Ett välretuscherat kungapar to be...?

Igår for jag, min mor och min syster till gamlaste mormor för att handla diverse förnödenheter åt henne. Nåväl, på hennes köksbänk stod en bricka som mor min köpt åt henne på Arlanda. Som så många andra gamlingar är min mormor fascinerad över kungligheter och ser verkligen fram mot det kommande bröllopet i sommar.

Hur som, brickans motiv är såklart Victoria och hennes Daniel. Jag tog en kik på brickan och häpnade över hur otroligt vacker jag själv skulle kunna se ut på ett bröllopskort. Med hjälp av modern teknik.

(Bilden lånad från Annah of Sweden)

Jag har läst både en och två Svensk Damtidning, Hänt Extra och Se och Hör i mina dagar - vanligt förekommande lektyr hos gamlaste mormor - och är det något jag vet är det att våran kronprinsessa inte tillnärmelsevis ser sådär ut. Inte hennes blivande make heller.

Nu kanske jag inte ska ge mig i på exakt var man har använt sig av photoshop eller vad som nu används, men jämför brickan med följande bild:

(Bild lånad från Svensk Damtidning)

Jag kan tycka att det är litet trist, med tanke på att vår drottning to be för drygt tio år sedan själv led av ätstörningar. För jag menar, vem minns inte Nobelfesten 1997?

Bilden lånad från någons blogg. Av någon anledning verkar det inte finnas särskilt många bilder på vår kronprinsessa från just denna nobelfest.)

Vad jag kort och gott vill komma fram till är, att om man nu på något sätt är en offentlig person som vill vara ett föredöme - vilket nog denna dam skulle påstå vilja sig vara - varför då låta sig retuscheras till något man inte är? I synnerhet då hon själv gått genom vad så många tjejer och kvinnor idag dagligen tampas med, inte minst jag själv?

Varför inte bara kunna sträcka på ryggen och säga nejtack till retuscheringen? Varför inte bara stolt kunna säga att "Det här är jag och min blivande och vi ser ut såhär, med alla skavanker och extrakilon som man enligt samhället idag inte ska ha, men vi är trots allt människor. Människor som vilka andra och vi vägrar, verkligen vägrar bli en del av det vansinne som råder!"

Det hade imponerat på mig. Och säkerligen många andra.

Jag träffade en gång en kille, kanske var han fem år yngre än vad jag själv är? Han ville inte ha en "vanlig" tjej, utan sökte febrilt efter en tjej som såg ut som tjejerna i Slitz och Moore gör. Utan att hitta någon. (Och hade han mot all förmodan hittat en sådan tjej tvivlar jag på att hon hade varit särskilt intresserad av denna sextonårige halvpundande grabb som duschade en eller två gånger i veckan) Hur som upplyste jag honom om att de där tjejerna faktiskt inte såg ut sådär, att det var fråga om retuschering, att ingen kan se ut sådär, oavsett hur många kilon man än tappar och hur många timmar man än spenderar på gym eller under kniven. Jag vet inte, ser ni ut så? Jag gör det då inte!

(Bilden lånad från en Expressen-blogg)

Så - slutsatsen av den grabbens önskningar är att det uppenbarligast inte alls är alla som vet hur välretuscherade de flesta faktiskt är innan tidningarna går i tryck. Därför är det väl än viktigare att åttaåringen med prinsessdrömmar får se vår kronprinsessa för vad hon är - inte för vad en dator kan åstadkomma!

Rubrik ska man skriva här, ja...

Slutar aprilvädret i maj och blir till strålande försommarväder med solskensdagar och grillkvällar? Jag måste hur som ta cykeln till OK/Q8 och pumpa däcken, de är alldeles tomma...

Vi har haft litet av en lyxvecka här hemma eftersom Magnus har varit hemma och varit sjuk. Jag menar på intet vis att jag är glad åt Magnus förkylning eller att jag missunnar honom att vara frisk, men sällskap om än ett snorigt sådant är inte fel. I synnerhet inte hans sällskap. Dessutom har vi väl haft tur i oturen i och med att jag låg större delen av gårdagen i den värsta attacken magkatarr någonsin: Jag föder hellre barn. Värkar är piece of cake om man jämför vad jag drogs med från tisdagkvällen till igår eftermiddag. Hade jag varit ensam med barnen hade Magnus fått komma hem, så illa var det. Nu är jag däremot litet mer fit om än med träningsvärk i precis hela kroppen efter tisdagens pass.

Sedan måste jag bara... Alltså är 20-åriga Matilda helt dum i huvudet eller är hon en smart tjej som går ut i tidningarna i förhoppning om att få göra ett uppslag i typ Slitz, Moore eller liknande tidning?! För jag menar, det hon i och med artikeln har gjort är att öka mängden människor som får tag på bilderna, sparar ner dem på sin hårddisk och sedan eventuellt sprider dem vidare. Jag säger nu inte att vi nödvändigast har gjort det, men jag säger att om vi kunde ha gjort det så kan jag garantera att såväl Simon 18 som Bengt-Gunnar 69 har möjligheten. Ligger något på nätet så ligger det där, amen. Inte fanken är någon ens i närheten intresserad av att stoppa den som sprider bilder på Matilda - däremot har hon som sagt precis möjliggjort för ännu fler att ta del av bilderna.

Dessutom kan jag tycka att Matilda, snäpp upp dig. Stå för de bilder du har tagit, ryck på axlarna och gå vidare med livet. Varför ska du böla över något som är yesterday's news redan innan de ens fanns tillgängliga för allmänheten? Eller är det som man kan tro, att kanske, kanske Bingo Rimér snubblar över ett par av bilderna och därmed erbjuder en fotosession? Då har du verkligen lyckats!

Nu ska då jag fräscha till mig, inte för en fotosession med Rimér, men väl för att få på mig kläder och se normal ut denna sista torsdag i april!

Här slåss den blödiga morsan...

Jag tror att jag är för blödig med mina barn. Att det är därför Edith inte kan vara från mig mer än några minuter innan hon skriker. Att det är därför jag får agera napp åt henne från 19 på kvällen till framåt midnatt om hon inte ska skrika. För hungrig är hon inte; hon ska bara ha bröstet i munnen och nåde mig om jag rör mig överhuvudtaget. Då blir det skrik.

Faktum är att jag inte vet hur jag ska göra. Vi testade ikväll att helt enkelt bara låta henne somna vid bröstet och sedan lägga ner henne i sin säng, inte vår säng. Det funkade. Not. Så vi testade helt enkelt att byta barn: Jag gick för att lägga Eira och Magnus skulle basa över Edithen. Det funkade. Inte. Nu är klockan snart 22, vi har hållit på sedan 19 med barnen. Ett av dem sover och det är inte Edithen.

Nu handlar det inte längre om att jag ska låta henne ligga och skrika en stund för att hon ska "fatta". Jag kan ta att hon gnäller, det får hon så gärna göra. Jag kan t.o.m. ta att hon skriker så länge jag vet att det inte är hunger eller smärta eller liknande. Det är bara det att hon inte ger sig. Skrikandet bara eskalerar oavsett om man visar att man är i närheten och till slut så gallskriker hon så pass att hon kippar efter luft. Vid det laget vet jag ingen som inte tar upp sitt barn. Och då menar jag inte efter tre minuter eller fem - jag har testat vänta. Hon fortsätter och fortsätter och fortsätter.

Men jag börjar bli så otroligt less. Less på att vara mamma. Less på att vara någon annan än bara jag som jag var förut och jag känner mig så otroligt gammal och trött, sliten, less, osexig, klumpig, osmart, dum, korkad, efter, borttappad, stingslig, trumpen... Behöver jag fortsätta? Jag vet inte ens om jag ler särskilt ofta längre. Gör jag det? Inte inifrån, tror jag. Inte hjärtligt alls längre. Vad finns det att le åt? Litet så känns det. Är jag ens glad? Nej. Jag är inte ens glad. Jag vet bara att jag gör det jag avskyr mest - hushållsarbete - och gör det för att det måste göras för att allt ska gå runt, för att allt ska funka. Jag har aldrig ansökt om det här jobbet och jag har än mindre löneförhandlat, för underbetald är i sanning exakt vad jag är om man ser till det jobb som de facto uträttas.

Magnus är i vanlig ordning...en klippa. Han sjasar ut mig för att "slippa", för att han ska avlasta, ta barnen, låta mig göra något annat, tänka på något annat, vara någon annan än första snortorkerska. Men det hjälper inte längre. Jag tänker bara på att jag måste tillbaka sedan. Tillbaka och torka näsor, tvätta händer, plocka kläder, fixa käk och lyssna på skrik, skrik och åter skrik. Jag vill bara bort, bara...bort. Och så gör man inte. Det har jag inte samvete till och egentligen inte heller lust till. Jag är bara så färdig. Så otroligt trött i själen.

Folk säger att det går fort, att man ska vara glad och tacksam och ta vara på och att de minns hur det var och så vidare och så vidare. Jag är glad och jag är tacksam och jag tar vara på och bevarar minnen i hjärtat men det spelar ingen roll just nu. Mitt uppe i det. Och jag struntar egentligen i alla som gör det bättre eller sämre eller vet hur man ska göra egentligen och så vidare och så vidare, för jag måste sluta jämföra mig med alla andra.

Jag måste sluta skämmas över att vi inte har någon lekpark i vår trädgård. Måste sluta ha ångest över att aldrig ordna playdates i den lekpark vi inte har med de playmates vi inte har. Jag måste sluta tänka och känna och bara försöka vara jag, vem nu det är, vem nu det var.

Ibland, när jag åker förbi det lilla huset jag hyrde förut brukar jag tänka på hur mycket jag saknar det. Jag saknar huset och jag saknar det som var då. Den jag var då. Inte var jag kanske lyckligare då men jag kunde åtminstone ta bort det som störde, i alla fall för stunden. Jag är bara så jävla egoistisk. Så otroligt egoistisk.

Kan man vara egoist och älska på samma gång?

Torsdag idag - fredag imorgon!

Igår försvann jag några timmar på morgonen och Magnus hade kompat från jobbet för att vara pappa. När jag kom hem frågade jag - säkert både trött och trumpet - om Magnus kanske hade orkat plocka ur och i diskmaskinen varpå han bad mig gå in och titta i köket. (Alltså det som ska bli vårt badrum framöver...) Han hade inte bara plockat ur och i diskmaskinen - köket var kliniskt rent och dessutom hade han möblerat om så gott det nu går i vårt kök. Det vill säga flyttat diskmaskinen och på så vis få fram ännu ett skåp och två lådor. Utrymme och förvaring kan man aldrig få nog av i ett kök! När han väl kom hem från jobbet satte han dessutom igång med borrmaskin och något annat för att göra hål i skåpen och fick på så vis bort den provisoriska diskmaskinskopplingen vi dragits med sedan vi flyttade in. Vips! hade jag bänkyta att jobba på. Guld! Han är fin, min Magnus!

Här hemma har vi annars förkylda barn igen. Snoret rinner på Eira och Edith låter som ett smärre sågverk. Magnus klagar på ont i halsen och jag håller tummarna för att vi ska slippa bli liggande den här helgen som kommer. Vad gäller Edith blir jag mer och mer fascinerad: Hon är så nöjd. Till skillnad från storasyster i den åldern, alltså. Hon äter, sover och ler så gulligt när jag böjer mig över henne. Hon pratar med hela kroppen och liksom gurglar av glädje. Min lillaste.

Har fått datum och tid för första arbetspasset nu, 15/5, en heldag. Det känns bra på samma gång som mammasamvetet sticker till litet: Hur ska jag kunna lämna Edith, tre månader, helt solo för att jobba? Men samtidigt vet jag att det finns betydligt mer traumatiska saker i livet för henne, och dessutom är hon med sin far. Utöver det är det bara bra om de får börja "träna" inför alla nattpass jag ska göra med start i juni. Har jag tur får jag något nattpass i maj, redan, och kan då lämna Eira till Modern om hon är ledig så Magnus får känna hur det känns med Lillis en natt i "lugn och ro".

Annars har jag Mount Dirty Clothes att bestiga igen. Jag hinner inte ens fästa flaggan i toppen på tvättberget innan det är dags att klättra igen... Är det något jag verkligen avskyr så är det hemmaarbetet, det här repetativa. Vad är det för mening, liksom, när det ändå ska göras om typ nyss?

Nyss kom jag på mig själv med att... Nå, jag kände en kille en gång, ni vet sådär ytterst i bekantskapskretsen. Han skaffade alltid yngre flickvänner. Alltså, typ en fjorton-femtonåring när han själv fyllt 20 osv. Nu hörde jag ryktesvägen att han skaffat en tjej igen, även denna yngre, och så tänkte jag: "Alltså, så hiiimla typiskt honom! Det går då verkligen inte att hitta någon i hans egen ålder! Yäkk!"

Men... Så kom jag på mig själv. Magnus blir 35 och jag har nyss fyllt 27. 35-27=8. Det skiljer åtta år mellan oss. Look who's talking, liksom...

Nu har jag två barn som vill bli roade, var och en på sitt eget sätt. Sedan prom om inte himlen ska öppna sig och regn, snö eller hagel falla...

Tisdagstyck och tisdagstankar...

Eira kom precis släpandes på mina skor - jag undrar om det är en hint om att hon vill gå ut? Hon frukostvägrade, eller, pja, hon åt fyra ostskivor, två tuggor macka och drack ett halvt glas mjölk, så jag förstod att början på dagen skulle bli gnäll. Nå, jag är konsekvent: Vi åt sen frukost så det blir jädrar i mig inget innan lunch. Typ. Elak mamma, jag? Nej, men hon kan inte lära sig att hon kan skippa frukosten för att få något godare eller roligare en timme senare. Hur som ska hon få lunch sedan och så blir det prom för att tuppa.

Igår testade jag mitt första pass body balance och nog var det mer ansträngande än vad jag trodde. En annan insikt under passet var hur sjukt stel jag är, eller rättare sagt: Hur ovig jag är. Nå, timmen formligen flög förbi och det var med hyfsat lätta steg jag drog mig hemåt. Dessutom tvärnöjd med att ha klarat en kvart på crosstrainern innan passet. Jag som tidigare inte klarat ens fem minuter! Nu blir det body balance på måndagar härefter och så snart jag kan ska jag komplettera med ett eller två pass body pump, men väntar två, tre veckor till innan jag kör igång. Då har det gått tolv veckor sedan Edith kom, så då får det jädrar i mig vara dags! När jag kan ha Magnus jeans - alltså kan knäppa dem - är jag nöjd. Att jag sedan vill vara mer fit i kroppen och orka mer än vad jag gör nu är en annan femma, men mål ett, det som känns närmast, är Magnus jeans. Styrka och kondis kommer på köpet!

Magnus lämnade för övrigt en sida öppen i Chrome, jag vet inte om det var för att han vet vad som intresserar mig, och via den sidan hittade jag en bok jag gärna vill ha. "Att sälja sex" av Linnea Evertsdotter. MEN: Så blir jag snål. 300 kronor för en bok som inte är kurslitteratur eller något annat som MÅSTE införskaffas - nja. Inte i stunden, kanske. Rik blir jag inte av att vara mammaledig och blir det slantar över får det gå till något annat än en kvälls nöje.

Jag blir för övrigt grymt imponerad av lilla Edith som kan ligga vaken och nöjd själv i sängen. Ett sådant barn har jag aldrig haft förut. Men jag njuter, njuter. De är så fina och perfekta, mina två skrotfior.

(Och är det någon som vill vara barnvakt ikväll är det välkommet: Jag skulle gärna ta med Magnus till Falun för att se Euskefeurat...)

Baka, baka, liten kaka...

Jag har trillat över två svårslagna helt basic recept. Det ena är chokladmuffins - jag har aldrig ätit godare sådana, om jag ska vara ärlig. Det andra är en helt vanlig standard 1a sockerkaka. Och jag är inte direkt förtjust i sockerkaka... SÅ: Jag slänger ut recepten här, dock utan bilder på härligheterna. De har liksom tagit slut innan jag hunnit föreviga dem...

Chokladmuffins

Sätt ugnen på 200 grader.

100g smält smör

2 dl vetemjöl

2 ägg

2½ dl socker

1½ tsk vaniljsocker

1 krm salt

4 msk kakao

½ tsk bakpulver

Vispa ägg och socker "poröst" - vad nu det innebär. Jag vispar till det ser okej ut.

Blanda i resten av ingredienserna och klicka ut i vanliga muffinsformar. Det blir 12-15 stycken i vanliga standardformar. Grädda ca 15 minuter. Med iskall mjölk till är de superba!

Sockerkaka

Ugnen på 175 grader.

2 ägg

2 dl socker

1½ dl vatten

3 dl mjöl

1 tsk bakpulver

1 tsk vaniljsocker

Vispa ägg och socker - återigen poröst - och häll i vattnet. Blanda torrvarorna och vispa ner även dem. (Det är nu du har i något extra om du vill ha det, typ choklad, rivet citronskal etc.) Smörj och ströbröda en lämplig form och grädda i 30 minuter.

Jag tror minsann att jag och Eira ska baka sockerkaka nu och ta med till gamlaste mormor dit vi ska efter lunch. Ja. Det blir en nice surprise.

Bägge recepten har varit guld nu när jag ätit mjölkfritt - bara att byta ut smöret mot mjölkfritt sådant och kolla ströbrödet.

Det var det, det!

Helgen har i vanlig ordning rusat förbi! Lördagkvällen smet jag iväg solo till H&M och drack litet vin. Gott och välbehövligt att komma hemifrån och få vara något annat än mamma Lisa en stund. Kom hem alldeles för sent - 20.45 - och lade Eira vilken somnade omedelbums och därefter Edith vilken inte heller var svårsövd. Sovmorgon fick vi, till 07.30, och sedan började vi dagen.

Vi har:

- Städat bilen

- Hängt tre maskiner tvätt på torkvindan ute

- Rensat på farstukvisten

- Sotat pannan

- Tagit en kort prom

- Dammsugit ut resten av kolstybben från vad som ska bli vårt kök

- Åkt och handlat

- Lagat mat x 2

Behöver jag säga att vi är tämligen slut allihopa?

Eira har efter en heldag ute verkligen fått upp aptiten och vräkte i sig en kycklingklubba, en och en halv potatis, rödvinssås och morötter till middag. Toppade gjorde hon med obscent mycket mjölk. Edith å sin sida slocknade efter vår middag och bad och sover nu - peppar peppar - i vår säng. Magnus är på väg till jobbet för att lämna tillbaka grovdammsugaren och själv längtar jag efter så otroligt mycket.

Lisas längta-lista:

- Vaniljglass. Eller nja, äkta gräddglass med bär. Typ blåbär, jordgubbar eller hallon. Mmm!

- En lång, varm dusch.

- Möjligheten att krypa ner i sängen intill Edith - vilken ska fortsätta sova - och läsa klart "Dockmakaren" för att sedan fortsätta med nästa Harry Bosch-deckare. Jag är egentligen inte så förtjust i deckare, men av någon anledning uppskattar jag verkligen Michael Connellys Bosch-deckare.

Sedan var det slut på min "otroligt mycket"-lista. I synnerhet då jag precis pratade med Magnus som skulle köpa hem gräddglass. Kärlek, kärlek.

Imorgon ska vi till gamlaste mormor, jag och tjejerna. "Jag längtar så efter Eira" sade mormor, och pja, hur kan man inte längta efter vår viljestarka söta madame?

Nu vaknade vår Edith ändå, så den där deckaren får nog vänta x timmar innan den blir utläst. Jag avslutar med en bild på Magnus efter att ha skött grovsugen på utsidan medan jag dammsög inne. Bara litet skitig, inte sant?

Överst på önskelistan en natt av briljans...

Igår kunde jag inte somna. Magnus låg bredvid och typ sov - han hade nog sovit om inte jag babblat. Hur som kom jag på vad för materiellt som verkligen saknas i vårt hem, ja, kanske i de flestas hem. En digital kalender/almanacka att sätta på väggen, kylskåpet eller var folk nu förvarar sina kalendrar. En kalender man kan synka med Google Calendar.

För jag menar, tänk så praktiskt. Jag ska göra något, säg som idag då jag ska till BVC med Edith och sedan till Borlänge och SVEA för att träffa någon där. Då lägger jag in det i min kalender i telefonen, som vanligt, och vips! poppar det upp på vår digitala kalender som hänger på kylskåpet. (Om vi hade haft någon digital kalender, alltså...) Och så sitter Magnus på jobbet där han får veta att han...ska göra något...viktigt (?) nästa onsdag och därför måste typ jobba över eller nåt - då lägger han in det på sin telefon och vips! dyker det upp på vår digitala kalender så vet jag att han blir sen hem. Eller liknande. Då hade vi kunnat lägga in att vi ska komma ihåg att dra ut soptunnorna. Att vi måste boka ett släp till helgen. Vilka som fyller år när. Och så vidare.

Kommande missions, däremot, är att försöka sy ihop ett...kan det vara ett PM för att få betyg i Medieteori A? Jag minns inte uppgiften riktigt och borde nog maila läraren ifråga igen. Jag vet att det är det enda som fattas i den kursen och en eller ett par kvällars jobb borde fixa det. Eller dagar, om så vore. Sedan har jag andra slaskrester som ligger på hög sedan Piteå, bl.a. en konstrecension och ett radioinslag, men hur jag ska kunna producera radio från Djurmo övergår mitt förstånd...? Nå, jag kan börja med att rota fram böckerna ur skrubben...

Förkylningsstatus i villan så - för alla er som inte gjort annat än väntat på att få veta: Bättre. Hes i morse men det gick över efter kaffet. Är jag litet piggare imorgon eller på fredag ska jag försöka komma iväg och simma, tänkte jag. Tog en kvällspromenad igår, ensam, och jädrar så fort det går att gå utan barnvagn. Och så tomt det känns.

Nå. Dags att...börja dagen?

Om inte om hade varit...

...eller om vi inte hade varit på Öppna Förskolan två gånger förra veckan så kanske vi hade sluppit det här. Att vara förkylda, alltså. Jag - förkyld. Magnus - förkyld men på jobbet. Eira - förkyld. Edith - förkyld. Himmelriket, att vara ensam med två snor(iga)ungar när man själv mest vill dra täcket över huvudet och avsluta ännu en Bosch-deckare med ett glas apelsinjuice och näsdukar som enda sällskap.

I lördags gick det väl an att vara krasslig: Ute var det gråare än grått. Igår kändes det bara allmänt "men vad faan" eftersom det var typ tretton grader varmt och strålande sol. Idag har vi smakat litet på vårsolen då det inte gick att tuppa varken en eller båda snorfisarna inne varför jag gick en morgonprom. (Under vilken Edith skrek i stort sett hela och Eira bara sov knappa 20 minuter, men så kan det vara...) Förmodligen lär jag släpa ut oss en vända till om någon timme eftersom Eira inte klarar dagen på 20 minuter tupp. Eller rättare sagt klarar inte vi vuxna av Eira på bara 20 minuter tupp.

Imorgon har jag hur som tänkt att vi ska vara friska och ta oss till gamlaste mormor på besök. Vilken dröm, va? Troligast är Edith ännu mer snorig imorgon eftersom hon är friskast av oss idag...

Och hade jag skrivit högskoleprovet i år hade jag fått 36 av 40 rätt på orddelen. När jag skrev hade jag 37 av 40, om jag inte missminner mig. Nå, det spelar ingen roll. Nu har jag sökt in i alla fall, reklam och visuell kommunikation tror jag programmet hette. Snart skiter jag i vilket, så länge jag får en examen. Jag vill bara jobba och ska det dröja tre år slit innan jag har ett betyg får det väl vara så.

Nu är frågan om Murphy kommer att jävlas med mig eller om jag törs göra mig en kopp kaffe...?

Två saker jag har litet svårt för...

Jag kan börja med fenomenet "läkare". De senaste veckorna har Edith haft eksem, utslag, plitor över hela huvudet. Då plitorna började vara och sprida sig fick jag efter ett par om och men komma till BVC som sade "Åh herregud", typ, och ringde till DLM för att snabbt boka in en tid hos en läkare. Några timmar senare satt jag således med Edithen hos läkaren, en ung tjej - min ålder give or take några år vad nu det ska spela för roll, skit samma - som menade att hon inte behövde titta på Edith mer än vad hon redan kunde se i ansiktet. Hon konstaterade streptokocker alt. stafylokocker och satte in henne på Kåvepenin en vecka. Givetvis frågade jag om jag skulle smörja huden med något, typ kortison eller någon annan salva. ABSOLUT INTE kortison, fick jag till svar, men däremot kallpressad olivolja. Plus bad med rikligt av olivolja i. Inga andra krämer, utan bara köra på det naturliga. Okej. Hon är läkare, hon vet. Trots allt sitter hon och och cashar in vaddå, 60 000 i månaden? Då borde man veta.

Så jag sprang och köpte olivolja och smorde vår lilla skrikfis. Med kåvepeninets hjälp försvann i stort sett all eksem efter ett par, tre dagar och allt var väl hyfsat. I ärlighetens namn slarvade jag en hel del med olivoljan - allt blev kladdigt, liksom. Och det gjorde ingen större skillnad, tvärtom. När jag hade geggat med olivolja skrek tösen än mer på kvällarna, och så kom utslagen tillbaka. Hela huvudet, överkropp, rygg, armar och ner på händerna. Magnus hade för länge sedan avfärdat olivoljan som "oduglig" eftersom hon som sagt bara skrek mer och mer av den.

Igår hade jag en sedan tidigare inbokad läkartid vilket passade bra då kåvepeninkuren var slut och eksemen tillbaka. Läkaren kollade på Edithen och konstaterade att det inte såg sådär jättebra ut och frågade vad jag smorde henne med. Då jag svarade att vi hade olivolja, men tvivlade på om det funkade så bra stirrade hon på mig och berättade att olivolja är sådant man odlar bakterier i. Vad jag skulle smörja lillfisen med var kortison och sedan mjukgörande. BVC-personalen var minst sagt häpna över de direktiv jag fått av Läkare 1. Så jag smorde Edithen med kortisonkräm igår, och sedan mjukgörande. Därefter tog jag en promenad under vilken hon sov nöjt hela tiden. När vi kom in vaknade hon och började skrika och jag tänkte resignerat att det väl var dags igen då. Jodå. Dags för magen att jobba. Två blöjbyten senare och litet mamma-dotterumgänge sov tösen nöjt intill sin mor. En helt annan unge. Peppar peppar.

Så - sak nummer ett jag har svårt för: När man inte vet om man kan lita på en läkare.

Nu kommer vi till sak nummer två, och tar någon illa vid sig; too bad.

Kritisera inte mina barn. Jag har åsikter om (andras) barn ibland - vem har inte det? Men lika litet som jag skulle berätta hur ful någons partner är, eller vilka fula ögonbryn någon har eller... Ja, ni fattar galoppen. Lika litet kritiserar jag någons barn. Märk väl: Det är skillnad på att tillrättavisa någon annans barn om barnet gör något uppenbarligt fel. Där anser jag att det är okej, även om det svider till i mammahjärtat, men generellt tycker jag nog egentligen att man är för mjäkig med ungar. (Trots att jag själv har litet svårt att vara "hård", men det är en annan diskussion...) Att däremot uttala sig negativt om någons barn, i synnerhet när man inte lever med barnen ifråga, det är så oerhört osmakligt, ointelligent, korkat, elakt, ogenomtänkt. Sätt vilka ord du vill på det. Visst har jag uttryckt mig negativt om någons barn inför föräldern, men endast de gånger då föräldern själv uttryckt en viss oro inför ett särskilt beteende och bett om åsikter angående barnet ifråga.

Mina barn är 17 respektive 2 månader gamla. I deras världsbild finns inget koncept gällande elak/snäll. Eira börjar kunna förstå att man inte får slå när man blir arg, så hon växer, men Edithen har ingen som helst aning om världen runtomkring. Hennes värld är mamma, bröst, närhet, trygghet och sömn. När något brister där, eller när hon har ont, förvandlas hon till ett s.k. "styggt" barn och skriker. Men mitt barn är inte styggt. Mina barn är inte stygga. Mina barn är små snälla pärlor, bägge med egna personligheter och ibland mer eller mindre krävande.

Men min icke normala 17-månaders kan ta i hand och hälsa om hon inte blir för blyg. Hon kan plocka i och ur diskmaskinen, om än med sull och kladd. Hon hämtar själv badbaljan när det är dags för bad och hon kan öppna och stänga dörrar, och i skrivande stund har hon öppnat skötväskan, plockat fram en banan och står och ler framför mig, jättestolt över sitt fynd. Hon vet precis vad bananen är och nu sitter och intill mig och äter den alldeles själv. Mitt inte normala barn.

Min inte normala 2-månaders har börjat fästa blicken och le mot mig. Hon jollrar för fullt när hon är nöjd med tillvaron, pratar med Labanmobilen och försöker vända sig. Nacken blir stabilare för varje dag som går.

Jag vet inte, hur har ni med normala barn det?

Petterssons passiva påskhelg...

Okej. Sådär skrev jag bara för allitterationens skull: Pettersson har INTE haft en passiv påskhelg. Magnus har med hjälp av (min) lillebror blåst ut i stort sett all kolstybb från vad som är tänkt bli vårt nya köksgolv inom en förhoppningsvis relativt snar framtid. Före- och efterbilder kommer, men håll inte andan! Däremot har jag och kidsen haft en relativt passiv påskhelg.

Långfredagen försökte vi med en Kupolenrunda. Magnus skulle ha grejer från Jula inför köksfipplandet och jag ville kika litet snabbt på typ Lindex, Skopunkten och H&M. Barnen var matade och nöjda och vi hann hela vägen fram till trädgårdsavdelningen på Jula innan Edith började yla. Således fick jag ställa mig vid ett badrumsskåp och amma henne. Skoj.

Sprang sedan en snabbis in på VeroModa - där Edith faktiskt var tyst och nöjd i sin vagn - och vidare till Lindex medan Magnus och Eira lassade in julainköpen i bilen. Jag kom till sminkställen på Lindex då Edith bestämde sig för att det var nog. Alltså sprang jag in på H&M med en skrikande Edith och kom på mig själv med att undra varför i h-vete jag ens försökte? Vi åkte hem och rundan på Kupolen tog väl effektiv tid vaddå, 30 minuter? Nja, kanske 45... Skitsur var jag, kan jag säga, och inte litet ledsen. Ibland känns det liksom "alla andra kan", men inte jag. Nå. Magnus halvbeordrade mig istället hem till H&M för att komma ifrån barnskriket, så jag köpte två påskägg på vägen dit, ett till dem och ett till Magnus. Stannade till dess Magnus ringde och ville ha hem mig för läggning av barn. En helt okej långfredag ändå!

Påskafton lagade jag påskamiddag -rosmarinskyckling med potatis/morötter i ugnen. Eira åt upp mormors kycklingklubba och halva sin egen. För en gångs skull gjorde jag för litet mat... Efterrätt blev glass med grädde, maräng och banan och jag åt faktiskt till dess jag blev sockeryr. Och halverns illamående. Det gäller att passa på när det bjuds...

Påskdagen bjöds på besök. Först fick vi besök av Hanna som hade med sig ett nagellack till mig i påskpresent. Kanon, med tanke på att jag sist målade naglarna 2007 eller i början av 2008 när jag fortfarande försökte göra mig litet hot i mitt nya förhållande. Numer är det typ mjukisbyxor som gäller och Magnus menade att färgen på nagellacken var en nyans mellan en Ockelbo 600 och en Star, tror jag att han sa. Hur har vi kunnat få till två barn?! Sedan ÅKTE vi på besök, jag och barnen, till... Oj, vad blir det? Min plastkusins mamma tillika Sinikkas svärmor, där jag fick låna en fleeceoverall åt Edith. Prat och två bananer till en hungrig Eira blev det också. Hon har börjat äta som jag vet inte vad...

Så igår blev det inte många knop alls. Vi tog en prom kring lunch, hela familjen, och sedan var vi bara hemma. Jag var en sväng till affären och bunkrade upp inför operation mjölkfritt, så nu äter jag ingenting som innehåller mjölk av något slag. (Vilken ENORM förlust för min kropp att inte kunna käka vare sig gottechipsen eller choklad...)

Helgens shopping gjordes dock på Tradera där jag vann auktionen på ett par grå Converse. Nu hoppas jag att de passar som de ska i storleken också och att de dimper ner fort, fort i brevlådan!

(Bilden helt fräckt tagen från säljaren på Tradera...)

Nu ska jag packa ut ungarna i vagnen och ta en prom! Det är kanonväder ute, och efter lunch blir det babycafé!

Frukostfunderingarna...

Jag borde vara tvärnöjd - idag fick jag sovmorgon av världens bäste sambo och kunde således kliva upp först 07.30. Det var bara det att i och med sovmorgon rubbades ju "min" rutin; upp straxt före eller efter 06, mata mig och Eira, ta en kopp kaffe i hyfsad lugn och ro medan Eira leker med något, sedan mata Edith som vill ha uppmärksamhet någon timme. Nu vaknade jag samtidigt som Edith vilket i sig var välbehövligt men frukosten fick då intas ungefär samtidigt som Eiras morgonsurhet började, och är det något jag formligen avskyr är det att äta med någon eller något flåsandes i nacken. Alltså tugga tugga tugga svälj klunka kaffe tugga tugga tugga svälj.

Ungefär så artade sig min frukost till dess jag fick ta Eira i knät och proppa in macka även i hennes mun medan hon geggade skinkost på dataskärmen från vilken jag hade tänkt läsa dagens nyheter medan jag helgfrukosterade i lugn och ro. (Först när ungarna är så pass stora att jag "törs" lämna dem ensamma den tid det tar att gå till postlådan ska jag ha en pappersvariant av tidningen...)

Så vad jag ville komma fram till är att jag 1) är en fruktansvärt otacksam surf***a till sambo och 2) att frukost med Eira i knät plötsligt blev ett mycket större irritationsobjekt än vad det brukar vara. Dålig mamma, jag? Nej. Bara en jävligt mänsklig sådan.

I helgen börjar dock Operation: Köksgolv. För Magnus, alltså. Jag får vakta barn. Hur som ska all kolstybb eller vad det heter bort från det som ska bli vårt kök och i förlängningen ska det alltså dit både isolering och ett golv. Ett riktigt golv. Förstår ni? Ett golv man kan STÅ på! Till sist blir det dags för IKEA eller något och köpa själva köket. Ett riktigt kök!! Väggarna vet jag faktiskt inte om käre sambon tänkt göra före eller efter köket sätts in... Jag är extremt ojämställd och lämnar allt sådant till honom medan jag bestämmer köksluckor, spisens placering och gardiner.

Nu är Edith gnällbebis eftersom Labanmobilen har slutat spela.

Tillfället gör...vaddå?

Tjuven, sägs det ju, för inte är det fotografen. Inte här hemma i alla fall.

Eira kom hasande, och då menar jag verkligen hasande. Med mina gympaskor på fötterna. Så jag sträcker mig efter mobilen för att ta en bild eftersom det såg tämligen roligt ut med skor som nästan är lika långa som hennes ben. Too late. De sekunder det tar att slå igång kameran på mobilen var uppenbarligast nog långa för Eira att hinna kliva ur skorna och bege sig till byrån där hon nu sitter och hivar ur kläder.

Jag tycker det är litet svårt, det här med att ta kort. Är det något jag verkligen ogillar är det tillgjorda foton där det är så tydligt att man arrangerat bilden. Så som det hade blivit om jag stoppat tillbaka Eira i skorna och tagit ett kort. Foton ska tas i stundens hetta, såvida inte det tillgjorda i sig fyller ett syfte. Just därför är jag superkass på att fota. Det är så sällan jag har en kamera med, och för att vara ärlig: HTC Tattoo-kameran är...crap. Hela telefonen i sig är crap, men det är bara för att jag börjar bli gammal och käring. Med en touchscreenmobil kan man inte ringa eller sms:a medan man kör bil och det är just det som gör telefonen så värdelös i mitt tycke.

Jag VET att när man kör bil så kör man bil, inte sms:ar, och skulle jag stanna varje gång jag skulle skicka ett sms skulle det ta ungefär lika lång tid att köra till Leksand som det tar att nå MAX i Övik. Typ. Trafikfara, jag? Nej. Inte längre. Det går ju inte att sms:a utan att kolla på skärmen när man inte har något tangentbord som känns! Finns det touchscreenmobiler för blinda, kanske? Blindskrift kan väl inte vara SÅ svårt att lära sig?

Däremot kan man göra allt annat med telefonen. Surfa, kolla på stjärnor, använda GPS, synka allt till Google (ja, gissa varför jag bytt till blogger?) och koka kaffe. Nästintill, i alla fall. Det tog mig flera dagar att komma på hur jag fick telefonen på ljudlös. För några veckor sedan kom jag på hur man fick den på både ljudlös men med vibrationer, och jag köpte telefonen i december. Jag har fortfarande inte klurat ut hur man får en mp3:a att användas som ringsignal, men lagom till dess det är dags att byta lur kommer jag nog på det. ("Tänk rtfm!" säger Magnus, men jag formligen vägrar sätta mig och läsa en manual. Manualer är för idioter och gamla käringar!)

Och som en torsdagsparentes: Varför måste min dotter vilja gå ut just idag och just nu? Hon står med sockorna i handen och ska ut. Det spöregnar ute, jag har morgonrocken på och Edith sover. Varför, varför?