av någon anledning blev hon helt tokig och ville kolla på det. Eftersom DVD:n var borta så löste jag det på det sätt alla moderna mammor gör. Hon fick titta...hrrrm...via nätet.

Och jag formligen AVSKYR Teletubbies! Inte bara för att det är vansinnigt löjligt, opedagogiskt, verklighetsfrånvänt och Gud vet vad mer, men mest av allt för att de där teletubbierna pratar BABYSPRÅK!

Är det något jag inte tål, så är det människor som inte pratar rent med barn. Vi säger "nenne" om vällingen åt Eira, vilket har blivit en (o)vana då hon när hon var pyttepytte skrek just "nenne" när hon ville ha välling. Dumt nog anammade vi det, men det är också det enda. Därutöver anpassar vi inte språket det minsta vad gäller barnen.

I mitt tycke ska barn lära sig vad "diskutera" är, att det finns ord så som "enerverande", "komplicerat", "acceptera" och så vidare. Inte de svåraste orden i SAOL, med andra ord. Men en fin grund i det språk som är deras modersmål. Därför blir jag komplett vansinnig av att lyssna på Dipsy som undrar "Vaj äj hatt?" eller "Po spajksykel". Eller för den delen "Tinky Winky väääska".

"Var är hatten?"

"Pos sparkcykel"

"Tinky Winkys väska"

Hur svårt ska det vara?

Och är det för mycket begärt att ett barnprogram riktat till barn som är på G att lära sig prata ska innehålla normala ord och inte babyvarianter? Vad tycker ni andra mammor? Är Teletubbies okej? Och pratar ni babyspråk med era knoddar?

I övrigt våndas jag aningens över kommande seminarie imorgon. Jag vet inte alls om jag är ute och cyklar, men jag har gjort uppgifterna utefter hur jag tolkat frågorna. Hur andra har tolkat dem? Ingen aning. Jag fick inte så stor koll över det under gruppmötet idag... Litet blev sagt och mindre blev gjort. Därför måste jag förlita mig helt på mig själv, känns det som, och det var så vansinnigt länge sedan jag använde huvudet på det här viset... Jag håller hur som tummarna!

Jag har bloggat...

...men när jag hade publicerat allt märkte jag att jag hade publicerat det i Magnus blogg, varpå jag skulle lägga över allt hit. Vilket jag gjorde. Givetvis kukade allt ur så har ni trots allt intresse av att läsa det så får ni kika in hos Magnus istället... För nu orkar jag inte börja om!

Ibland tänker jag...

...och det här är bara depp. Men jag måste få skriva av mig. Jag måste verkligen det.

Min syrra verkar ha börjat plugga till sjuksköterska, på distans. I den grupp vilken hon är en del av är majoriteten en god del äldre än hennes snart 21, berättade min mor.

I min klass är majoriteten en god del yngre än jag själv, har jag konstaterat.

Och jag kan inte längre det där sociala spelet. Att träffa nya människor är så hiskeligt jobbigt och jag vet inte vad jag ska prata om, i synnerhet inte då det är så vitt skilda livssituationer. Vissa har precis flyttat hemifrån. Vi har precis köpt ett hus. Vissa har börjat lära sig ta de första riktigt stapplande stegen in i vuxenlivet tryggt förvissade om att det nog ändå dröjer bra många år innan de är vuxna-vuxna. Vi försöker forma individer till att en dag själva kunna befinna sig var mina classmates nu är, och det med det bästa av självförtroende och det bästa sunda förnuftet som går att finna. Vissa ska handla käk för första gången på en vecka. Vi äter hemlagad husmanskost 9,9 av 10 gånger och det två gånger dagligen.

Man ska inte låta petitesser skapa barriärer, men trots allt blir det en barriär. Jag försöker se skolan som en arbetsplats, men faktum är att... Jag vet inte. Jag är väl bara nere i en dip, antar jag... Och då får jag känslan av att jag nog ändå inte borde göra det här eftersom jag är för gammal, för osäker, har för kass självbild, inte kan sälja mig själv på rätt sätt och jag menar, kom igen, vad inbillar jag mig egentligen? Att jag ska klara det här?

Jag vet inte varför men det är turast i världen att jag har Magnus. Inför honom är jag aldrig misslyckad även om jag är det inför mig själv.

En blivande konstnärinna?

Förmiddag i det BP'iska residenset och intill mig sitter Eira och ritar. Jag har fått för mig att det är en av få gånger hon faktiskt kan sitta lugn och still en stund. Rita, och så läsa böcker. Hennes första teckning sitter upphängd på en spik i väggen och jag har tänkt rama in den (teckningen alltså, inte spiken), sådär fånigt mammigt som det kan bli.

I natt har det varit minusgrader, och Magnus klev upp kring 07.30 var det 1,4 plus ute. Magnus vred genast på kranen på toaletten och höll (säkert) en mental tumme för att vattnet inte skulle ha frusit. Det hade det. Inte. Lyckan var, i sann Familjeliv.se-anda, total. Själv klev jag upp en halvtimme senare och trodde nog mer eller mindre att jag skulle dö av köld.

På agendan idag: Vi ska ta en promenad med våra små, jag och sambon. Sedan måste måste måste jag läsa kurslitteratur eftersom jag igår kväll fastnade framför en dokumentär om sekten "Folkets tempel" vilka tog kollektivt självmord i slutet av 1978. Snacka om att behöva prioritera... Kurslitteratur eller annan berikande kunskap, alltså.

Jag hade tänkt vara åtminstone litet delaktig i nollningen, eller insparken som det heter i Falun. Dock börjar jag så sakteliga inse att jag nog får vara glad om jag har möjlighet att delta i sittningen på lördag. Å andra sidan, när jag igår kväll satt och smuttade på glaset rödvin och kikade på den där dokumentären kände jag att jag inte för något i livet hade velat byta mot hysterisk förfest och ännu mer hysterisk, opersonlig utgång. Gammal, jag? Jo, så är det kanske. Förra lördagen med T och H var alldeles tillräcklig på actionskalan för en gammal räv som jag...

Nu är mitt block fullkluddat av Eiras teckning och tålamodet tryter på tre håll...

Du ska stoppa köttbullar i MUNNEN, Markus!

Jag har lagat köttbullar till middag och jag blev för en gångs skull sådär sjukt nöjd med resultatet! Brorsan hade sin tyska tjej Lara (nej, inte Croft) på besök i somras, och sista dagen bjussade hon på köttbullar. Vad som skilde sig från de köttbullar jag vanligen brukar göra var att hon hade morot i dem och jag blev stormförtjust. Således var jag tvungen att göra min variant på dessa German Swedish meatballs...

Jag använde:

Mjölk och ströbröd - hur mycket "ser" man.

400g blandfärs

En finriven rödlök

En finriven rätt stor morot

En vitlöksklyfta

Ett ägg

Salt

Svartpeppar

Vad jag gjorde annorlunda från den tyska varianten var att jag använde mig av ströbröd och mjölk för att binda, inte bara ägg. Jag finrev också löken och moroten - hon grovhackade den, något jag inte vill göra då köttbullarna/biffen tenderar att gå sönder då. Dessutom tillsatte jag vitlök...

Slutligen testade jag något jag aldrig testat förut: Jag gjorde köttbullarna rätt stora, men stekte dem bara för att få stekyta. Sedan vispade jag ur stekpannan med litet vatten och köttbuljong, hällde det över köttbullarna vilka jag lagt i en ugnsfast form och ställde in hela härligheten i ugnen på 200 grader. Den tid det tog att stuva makaroner var också den tid det tog för köttbullarna att bli genomstekta. (Ca 20 min, mao.)

Sedan vräkte vi i oss. Mest av alla åt Eira vilken åt nästan sex stora köttbullar och en stor slev stuvade makaroner. Yammie yammie!

Hur blir man styrelseproffs?

Och exakt vad är ett styrelseproffs? Är det någon som suttit i styrelse efter styrelse efter styrelse så många gånger att han (för det är oftast en han, verkar det som) är proffs på att byta styrelseuppdrag och därför får mer pengar för varje gång han petas från en styrelse till en annan? Snacka om att vara impopulär då!

Anledningen till detta är en kortis i Aftonbladet som vem/vilka som cashar in mest slantar per månad. Givetvis toppas listan av medelålders män - den första kvinnan på listan kommer först på plats 156.

Men jag tror nog att jag ska sikta på att bli styrelseproffs. Har man riktig tur kan man göra som Jan-Erik Lindstedt och få ett lönebesked på vackra 6,3 mille - per månad!

Så sjukt taggad...

Jag är säkert den enda studenten just nu som sitter och verkligen längtar efter föreläsningar och kurslitteratur. Men mest hoppas jag innerligt på bra föreläsare och flexibilitet, och inte någon Tom Alandh-föreläsare som... Ja. Ni som var där vet vad jag menar.

Jag vill få fråga och diskutera och fråga igen och igen och igen och kolla så att mina slutsatser är rätt. Sedan vill jag läsa litet mer och fråga och diskutera och lära mig och proppa hjärnan full av allt sådant som inte funnits tid eller utrymme till de senaste två åren.

Så sjukt taggad.

Nu ska jag sova. Sova, sova, sova och hoppas på att bägge barnen sussar sött precis hela natten!

Mardrömsnätter light...

Jag formligen avskyr sådana här nätter. Edithen vaknar i princip en gång i timmen för att käka och bestämmer sig till sist för att ta morgon redan några minuter innan 05.

För det första - varför oh varför ska min yngsta dotter prompt äta en halvliter välling fördelat på fyra timmar? En liter sedan läggdags...

För det andra - varför måste hon göra så här när jag är som absolut tröttast och därför lagt mig tidigt? (Nej, man får inte sova då heller eftersom hon vaknade första gången 22.15 och skulle ha käk men Magnus gav henne då...)

För det tredje - jag vägrar gå upp med ungen och ta dag! Dels skulle vi väcka Eira och det är inte bra och dels NEJ jag tänker inte bli en sådan där förälder som okejar inhumana morgontider. Och det är innan 05 i mitt tycke.

För det femte kan Jag inte somna om och låta henne jollra själv. Ligger hon vaken i sin säng vrålar hon upp Eira och ligger hon intill mig måste jag passa så hon inte krålar över täckesrullen ur sängen och ramlar i golvet...

Och slutligen för det sjätte - varför är det bara jag som klipper naglarna på de här barnen?

Published with Blogger-droid v1.5.5.2

Röstkort!

Idag damp de ner i brevlådan, röstkorten, och det är inte många dagar kvar tills det är dags att för tredje gången knata iväg och göra sin plikt som medborgare i det land som heter Sverige. Tidigare år har jag varit helt på det klara med vilka som ska få min röst - i år har jag faktiskt inte en aning! Uteslutningsmetoden? Ja, SD blir det inte, och inte heller PP. Och inte Fp, Kd eller C. Och knappast, knappast sossarna. Mona Sahlin är - som Pigge Werkelin uttryckte det i "Debatt" under Almedalsveckan - inte en bra ledare för företaget Sverige. (Okej, det var nog mer kontentan av vad han sade eftersom jag inte kan citera ur huvudet från juli...)

Kvar står alltså M, Mp och V. Och det är här jag blir litet full i skratt - någon som ser motsättningarna, kanske? Jag vet att man inte borde personrösta rent sådär, men faktum är att jag finner såväl Reinfeldt som Wetterstrand/Eriksson och Ohly sådär... Kompetenta och sympatiska, på något sätt.

Rent politiskt undrar jag fortfarande varför ingen har tänkt den briljanta tanken att ta en mix av exakt alltihop och göra ett parti som faktiskt står för sunt förnuft? I och för sig, det gör väl de flesta partier beroende på vilket samhällsskikt du befinner dig i... Men som Ohly sade på Mix Megapol i morse: Om det finns ett privat barnsjukhus som menar sig kunna ge den i särklass bästa vården åt barn upp till 18 år - borde då inte alla ha rätt till den vården? Vilken ensamstående mamma har råd att betala 1400 för ett besök där? Helt riktigt, egentligen, inte sant?

Jag vet inte vem jag är längre. Åtminstone inte den nittonde september.

Så börjar jag där jag slutade...

Jo. För exakt tre år sedan öppnade jag dörren till min lilla studentetta på Ankars. Jag vet inte om jag ska titta tillbaka - ni som känner mig vet att jag lätt hänfaller till det nostalgiska, på gränsen till rent patetiskt nostalgiskt. Men jag minns känslan så otroligt väl - det var på gång, jag var på väg någonstans dit jag ville. Jag hade mitt krypin och hösten kom och jag njöt av friheten i studentlivet, och friheten i att träffa Magnus och friheten i att använda hjärnan, känna att jag presterade och behärskade något. Att jag faktiskt var rätt bra på något.

Idag har jag frusit i Falun. Frusit, druckit en kaffe och lyssnat på en lång - längre - längst presentation om högskola, kommun och kåren. Sedan har jag åkt hem och lagat till en kalops som bara väntar på att serveras med potatis. Magnus och Micke bygger golv på nedervåningen och jag ska bada barn så snart vi ätit. Bada, och så i säng så fort det är möjligt.

Under tiden köper mina nya classmates grillade hamburgare för en tia styck och värmer sig med alkohol och inför varandra nyfikenhet. De fyller kvällen med spänd förväntan över vad de kommande tre åren har att (er)bjuda dem och drar sig hemåt till sitt när vinet börjar sina och sängen suger mer än sprittarmen.

Det handlar inte på något sätt om redig bitterhet, men ett konstaterande om att jag som förut älskade kontraster uppenbarligen har gjort slut med den kärleken. Och idag har jag saknat Jeff. Av alla människor har jag saknat Jeff.

Politiskt inkorrekt:

Jag läste ett inlägg på Familjeliv.se och har nu några funderingar. Läs först inlägget och därefter mina funderingar kring det svenska samhällssystemet...

"Nu när det är ramadan så är det ju speciellt. Vi lever på soc och har dålig ekonomi och det hindrar oss från att laga all mat och köpa alla godsaker som ska vara under ramadan. Och för att inte tala om festen som avslutar fastan.

Någon som vet om det är möjligt att ansöka om extra pengar för just ramadan? Någon som gjort detta?"

Vi kom att fundera litet, jag och käre sambon, om det kanske var möjligt att ansöka om extraslantar i vår halverns skrala kassa. I synnerhet nu när det börjar närma sig midvinterblot... Till exempel är det väl rätt dyrt med en hel gris? Magnus ville helsteka en gris, men se det kostar ju en slant. Dessutom ville han inte veva grisgrillen själv, åtminstone inte hela tiden, så han undrade om det kanske gick att få en betald vikarie till det? Kanske kan det gå under RUT? Vidare vore en häst eller två bra att få offra. Vi har trots allt två äppelträd att hänga dessa från men i och med att vi har låtit beskära dem så klarar de nog inte mer än en häst var... Till sist skulle vi vilja ha två jungfrur också, men vad vi ska göra med dem låter vi vara osagt. Kanske kan man få tips och råd om varifrån man skaffar dessa när man ändå fyller i ansökningsformuläret hos soc...?

Sådär extremt politiskt korrekt på söndagkvällen.

Paj eller trasig?

Regnet formligen öser ner och Magnus visade mig att det hade snöat en halvmeter i Norge. Jag sitter vid köksbordet och hör konvektorelementet (eller vad det nu heter) slå på och av, på och av, men inte är det varmare om fötterna för det.

Året har gått så läskigt fort. Sommaren har gått så läskigt fort. Jag saknar nattjobbet på ett sätt, och på ett sätt känns det fint att börja skolan i morgon. Jag minns när jag var liten, hur nya kläder plockades fram dagen innan skolstart. Kanske plockar jag fram något till morgondagen redan i kväll, jag har inte riktigt bestämt mig...

Mest är jag riktigt sugen på att äta nästintill het äppelpaj och iskall vaniljglass till. Kontrasten varmt och kallt, liksom... Jag vet dock att jag inte borde: Igår drack jag vin, käkade litet choklad till vinet, och dessutom mumsade jag jordnötter till en öl på Engelska. Nå. Jag gör en paj ändå. Som Magnus säger: Jag kan ta en liten, liten bit. Jag behöver inte nödvändigast trycka i mig en hel paj...

Sådär superutsvulten...

Jag skippade gymmet idag och tog en trettiofemminuter rask promenad och kom därefter på att jag faktiskt kan cykla till affären istället för att ta bilen. Så det gjorde jag. Nu har jag rosiga kinder, solsken i blick och en kålpudding i ugnen och håller formligen på att dö av hunger. Om Magnus sedan äter kålpudding eller ej återstår att se, men idag var jag egoistisk nog att laga precis vad jag var sugen på.

Därefter är det nästan helgdags - imorgon är det torsdag vilket betyder att det är fredag imorgon. Stående kommentaren under den tid jag jobbade på fiskefabrik på Island. Lördagen innebär tjejmiddag i Borlänge och jag ska i sanning hålla tummarna för fint väder samt att kunna ta ett glas vin eller två. Söndagen får vi finfrämmande från närliggande landskap i form av min Gode Vän vilken jag inte träffat på drygt två år. Spännande, spännande.

Intressant information från Blodcentralen idag: Homosexuella män får inte lämna blod. Inte heller får jag som kvinna lämna blod om jag haft sex med en man som haft sex med en man, oavsett om kondom använts eller ej. Däremot går det tydligen hur bra som helst att lämna blod om jag själv haft analsex... Mysko. Men summa sumarum: Vill Magnus ligga med en karl blir det inget blodlämnande medan jag kan lattja loss som de gamla romarna och... Ja. Ni fattar nog principen.

NU ska jag checka potäterna och duka. Min mage skriker efter påfyllning...

Vi trotsar och vi trotsar och...

...mamman i den här familjen räknar ner till dess skolan börjar. Inte ens en vecka kvar nu, och jag har börjat sniffa på kurslitteraturen till första föreläsningen. Yay!

Vad gäller trotset har vi en storasyrra här hemma som är fullständigt vansinnig så fort inget blir som hon vill, går som hon vill eller hon inte klarar av något. Jag blir skogstokig och till slut ryker pedagogiken all världens väg och jag önskar mig tillbaka till den tid då aga var tillåtet. Nå, sanning med modifikation, måste tilläggas eftersom folk faktiskt kan får för sig att jag på riktigt vill slå mina barn. Och det vill jag ju inte. Alltid.

Magnus är hemma på andra dagen pappaledighet och hittills är det rätt sweet, måste jag säga. Eftermiddagarna och kvällarna har han tillbringat på nedervåningen med den manliga delen av H&M, och tillsammans bildar de duon Byggare Bob och Mulle Meck. Vem som är vem låter jag vara osagt... Hur som, bara sambons närvaro i kåken har gett mig motivation att så sakteliga börja röja bland kläder och skräp i vårt sovrum. Ut med sommaren och in med höst och vinter! Imorgon ska jag försöka mig på att rensa bland ytterkläder och plocka bort alla sommarplagg för att istället fylla på med varmare diton...

Nytt för imorgon är ett besök på vad heter det där stället där man lämnar blod. Jag tänkte försöka få till att bli blodgivare. Bättre till än från, inte sant?

Snäpp upp er, morsor!

Jag funderar ibland på det där med att "se ut". Visst kan jag ärligt erkänna att jag inte är den snyggaste skapelsen på jorden, än mindre den mest vältrimmade kvinnan som gått i ett par skor. Men, vad jag inte kan begripa, är människor som måste göra sig tristare än vad de egentligen har potential att vara.

Det är ungefär som att saker och ting stannar av när folk skaffar sig barn. Människor som tidigare hade både stil och intresse av att ha en stil verkar...ge upp allting så snart det kommer barn på tal eller till världen. Missförstå mig rätt nu, det är nog ingen höjdare att ta barnvagnspromenader i tolvcentimetersklackar eller införskaffa hottaste, trendigaste kavajen när det enda man ska göra är åka rutschkana med ettochetthalvtåringen. Men måste det ena verkligen utesluta det andra?

Jag ser mammor i min egen ålder som lätt hade kunnat misstas för en s.k. gammal mamma. Någon minst tio år äldre än mig själv, om inte mer. Alltså närmare fyrtio än trettio. Varför? Oh, varför?!

I min garderob ligger tolvcentimetersklackarna tillsammans med litet lägre diton. Jag har kläder både för sandlåda och vuxenstunder. Jag har inte låtit håret bara växa växa växa utan att göra något med det - jag försöker färga till det och klippa det hyfsat snyggt för att inte se så vansinnigt trist ut. Jag får ögonbrynen plockade med hyfsat regelbundna mellanrum eftersom jag inte kan göra det själv. Mina Converseskor är det bästa köp jag någonsin gjort och hittills har jag inte sett någon fyrtioåring i korta kjolar och Converse. Det enda jag möjligen skulle vilja göra "bättre" är mina naglar. De skulle jag i sanning vilja gå och få tillfixade av och till. Ja, och träna litet mer då, men jag är på god väg nu.

Bara för att man har tryckt ut en unge - eller i mitt fall två - behöver man inte drabbas av en handarbetsfetisch och tro att sitt kall här i livet är en Haglöfsjacka och ett par stabila vandringskängor. Såvida man inte haft de intressena tidigare, that is. Då ska man givetvis behålla dem. Men för mig har det aldrig varit mina primära intressen, och tittar jag mig omkring har jag mycket svårt att tro att många av dessa tråkmorsor haft dem från första början.

Så snälla mammor i min egen ålder: Snäpp upp er. Gör er litet attraktiva eller försök åtminstone. Det finns ett liv efter att barnen vuxit upp! Eller gått till sängs, för den delen...

(Och bilden är lånad från den här bloggen)

Coming up:

Eira ligger och trött/trotsvrålar på golvet. Edith springer efter i gåstol och stirrar fascinerat på sin storasyster, intet ont anande om att det är hennes trotstur härnäst. Om något år, that is.

Jag tänker på saker.

För att liksom överleva skriket.

Som varit mer eller mindre i snart tre dagar.

När det inte blir som hon vill.

När hon inte kan det hon vill.

När hon inte får som hon vill.

Och så vidare.

Så jag tänker på att snart, snart...

...ska jag vara i skolan nästan varje dag och då får jag lyssna på vuxna människor som pratar om vuxna saker som inte är blöjor, uppfostran, kräk och välling.

...ska jag vara i skolan nästan varje dag och då slipper jag lyssna på det här skrikandet.

...ska jag sitta hos Lena och klippa håret och färga det och få bort den här ryska pälsmössan som jag just nu konstant har på mig. Det är knappa tre timmar bort. En litet mer närliggande tanke än de övriga tankarna.

Något lär ju stryka på foten...

Jag har ofantligt många planer så här inför hösten.

- Pluggpepp. Jomenvisstserru. Jag är sjukt peppad på att börja skolan och jublade nästan en gnutt invärtes när jag såg schema samt läsanvisningar för första kursen.

- Mission: Lära mig fota. Jag vill jag vill jag vill skaffa mig en digital systemkamera, gå en kurs och lära mig fota på riktigt.

- Skaffa en Macbook. Jag vill ha och jag vill ha.

- Träna litet mer. Jag har rört mig alldeles för litet under sommaren. Mest druckit jobbkaffe utomhus, bakat godsaker hemma och formligen frossat i gott käk och god dryck.

- Försöka komma iväg på typ Öppna Förskolan åtminstone en gång i veckan så att Eira får träffa andra barn. Ja, fram till dess magsjukesäsongen drar igång, that is.

- Försöka hålla en dräglig standard här hemma och inte låta allt förfalla som det fått göra under sommaren.

- Kanske jobba litet, om jag får, och har möjligheten. Alla extraslantar är mer än välkomna.

- Bli en litet gladare, mer pedagogisk och snäll mamma åt våra barn.

- Anamma "kåt, glad och tacksam" och göra min Magnus till världens lyckligaste trots att han har tusen saker att göra och dessutom måste ta hand om barn när egojag ska gå i skolan.

Och jag inser ju att ett par, tre stycken av allt det här kommer få stryka på foten vad det lider.

Minst.

I övrigt har jag nu gjort mitt sista nattpass och jag tycker faktiskt att det är redigt skönt. Kanske inte att ha gjort klart nattpassen eftersom jag egentligen gillar att jobba, men att vara klar. Ändå klar. Och redo att bege mig mot något nytt. Jag vet med mig att jag inte ska ha för höga förhoppningar, men jag kan ändå inte låta bli. Skolan är något jag verkligen ser fram mot nu. Få använda hjärnan för första gången på dryga två år. Göra något jag är hyfsad på. Bli stimulerad på helt andra plan men ändå med bra mycket mer livserfarenhet än då jag började i Piteå för tre år sedan.

Egentligen hade jag velat göra klart skolan där uppe. Jag hade velat läsa kurser som finns där men inte här. Jag hade velat inrikta mig mer mot journalistik och jag är litet sådär velig ändå. Velig på vad jag ska läsa det andra året - om jag nu lyckas med det första. Trots allt är det nog skriva jag vill göra. På något sätt skriva.

Jag menar inte att låta avis nu - jag unnar verkligen mina gamla klasskamrater deras framgångar efter skolan, tro inget annat - men det svider till litet när jag öppnat Falu Kuriren nu under sommaren och sett Valentinas artiklar. Det svider litet när jag läser om vad Minna gör och hur bra det verkar gå. Och än en gång - det handlar inte om att missunna någon, utan mer ett litet styng av sorg när jag tänker "Det kunde ha varit jag". Men frågan är: Kunde det?

Jag måste börja tro på mig själv. Magnus tror på mig, det vet jag, men jag måste tro nog mycket på honom för att kunna tro på mig själv. Det måste finnas något annat för mig än timvik på äldreboenden. Det måste göra det...

I Amerikat vet man inte hur man bromsar...

Pja, läs artikeln själva...

Igår cyklade jag till Konsum och handlade och fick för mig att köpa en sådan där Dubbeltriss, eller vad de kallas. Magnus ville skrapa vänstersidan eftersom han är mer lagd åt det hållet, eller vad han sade, och jag fick skrapa höger. (Hur man nu kan göra politik av till och med en jävla Triss...) Nåväl. Ingen som helst vinst var det på lotten - såklart. Men vi skojade litet om att det kunde ha varit vinst. Om man fått lägga ihop både vänster- och högersidan.

Och det fick man. Så vi vann en femtiolapp och var glada åt det. Och ännu mer glada åt att vi inte hade fått tre tv-rutor, trott att man inte fick lägga ihop lotterna och skrapat kontrollrutan. Ibland behövs väldigt litet för att ge väldigt mycket glädje.

Moi - en riktig skojare ja!

Jag har hittat jobbet för mig.

1. Jag pratar inte skånska eller göteborgska, vilket verkar vara kriteriet för att jobba på P3. Det kan nog behövas någon med en släng dalmål...

2. Jag är förbaskat rolig. Åtminstone säger de som känner mig att jag är det. Ja, Magnus har nog aldrig sagt att jag är rolig, men då har han helt enkelt inte humor och så var det inte mer med det.

Problemet är bara att jag har vansinnigt svårt för att vara rolig på kommando, varför jag inte kan söka just det där jobbet. Jag kan inte krysta fram en sketch bara sådär. Än mindre kan jag dansa och ovanpå det kan jag inte se meningen med att dansa på en gala för att få ett radiojobb. Men rolig är jag. Åtminstone när folk fattar att jag är rolig.

Eller.

Nej.

Det är nog vardagsbitter jag är.

Och så har jag rätt bra radioröst.

Jag kanske bara behöver rätt sidekick för att göra ett bra radioprogram, för Charlotte Lauterbach i Mix Megapol är en ren plåga och hon är alldeles solo i studion. Man blir nog tråkig av att prata högt för sig själv...

Kanske borde jag söka jobb på Gagnefs Närradio istället och sända "Jesus Hits 42" eller "Vad Gud säger om dagen"?

Polare med herr Diesel...

Jag trodde precis att jag fick en vänförfrågan från Vin Diesel på Facebook men insåg sedan att det var en grupp man kunde gå med i. Vin Diesel-gruppen. Jag tyckte att det var rätt skönt att jag inte behövde känna mig tvungen att bli vän med honom eftersom jag inte känner honom sådär jätteväl...

The maked truth...

De som känner mig vet att jag aldrig sminkar mig. Eller jo, en eller två gånger per år. Kanske tre, möjligen fyra och i gränsfall fem. Hanna bjussade dock med mig på något "Model Lab" i Falun i helgen: Bli sminkad, svida om till något snyggt, låt dig fotas och betala HUTLÖSA summor för bilderna. Kunde man lista tolv vänner som möjligen skulle vara intresserad av något sådant fick man en bild gratis. Alltså tömde jag telefonboken, så sorry om någon blir offended över samtal eller sms från någon som vill pengapumpa er... Hur som var det inte köptvång på bilderna, men blir man som jag aldrig bra på kort blev det plötsligt värt en slant när bilderna väl poppade upp på datorn.

Dagen avslutades med lättare middag och litet dryck och sedan var jag tvärslut. Hur som - nu ska jag SOVA igen men jag måste bara lägga upp en eller två bilder eftersom jag blev så himla nöjd! Enjoy!

Bakis och Bricanyl...

Sara skrev i sin blogg om det där med helghets, eller kanske om hur saker trots allt förändras när man får barn. Man har inte längre utrymme till en bakisdag eftersom inga ungar tar hänsyn till att man vill tillbringa dagen mer eller mindre sovandes för att till sist kunna avsluta dagen framför en rulle med chips, en minst lika flottig pizza och obscena mängder cola. Igår var en sådan där dag då jag grundade inför morgondagen, alltså idag.

Jag hade sovit inte ens två timmar efter nattjobbet, och alkoholintaget var förvisso begränsat till ett glas vin och en liten Heineken (inte ens en stor stark, utan en liten lika stark...). Punkt. Ja. Hemma var jag före sju. Före 19 alltså. Redan då önskade jag för en liten, liten sekund att året varit typ 2007 alternativt 2027 och jag hade kunnat komma hem och göra det jag mest önskade: Duscha och sova. Möjligen ändå trycka i mig en pizza eftersom matintaget under dagen hade bestått av en macka kring 07, två varmkorvar kring 11 och sedan litet räkor och bröd och reningsverk (musslor) som sällskap till det vita vinet.

Nu sitter jag här, dagen efter dagen före. Jag har sovit ganska exakt tolv timmar i sträck och känner mig ungefär lika fräsch som "var-god-sätt-in-lämplig-formulering". Allergisk är jag och har precis toppat knövelfrisyren med Magnus morgonrock och några drag Bricanyl. Därav en lätt darrhänthet och... Lust att sova. Igen. Och vakna typ 18 av att Magnus frågar vilken pizza jag känner för idag, innan det är dags att dra iväg och jobba igen.

Istället har Magnus precis sövt Eira - jag kan inte när han är hemma, men är han borta funkar det asbra - så då var det Edithens tur att vakna. Jag är så illa tvungen att ta ett tag med dammsugare här hemma och kanske mata tvättmaskinen som fått svälta ett par, tre dagar nu, varför jag återigen ligger efter med tvätten. Därefter ska riskornen i slasken förflyttas till någonstans där de inte ligger och luktar sur apa, och till sist är det väl dags för måltid x 2 innan jag ska och jobba...

Jag längtar efter tystnad.

Och en pizza.

Och en cola. STOR.

Och efter tiden då jag inte var bakis dagen efter ett glas vin och en liten öl.

Go' kväll på er...

Jag har en favvofilm, kanske kategori "knepig film" som vissa vänner skulle säga. Hur nu "Lost in translation" skulle vara en knepig film, men nåväl, den är inte "Avatar" eller "Twilight"-filmerna och då är det väl för svårt för gemene man...

"Lost in translation", hur som, är en av mina absoluta favoriter, alla kategorier. Den är varken svår eller fransk utan bara helt lovely, enligt mig. Jag kom att tänka på den där scenen där Bob och Charlotte ligger i sängen och pratar, och jag försökte hitta den på YouTube, men den fanns givetvis inte där.

Jag ska dela med mig av den scenen, fastän skriftligt. Den var så mycket jag då, och den är så mycket jag nu, om än på ett helt annat sätt.

Och har ni inte sett filmen - se den!

CHARLOTTE: I'm stuck. Does it get easier?

BOB: No, yes, it does...

CHARLOTTE: Yeah? But look at you.

BOB: Thanks. It does, the more you know who you are... you don't care about things the same way...

CHARLOTTE: I just don't know what I'm supposed to be. I thought maybe I wanted to be a writer... but I hate what I write, and I tried taking pictures, but John's so good at that, and mine are so mediocre... and every girl goes through a photography phase, like horses, you know dumb pictures of your feet...

BOB: You'll figure it out. I'm not worried about you. Keep writing.

CHARLOTTE: But, I'm mean.

BOB: That's ok.

CHARLOTTE: And marriage, does that get easier?

"..."

CHARLOTTE: John thinks I'm so snotty.

BOB: You are.

CHARLOTTE: I know, but that's what you like about me.

CHARLOTTE: Why do you have to be with your opposite, why cant similar people be together?

BOB: Because that would be too easy.