Det där med rött eller blått...

Satt och klickade på en tråd på Familjeliv där det pratades politik - rött eller blått - och kom till den delen som handlade om det där med sjukskrivningar och vilka som har rätt till det och så vidare. Vissa gnäller över att folk utförsäkrats och över hur svårt det är att få till stånd en sjukskrivning idag medan vissa framhåller det i vissa fall positiva med att ha blivit utförsäkrad alt. att det blivit litet stramare vad gäller sjukskrivningar. Så här tycker jag:

Man ska givetvis ha rätt till en sjukskrivning om det finns behov av det. Är man så totalt oförmögen att arbeta tycker jag att det är givet att en sjukskrivning ska beviljas. Däremot tycker jag att det är ett rent hån mot alla cancerpatienter eller av annan sjukdom illa däran, föräldrar till dödssjuka barn, människor vars närstående nyligen avlidit etc. när det fuskas med sjukskrivningar. Det ska inte vara möjligt att bevilja en sjukskrivning till säg en gravid med foglossning som säger sig vara oförmögen att arbeta p.g.a. smärta men sedan kan springa på stan, möblera om hemma, fixa i trädgården, storstäda eller liknande. Skäms på dessa. Verkligen SKÄMS. Kan man storstäda hemma eller storhandla på ICA Maxi kan man fanimej också gå och jobba. Tro mig. Jag har haft foglossning - jag vet vad det innebär.

Och NU vaknade orsaken till den foglossning jag hade för ett drygt halvår sedan...

"Primtalens ensamhet"...

Något av det "bästa" med att vara napp åt Edithen är att jag hinner göra något jag knappt haft tid eller ork till sedan Eira föddes - att läsa! Innan Edithen kom och jag insåg att det trots allt finns bibliotek, något jag uppenbarligen glömt, läste jag mest om samma böcker för att ha något att somna till. Nu, däremot, ser jag fram mot stunderna jag kan botanisera på bibblan, hitta nya böcker eller för all del kanske jättegamla som jag inte läst på flera år.

Deckare är vad som funnits på nattduksbordet de senaste veckorna. Jag har betat av Michael Connelly, i huvudsak, men någon enstaka av Läckberg och Roslund/Hellström har slunkit med också. Nu sist övergav jag tydligen deckargenren då jag fick se en bok som stod på "Nya böcker"-pelaren och kom hem med "Primtalens ensamhet" av Paolo Giordano, jämngammal med mig.

Boken var... Grymt fängslande, även om jag mest hade en obehaglig känsla i magen större delen av lästiden. Jag är förtvivlat dålig på att återberätta böcker och handlingar, men den boken kan jag verkligen rekommendera för alla. Inte svårtuggad men inte för enkelspårig heller, och riktigt bra uppbyggd. För mig en sådan där bok man läser klart på en kväll, eller ja, i ärlighetens namn två på grund av trötthet... Hur som: Läs den!

Humor eller jag vet inte vad jag ska rösta på i år...?

Så när blir man vuxen...?

Fp's Lars Björklund menar att ungdomar ska ha lön motsvarande hälften av vad en vuxen tjänar.

Jag kan absolut köpa argumentet att sänka löner för att få ut ungdomar - skoltrötta eller inte studieintresserade/motiverade - på arbetsmarknaden. Han glömmer bara en sak. Vid arton års ålder är du myndig. Vuxen. Således är det inte rimligt att en nittonåring som får rösta, gifta sig, inneha vapen och ta ett lån ska räknas som ungdom. Ungdom som koncept och ungdom som i "sänk lönerna och få ut på arbetsmarknaden" kan jag gå med på till dess du fyller arton. Till den dag då du ska anses vara vuxen nog att fatta beslut gällande ditt eget liv. Den dagen ska du också ha samma lön som alla andra vuxna, det vill säga... När blir man vuxen idag då? 30+? Eller varför gick den magiska gränsen vid 23 enligt Björklund?

Det är väl bra konstigt...

...hur tomt det blir när halva familjen är borta?

Magnus och Eira åkte till Borlänge för att hämta timmer, och Edithen sover. Jag har frukosterat alldeles solo och sitter nu i tystnad med en kopp kaffe och... Vet inte alls vad jag ska göra. Helt passiv blev jag av att det plötsligt är så tomt och tyst. I vanliga fall är vårt yrväder högt och lågt vid det här laget och jag brukar börja sätta dagsstrategin i verket med fika, tupp, städ, matlagning och allt vad dagen ska innebära. Nu är jag helt solo och skulle förvisso verkligen behöva städa och köra två maskiner tvätt men nej. Jag ska försöka njuta av solosöndagsstarten i Magnus morgonrock och med kaffekoppen. Städa kan jag göra senare och tro mig - den här gången är det välbehövligt!

Jag har sovit extremt oroligt i natt. Sandra hade äntligen satt projekt: "Föda barn" i verket och begett sig mot förlossningen igår kväll. Så jag har slumrat, och jag har drömt, och jag har... Ja, vad har jag inte gjort? Så kom det till sist en liten flicka - SUPERGRATTIS - vilket min mobil hade vänligheten nog att kunna konstatera nu på morgonkvisten i form av ett "kan inte hämta meddelandet" som säkert skickats någon gång mitt i natten. Med tanke på att tösen kom kring 02.

Mitt emellan "slumrat" och "drömt" har jag legat vaken och funderat på en artikel i FK om hur förbålt viktigt det är att gifta sig. Och skit samma i varför men vad jag grubblade över var det praktiska i att ställa till med bröllop. Någonstans i mitt undermedvetna vet jag att det i dagsläget inte är direkt aktuellt med bröllop, men lik förbannat får jag panik och kan inte sluta tänka förrän jag hittat lösningar på precis vartenda litet problem som ett bröllop skulle innebära. Intresserade? Here goes.

För det första: VAR skulle vi egentligen gifta oss?! Skulle vi gifta oss här, i Dalarna, skulle det bli sjukt långt för Magnus människor att åka neröver. Och vice versa, såklart. Jag vet inte hur många som skulle vara beredda att åka hundra mil eller mer för att gå på bröllop? Kom jag på någon lösning? Icke. Det närmaste jag kom var att Magnus skulle vara i Piteå och jag här och vi skulle utnyttja teknikens under och gifta oss via webcam, typ. Men hur skoj känns det? Inte alls.

För det andra: Vad för slags bröllop skulle vi egentligen ha? Varken jag eller Magnus har lust att slänga iväg storslantar på ett partaj - vi är ense om att vi nog hellre lägger de örena på huset eller liknande. Å andra sidan finner jag det liiiitet lockande att ha en fin klänning, vara snygg i håret och se hur otroligt läckert snygg min Magnus är när han är uppklädd. För det är han. Grr. Men det skulle kännas rätt fånigt att klä upp sig extremt när övriga gäster är klädda i typ jeans och t-shirt och allt är ruggigt informellt ändå? Typ som att ta med sig en Billys på Nobelfesten... Kom jag på någon lösning? Nej.

För det tredje: Vilka skulle vi ens bjuda på bröllop? Ja, släkten då. Givetvis. Men sedan? Ibland brukar jag fundera på om det inte är litet så, att det skulle komma fler människor på min begravning än på mitt bröllop. För sanningen är litet så, att de flesta jag en gång hade i min vänskaps/bekantskapskrets har jag inte kvar, de flesta har jag medvetet sållat bort. Sedan har jag givetvis människor utanför släkten som jag gärna skulle se på mitt bröllop - likväl som på min begravning - men jag vet inte om de känner likadant? Kom jag på någon lösning? Nej.

För det fjärde: Vad skulle vi käka? Återigen - BILLIGT! Så jag låg där, mitt i natten, och började fundera över tänkbar meny. Tankegången gick typ såhär: "Hmm... Inkokt lax är ju enkelt och bra och det äter ju de flesta, men är det så skoj egentligen och vem ska koka in den laxen eftersom mormor gör det bäst och hon fyller 96 och man knappast kan begära att hon ska ordna bröllopsmat och i synnerhet inte om vi skulle gifta oss i Piteå... Mina kycklingklubbor älskar precis hela min familj, men att stå och göra kycklingklubbor känns drygt och vad ska man servera till det, och förresten blir man rätt geggig av sådan mat vilket även utesluter enkel mat typ tacos, och kallskuret känns rätt trist men enkelt men då är frågan vad man ska ha till och är det vinter så passar inte det vilket betyder att vi måste gifta oss på sommaren, men då måste vi ha tur med vädret..." Och så vidare. Jag kom inte på någon lösning på menyproblemet heller.

För det femte, kanske det fånigaste: Vem skulle fotografera? För jag skulle vilja ha bra, fina bilder men är som sagt för snål för att betala flera tusenlappar och så vidare och så vidare. Lösning på problemet? Nej. Inte där heller.

För det sjätte: Skulle vi ha gift oss medan barnen är pyttesmå eller skulle vi ha väntat till dess de är stora nog att hivas iväg till lämplig släkting medan vi lyxar iväg oss någonstans på typ bröllopsresa? Och var skulle vi då ha åkt och hur länge och hur mycket skulle allt få ha kostat och... Lösning? Nope.

Allt det där typ medan Sandra låg och födde barn. Snacka om att den ena uträttar något av livslång betydelse medan den andra vältrar sig i i-landsångest över en situation som inte ens är aktuell...

Jamen egentligen får jag ju skylla mig själv...

Jag är på PISSDÅLIGT humör idag. Varför vet jag inte, för det finns inte en enda anledning till det.

Igår var jag på första passet body pump och det gick bra. Gick ut lätt och insåg efter passet att jag kan öka både på rygg, triceps, bröst och biceps - kanon. MEN - idag har jag träningsvärk. Inget konstigt med det, jag brukar älska det i vanliga fall, men just idag blir jag skitsur över det. Alltså sur del 1.

Sur del 2 var att Eira vaknade 06. Jag hade förvisso sovit sedan straxt efter 21, men sur blev jag utav bara helskotta över att bli väckt så tidigt. Dessutom åt ungen heller inte frukost vilket ökade på min surhet...

Sur del 3 var att Edith vaknade i stort sett på en gång efter att Magnus åkt 06.35. Då hade jag TVÅ barn att ta hand om, varav den största var astrött och på dåligt humör efter att bara ha ätit tre tuggor macka.

Sur del 4 var att medan jag försökte söva om en trött Edith var Eira i sitt esse och så ringde dietisten mitt i hela karusellen och ville prata äggallergi. Då hon försökt nå mig förut kunde jag helt enkelt inte säga nej nu - det hade inneburit att hon kanske ringt en annan ännu mer oläglig gång.

Sur del 5 blev jag på Öppna Förskolan under tiden jag väntade på att klockan skulle bli 11 och Edith skulle få vaccin - de hade utedag och GIVETVIS hade jag inte ett enda vettigt uteplagg med åt någon av flickorna. Då fick jag skämmas över det, också, kändes det som...

Sur del 6 blev jag när vi kommit hem. Edithen vaknade såklart på en gång vi kommit innanför dörren och jag fick mata Eira till ljudet av Ediths missnöje. Självklart spottade Eira tomatsås på vita tröjan (hon måste nog ha SIKTAT UTANFÖR HAKLAPPEN FÖR ATT JÄVLAS!) när hon ansåg sig mätt.

Sur del 7 var under tiden jag skulle söva om en rödögd Edith och Eira låg bredvid och sparkade.

Sur del 8 blev jag när jag skulle försöka söva Eira och hon bara slet mig i håret och inte ville sova. Yeah right, hon som varit vaken sedan 06!

Sur del 9 är jag för att jag vet precis varför jag är så jävla sur och jag avskyr att bli påverkad både fysiskt och psykiskt av saker som jag själv inte kan påverka.

Dessutom är jag litet sur över att jag ska jobba, fast jag i själva verket tycker att det är skönt att göra det. Och så är jag sur för att jag inte går och lägger mig när Eira väl tuppar men som sagt var jag så sur att jag ville skriva av mig litet. Dessutom kommer jag bara bli sur när Eira väl vaknar och väcker mig...

Citron-Lisa logging off.

Och nu sitter jag här och fryser...

Är det inte typiskt mig, så säg?! Bara för att solen går det minsta lilla i moln så sitter jag och tvärfryser med yllekoftan på...

Igår blev en effektiv dag ändå. Någon träning kom jag inte iväg på men däremot blev det trädgårdsarbete vilket innefattade bära/släpa ris och kratta en god del. Nu har vi en egen majbrasa högst upp på tomten och mer ris lär det bli, insåg jag efter att ha kikat bakom vårt uthus. Hallonbuskarna är nog dryga två meter höga där, men välvårdat var det då inte! Vildvuxet, snarare, så det blir till att dra på mer eller mindre heltäckande kläder och bege sig in i snåren med sekatör och såg, kan jag tro... Är dock vanvettigt rädd för jordgetingar, så jag väntar till dess Magnus är hemma med att bege mig in i djungeln...

Mor min ringde igår kväll och förkunnade att hon köpt sig en eka varpå jag drabbades av ett extremt sommarstugesug. Eller så är det helt enkelt som så, att jag romantiserar ihop en bild av hur man kan ta sena kvällsturer på sjön i ekan, kanske ett nattdopp på andra sidan där det finns strand och sedan ro hemåt för att kura ihop sig framför brasan med en god bok medan kidsen sover...? Så kan det också vara...

Jag minns faktiskt hur jag och morfar satt på bryggan och metade, minns lommen och hur stilla sjön var undantaget fisken som vakade. Och jag minns frukostarna som min moster brukade duka upp, med fil och müsli och té och kokta ägg. Tror jag. Hur som åt vi ofta frukost ute då... Men det var så länge sedan att minnet lika gärna kan lura mig. Och de där téerna har jag ännu inte hittat igen, även om jag har letat och letat... Så minns jag höstarna när jag och mamma och någon gång till och med mormor var ute och plockade svamp. Att jag inte, inte, inte fick gå ut på den farliga myren. Grodynglen som fanns i mängder på vägen till bryggan som inte var vår...

Mina syskon fick aldrig samma minnen från sommarstugan som jag har fått. Åtminstone tror jag inte det. Ibland undrar jag vad andra människor bär på för minnen...? Och hur mycket deras minnen har påverkat och format dem?

Därför vill jag verkligen försöka ge våra barn fina minnen. Kanske är de aningens små just nu, men inom några år kommer de lagra medvetna minnen och jag vill att de ska kunna sitta i vuxen ålder och tänka detsamma: Att de ska försöka ge sina barn precis lika fina minnen som de själva har sedan barndomen.

Det enda som dock gör sig påmint i nuläget är det faktum att jag verkligen borde städa. Hur erotiskt är det? Inte det minsta. Däremot en nödvändighet, har jag börjat förstå...

(Och så väntar jag på att Sandra ska föda barn någon gång! Så fort min telefon plingar till tror jag att det är ett sms från henne men hittills har det bara varit från käre Magnus och han ska INTE föda barn!)

Oh sunny days...

Dagar som denna, då solen strålar redan kring sju på morgonen känns det lätt att kliva upp. Vi käkade frukost, jag och Eira och väntade och väntade och VÄNTADE på att Edithen skulle vakna så att vi någon gång kunde bege oss ut! Jag menar, att packa på ett barn kläder och dra med monitorn ut bara för att hinna utanför dörren och höra skrik från Minst och därför behöva gå in för hennes morgonrutiner känns inte lockande. I synnerhet när det hade upprört Eira något så gräsligt, hon fattar nog inte riktigt sambandet än...

Så först 10 kom vi ut, hela högen. Edithen matad och klar fick ligga i vagnen och Eira fick spatsera omkring i trädgården. Jag började dra ihop allt ris som blivit när vi klippt ner både buskar, träd och hallonland och hann nästan klart innan Eira förkunnade att det nog började bli tomt i magen. Så in och försöka tråckla till en äggfri pannkakssmet och steka pannkakor till halvyl från Eira och en halverns upprörd Edith som försökte somna i sängen.

Äggfria pannkakor - gjorda på No Egg - blev helt okej. Aningens degigare än vanliga, och litet svårare att vända. Dessutom blev stektiden litet längre, ungefär som att de behövde det för att hålla ihop bättre...

Idag fick jag förresten världens sug efter att plugga igen, även om jag vet vilken mardröm det väl kan vara när man är mitt uppe i det... Hur som håller jag tummarna för att jag kommer in till hösten vilket jag iofs blir rätt förvånad om jag inte gör med ett högskoleprov på 1.3... Inte minst vore det trevligt att fräscha upp de grå som fått vila på tok för länge nu. Jag känner att den information jag har lagrad i hjärnkontoret är tämligen inaktuell och kunskap är aldrig tungt att bära, som min visa sambo brukar säga...

Nudå? Barnen tuppar, och jag bara... Njuter av att det är tyst och lugnt. Borde nog dra med mig monitorn och fortsätta slipa ris men jag lyxar med kaffe istället. Ikväll är det dags för ännu ett pass body balance, så jag får nog min beskärda del motion ändå, vad det lider... Tänkte också försöka komma iväg på första passet pump på torsdag - det var ett tag sedan sist!

Oh helga natt...

Igår var jag helt färdig när kvällen kom. Först hade jag jobbat, sedan jobbat med familjen i trädgården och därefter badat barn. Till slut somnade jag innan Edith hade somnat; hon låg intill mig och gnölade men jag slocknade rakt av kring 21.

Sedan drömde jag... Oh, vad jag drömde. Bland annat drömde jag att jag och Magnus var i USA, tio mil från Los Angeles men han vägrade åka dit eftersom det var för långt, så han tyckte att vi kunde ta det en annan gång när vi var i USA. Sedan var vi på en typ risbuskeåker... Upp ur marken kom stora Upsy Daisys som var fientliga, så vi försökte sparka ner dem. Pontypinerna och tombliboerna försökte vi kasta utför en liten ravin... Oh helga natt, vilken natt. Vaknade gjorde jag av att Eira glatt förkunnade "Kaka!" alldeles efter 07...

Annars har jag måndag idag vilket är alldeles fel... Dessutom ska jag alldeles straxt iväg till jobbet och göra en halverns mysko tur, 16 till 20.30...

Så. Dags att toppfylla Edithen innan jag måste bege mig mot det betalda jobbet...

Kvällens meny...

Om jag var tvungen att bara laga en enda maträtt under återstoden av mitt liv skulle det utan tvekan bli köttfärssås. Jag menar, finns det något roligare att laga än just köttfärssås? Du kan ha i ALLT i en köttfärssås, och för att skryta litet tycker jag själv att just köttfärssås är en av mina absoluta höjdare när jag gör mat. Så ikväll vankas det köttfärssås och pasta och jag ser redan fram mot det. Är det något som är tvärförbjudet hos oss - undantaget till korv och köttbullar - så är det ketchup. I synnerhet i köttfärssås. Vill man sedan ha på ketchup i efterhand får man väl göra det. Själv tycker jag det är litet av ett helgerån.

Så här kommer min köttfärssås.

- Köttfärs, naturligtvis. Lagom mängd - vi har mellan 800g och uppåt för att få matlådor.

- Lök, röd eller gul eller purjo. Spelar ingen roll.

Jag bryner köttfärsen och kryddar med grovmalen svartpeppar. Häller därefter över löken och låter allt stekas på en snabbis. Därefter brukar jag hiva i en eller två burkar krossade tomater, ibland smaksatt, ibland naturell. En buljontärning får också åka med, kött eller grönsak spelar ingen roll. Så får det puttra en stund medan jag funderar på vad jag känner för just då.

Jag gillar att ha i - kanske inte rubbet på en gång, va? Men leka litet med följande:

- Chilisås

- Sambal Oelek

- Worcestershiresås

- Champinjoner eller annan svamp. Ibland har jag i trattisar men det får jag vara litet försiktig med då trattissmaken lätt kan ta över för mycket.

- Rivna morötter

- Paprika

- Vitlök

- Rödvin

- Ruccola

- Crème fraiche om jag har en skvätt stående, inte en hel burk, alltså.

- Grädde/matlagningsgrädde. Samma sak där, om jag har en skvätt stående.

- Fetaost kan vara jättegott att hacka i...

- Soya om man vill ha litet...

Vad gäller rediga kryddor brukar jag - återigen beroende på vad jag känner för och hur köttfärssåsen ska smaka - alternera mellan:

- Herbamares örtsalt

- Cayennepeppar

- Chilipeppar

- Basilika

- Oregano

- Franska örtkryddor men med försiktighet...

...och där vaknade den minsta dottern. Men där var min köttfärssås. Typ. Smaklig måltid!

Sicken mysdag...

Jag vaknade av att Tuppen kom och kröp ner i sängen. Tätt, tätt intill låg hon och mös med mig en sisådär tjugo minuter innan hon bestämde sig för att det var dags att sätta full fart för dagen. Så vi gick upp och klädde på oss, fixade frukost och satte oss vid bordet, åt och tittade på regnet som formligen öste ner. Det smattrar så mysigt mot vårt tak, när himlens alla änglar gråter. Om det har att göra med hur oisolerat eller felaktigt byggt det är låter jag vara osagt, för det vet jag ingenting om. Mysigt är det i alla fall.

Idag är en sådan där dag då jag önskar att barnen hade varit litet, litet större. Så pass stora att jag hade kunnat fixa en bulldeg och vi tillsammans hade kunnat baka ut den. Väntat på att bullarna skulle bli klara och sedan parkera oss i vardagsrummet där vi tänt en brasa i kaminen. Myst framför TV:n till någon film och mumsat nybakade kanelbullar och druckit mjölk. Allt medan regnet smattrar därute. Pja, jag har nog potential för att bli en mysmamma ändå!

Idag är det "äntligen fredag", även om gårdagen kändes som fredag. Magnus jobbade fram till straxt efter lunch och då han kom hem smet jag iväg till H&M där jag fick kolla på kläder och ta en kaffe. Hem kom jag med en kasse nästan full av ny garderob. X antal tunikor, två kortare koftor, typ, och en stickad grå tröja som redan nu har blivit utsedd till sommarens kvällströja. (Alltså tröjan jag kan dra på mig regninga dagar, eller om vi ska ro med ekan på kvällen, eller om jag ska dricka vin ute på kvällen eller... Ja, ni fattar grejen.)

Hur som är det alltså helg imorgon, först, och jag jobbar i stort sett hela helgen. Först lördag dag och sedan söndag kväll. Det blir att klirra fint i kassan i juni när jag ändå inte kan ta så många fp-dagar i och med att jag börjar gå på schema då.

Annars börjar även jag bli sugen på att renovera kåken nu. Edithen är rätt tacksam dagtid och sover mest hela tiden fortfarande. En riktig sjusovare är hon och kan lätt dra sig fram till lunch, vara vaken någon timme på eftermiddagen och sedan sova till tre, fyra igen. Alltså borde vi nog kunna sätta igång. Jag tror att vi har ändrat projektet litet och ska riva upp samtliga golv på nedervåningen för att få bort all kolstybb och sedan isolera på riktigt och göra nya golv. Troligen får nog tilläggsisoleringen vänta till nästa sommar.

För min tanke är som följer: Renovera bottenvåningen under sommaren, alltså nya golv så vi kan göra bl.a. köket och så vill jag verkligen att toaletten fixas därnere, med dusch osv. Under vintern kan vi så flytta ner och spendera den vintern på nedervåningen medan vi kan försöka oss på att göra badrum på övervåningen. Men sedan var det ju det där med tiden också... Den räcker aldrig till och man får nog räkna med att "ska det ta en vecka så tar det tre". Typ.

Men så vad göra med dagen? Ingen aning. Jag har fortfarande tvätt som verkligen börjar pocka på nu efter att jag har försökt ignorera den alldeles för länge...

Jamenfanken det där med dop också...

Jag kom precis på att det kanske vore på sin plats att fundera på huruvida Edithen ska döpas eller ej. Och var Edithen i sådana fall ska döpas? Kanonbra, liksom, med Gagnef och Piteå. Bara nästan 90 mil mellan. Om man ska bjuda folk, alltså.

Härnösand, någon? Det är väl tämligen mitt mellan...

Om vi någon gång ska flytta lär vi flytta till Härnösand. Alternativt bo lika många år i Piteå som vi bott i Dalarna för att därefter flytta till Härnösand. Nå, det lilla jag sett av Härnösand är vackert, så ser man till det kan vi bo i Härnösand.

Nu har jag två sockerkakor på gång, bägge äggfria. En till någon behövande och en till Magnus att fira Kristi Flygare med imorgon på jobbet när de ska städa.

Såhär inför Kristi Flygare...

...som är imorgon har jag en plan. Eller nej. Ärligt talat. Det har jag inte alls.

Men jag minns när jag gick i skolan och tyckte att jag kunde vänta med att göra en drös uppgifter eftersom det var så långt kvar till skolavslutningen och varje år lik förbannat blev det dessa helger som förkortade resan mot kyrka och psalmer med vaddå, en tredjedel i uppgiftsinlämningstid? Dessutom skulle man ha tid för uteaktiviteter, skolresor, extraroliga lektioner och så vidare och så vidare vilket helt enkelt ledde till att det var paniiiik sista veckan medan alla flitiga studenter hade kunnat götta sig åt ledighet i nästan en månad. Typ.

Igår försökte jag baka chokladmuffins med No egg, alltså äggersättning. Det blev...sådär. För det första konstaterade jag rätt snabbt att muffinssmeten rent vätskemässigt behövde äggen. Smeten blev mer som chokladbollsgegga. Men skam den som ger sig, inte sant? Jag skickade i tre matskedar mjölk och fick fin muffinssmetkonsistens. Så började jag tveka. Enligt receptet skulle det vara ½ tsk bakpulver, vilket jag också hade haft i. Men... Nu hade jag ju spätt ut det också? (Hur tänkte jag?!) Alltså skickade jag i mer bakpulver också. Och så in i ugnen. Nog blev det muffins alltid, men inte i närheten av de smarriga, lätt kladdiga chokladmuffins det blir när jag kan ägga dem.

Frågan är således: Var det p.g.a. det extra bakpulvret det inte blev tipp-topp eller ska jag helt och hållet glömma att baka som vanligt med äggersättning?

Hos oss kör vi förresten operation: Tömma frysen. Därför ska jag till middag försöka mig på att göra renskav. Hur gör man det? Magnus säger att det är potatis och så någon brun sås till. Jag frågade om det var brunsås men han säger att det inte är brunsås - däremot brun sås. Han gör det lätt för mig, min käre sambo.

Så: Hur fixar man en god middag på renskav? Med potatis(mos) och brun sås?

Imorgon ska jag försöka mig på att laga till en lammstek. Förslag emottages tacksamt även där. Jag har funderingar kring rosmarin och vitlök, kan det vara funkis, tro? Rödvin till sås? Google will be my friend. Men inte vad gäller renskaven. Det har jag googlat och använt recept på tidigare, och det var visst ingen hit. Det kanske var den bruna såsen som fattades...

Att solen skiner gör det litet lättare att masa sig upp på morgonen. Åtminstone blir humöret så mycket bättre. Givetvis står barnvagnen kvar hos min mor efter gårdagens timslånga prom. Jag hade tänkt hämta den efter träningen, men så blev det så sent och så hade Eira vaknat och Edithen ville ha mat och jag var dödshungrig och... Nu står min trötta tupp och gnäller. Hon har sovit mellan midnatt och 06. Kanske läge att försöka söva om hennne nu?

Apropå Håkan och tomrumet...

"Tonår och ungdom lämnar alltid efter sig ett tomrum. Vissa vågar till och med erkänna att resten av livet kan vara en jakt på känslor som aldrig kommer igen. Inte lika starkt och aldrig på samma sätt."

skriver AB:s Markus Larsson i en krönika om Håkan Hellström. Jag vill att ni läser och begrundar och kanske, kanske kan hålla med om - erkänna - att det är litet så. Jag tar orden ur sitt sammanhang här och skapar dem till något eget, ger dem en egen innebörd, kanske långt från Håkan, kanske alldeles intill. Något extremt Håkan-fan är jag förvisso inte, men kan nog sjunga med i en del låtar. Nåväl.

När jag klev in i den färdigmöblerade ettan på Ankars i Piteå för snart tre år sedan kändes det som att det var då allt började på allvar. När jag stängde dörren bakom mig efter att ha gråtit en skvätt framför de nytvättade fönstren i mars året efter visste jag inte var jag skulle hamna. Kanske trodde jag att allt slutade då. Kanske är det då vissa menar att det var i det ögonblicket allt började. Då livet började. Då verkligheten hann ifatt och knockade mig medvetslös för en sekund. Jag har fortfarande inte riktigt vaknat efter smällen, men jag börjar morgna till mig...

Så jag gör det som jag på gott och ont är bäst på: Tittar bakåt. Känner det där tomrummet och längtar efter de där åren mellan tjugo och tjugofem. Nog kommer det nya kickar, nya upplevelser, men jag vet inte om känslorna kommer att vara lika starka som då, när de kunde vara ett direkt resultat av ansvarslöshet och odödlighet. Av frihet och möjlighet att tacka för kaffet när smaken blev alltför besk eller det brända sken igenom. Jag jagar känslorna som var, det är alldeles sant och helt riktigt. På samma gång vet jag att nästa gång jag öppnar dörren till en färdigmöblerad studentlägenhet är det för att bära in någon av mina döttrars flyttkartonger. Då är det deras tur att vara unga, fria, odödliga och känna den där första smaken av livet som aldrig kommer tillbaka.

Thursday again, yeah this is getting old...

Jag kan inte begripa varför jag har sådan extrem rubriktorka! Nåväl!

Igår inledde jag projekt: Ersättning vad gäller Edithen. Hon fick ersättning på morgonen och hon tog efter litet gnatande och tråcklande en halvflaska och jag lät mig nöja med det. Till kvällen sedan formligen vägrade hon allt vad flaska hette, bara skrek av trötthet och ville ha bröst. Så vi lade ner henne i spjälsängen, den nästan aldrig använda, och hon ynkade sig någon minut varpå hon slocknade. Sov gjorde hon gott i en halvtimme och vaknade sedan med ett skrik. Jag passade på att trycka flaskan i munnen på henne och hon tömde i princip flaskan och verkade därefter helnöjd.

SÅ, jag lade ner henne i vår säng, bäddade om henne och lämnade rummet. Hyfsat snart började hon visa sitt missnöje varpå jag gick in till henne, stoppade om henne igen och pussade tösen godnatt. Sedan låg hon där, vaken men nöjd till dess jag själv kände att det var dags för Läckberg och sängen. Somnade gjorde hon till sist intill mig kring 22. Ingen skriknatt, ingen skrikbaby men däremot vad som verkade vara en hyfsat nöjd ung dam. Och inte minst: Utan mamma sin som napp! Ikväll kör jag nog samma race som igår och hoppas på att det funkar lika bra idag som igår!

Tack alla för era tips, råd och berättelser om hur ni gör!!

Dagen igår spenderades hos gamlaste mormor. Vi har en liten grej, jag min mor och min syster: Ofta när vi åker till gamlaste mormor brukar vi köpa med oss lunch från kinarestaurangen. Dock har vi kanske förätit oss litet på kinakäk, så vi bestämde oss för att testa grekiskt istället. För flera år sedan käkade jag på Tsatsiki i Borlänge och maten där var himmelsk. Alltså satsade vi på take away på falurestaurangen. Amelie drog nog vinstlotten med gyros och jag och mamma tryckte i oss kyckling- och fläskfiléspett. Konstigt nog hade restaurangen enbart läsk att erbjuda som måltidsdryck, och svindyra barnportioner - 65 för barn, 70 för vuxna. Eira fick äta med mig från min tallrik och tur var det: Vad hon uppskattade mest var majsen från salladslådorna!

Efter maten packade vi ut oss alla i trädgården för att kratta åt gamlaste mormor. Jag tog en snabbsväng runt kvarteret med Edtihen i vagnen för att hon skulle tuppa och gav mig sedan på att dra bort fjolårets bruna rabattrester av vad det nu kan ha varit. Till sommaren brukar det växa en fin matta liljekonvaljer - min favvoblomma alla kategorier - i mormors trädgård, så förhoppningsvis har de nu fått hjälp på traven att komma upp.

Idag har jag fått ett löfte av min mor om trädgårdsarbete hemma hos oss. Jag har en ölandstok som Magnus har klippt ner häromdagen. Idag ska jag tillsammans med mor min försöka dra upp den helt och hållet. Ölandstok är inte en buske jag vill ha i min trädgård! Dessutom står det ett ytterst tanigt krikonträd intill ölandstoken och det vore skoj att se om det kan växa till sig om den blir ensam om all näring. Utöver det måste jag rensa ur var vi uppenbarligast har hallonbuskar och grannen har lovat att komma över någon gång nästa vecka och beskära våra äppelträd.

Jag tänker inte göra någon storsatsning på trädgården i år - gräsmattan består bara av mossa. Till hösten tror jag att vi ska försöka fräsa upp rubb och stubb och så nytt gräs. Enligt trädgårdsarbetande grannen kan man så gräs så sent som oktober... Dessutom ger det mig ännu en vinter att tänka på vad jag vill ha i trädgården och hur jag vill att det ska se ut. Vi har så liten trädgård att man nog får gå efter devisen "less is more". Men ett jordgubbsland och litet rabarber hade jag gärna haft...

Ibland tänker jag på hur oordnat vi har det här hemma. Alltså, det är bara en enda röra vad gäller stil och form och färg och allt. Men så kommer jag på: När vi flyttade in i lägenheten, tvåan vi hade, var det två personers pick och pack och bohag som skulle samsas på typ 65 kvadrat. Och sedan blev det tre personer som skulle bo... I och med att vi nog från början var rätt ense om att det var rätt temporärt engagerade jag mig inte nämnvärt i att inreda så som jag skulle vilja bo. What's the use, liksom, att införskaffa saker och möbler som passar på ett ställe men inte säkert på nästa?

Så köpte vi huset och i och med att renovering bara är förnamnet har jag beslutat mig för att nog ta ett rum i taget allteftersom det blir klart. Därför är inget alls inrett hos oss! Men som Magnus sade: Varför ska vi köpa garderober vi vill ha när

a) golven lutar så mycket att vi ändå hade behövt staga upp garderoberna för att de ska stå rakt b) vi inte vet hur övervåningen ens ska se ut eftersom vi nog vill bygga till ett rum för att flickorna ska få varsitt i längden

c) eftersom vi vad det lider måste bryta upp alla golv för att göra dem raka

Slutsats: Vi får bo med våra gul-grön-bruna 70-talstapeter och vindpapp på väggarna ett tag till. Typ en sisådär två, tre år till, med andra ord.

Nu har jag då morgonvansinnesbloggat för hela slanten. Snart är det helg och lördagen ska tillbringas i Rättvik på marknad, åtminstone några timmar. Söndagen blir jobb både morgon och kväll för min del... Kanske borde ta vara på morgonsolen nu och packa ut kidsen? Nja. Lat är mitt förnamn just nu...

Sluta amma skrikbaby?

Nu blir jag jättepersonlig, men jag vet att en del av er som läser här själva har småbarn och råd är ju aldrig fel, inte sant? (Och skulle jag fråga på BVC skulle jag få det svar som "ska" ges just nu...)

Igår, när jag satt och bölade över hur satans less jag är att vara napp åt en snart tolv veckor gammal baby sade Magnus åt mig att sluta amma. Han påminde mig om hur bra det blev med Eira så snart jag kastade bröstet åt skogen helt och hållet och fick i henne flaska istället. Förvisso var hon litet äldre, men att ha detta kvällsskrikande ytterligare tolv veckor får mig att känna panik. Mitt och Magnus umgänge är numer i stort sett begränsat till middagsbordet då vi ändå har en Eira att mata och ibland en Edith att hålla i famnen. Det är då vi har tid att prata och hur mycket pratat blir det då? Kvällsfika är ett minne blott, såvida vi inte ska göra det i rekordfart till Edithens skrik. Alternativt i sängen där Edith kan ligga vid mitt bröst medan jag själv äter. It's killing me, för att vara ärlig.

Jag har försökt ge Edithen ersättning på kvällen och en kväll tog hon flaskan - när hon satt hos Magnus. Den kvällen blev riktigt bra och honom somnade tämligen fort och sov därefter. Grejen är bara nu att hon inte längre vill ta flaskan. Inte ens när jag har varit borta och hon har varit med Magnus har hon tagit flaskan lately utan vrålat av hunger till dess jag kommit hem. Och så ska det inte heller vara. Eller är jag för blödig?

Sedan har jag mina issues med att sluta amma: De flesta är tämligen inpräntade från BVC att det är amma man ska eftersom det är bäst och punkt slut. Okej. Jag vet. Men ersättning här i Sverige är inte direkt någon hälsofara för små barn, inte sant? Likväl hör jag då den där viskande rösten i huvudet som påpekar vilken usel, egoistisk morsa jag är som kanske inte ska amma mitt barn. Ändå vill jag ha till det familjevänliga, inte amningsvänliga. För jag vet, att även om det bara är en kort period av ens liv, att det här skrikandet kommer att gå över, så... Det känns outhärdligt, för att vara ärlig, och kan då en ersättningsbaby vara lösningen borde jag väl vara beredd på att lösa det så?

Hur gör ni, som haft barn vilka somnat eller sover redan innan 21? Ger ni flaska eller matar ni på med boobsen? Vaggar ni ungen till sömns eller har den "lärt" sig somna själv? Och är jag alldeles för krävande och egoistisk som inte vill ligga kloss mot en baby och vara napp, kväll efter kväll?

Tisdag, tisdag, tisdag...

Jag har "irriterad" som andranamn och Edithen skriker och skriker och skriker så snart hon inte ligger kloss mot mig. Ligger jag intill henne somnar hon och även om hon går ner i djupsömn vaknar hon så snart jag går från sängen. I nederkäken finns det dessutom ett litet, litet riskorn på väg upp. Därav skrikandet, tror jag. Hoppas jag. *supp supp*

Just nu läser jag Camilla Läckbergs "Isprinsessan" och i boken ska det plötsligt dejtas varpå bägge parter - han och hon - gör sig iordning, piffar upp sig, ja, ni vet? Därefter lagar hon middag, en trerättersskapelse och det dricks vin och pratas innan kvällen avslutas på för en dejt lämpligt barnförbjudet vis.

Lyssna noga nu - eller LÄS ORDENTLIGT:

Jag skulle kunna mörda för att komma hem till ett tyst, lugnt och städat hus. Ta en lång, skön dusch och sedan klä på mig något mer tilltalande än mina vardagskläder. Blåsa håret, kanske till och med sminka mig litet. Tända en hel drös stearinljus och kunna bjuda Magnus på ett glas vin medan vi fixar maten. Äta maten i lugn och ro och kunna prata över en flaska vin. Avrunda med kaffe och kanske mer alkoholhaltigt och bara få vara vi. Sedan kunna sova utan stress och vakna i lugn och ro, stöka undan efter "dagen före", äta en god frukost och till sist kunna hämta hem ungarna. Eller för den delen ta in på hotell över en natt och låta någon barnvakt ha barnen...

Augusti 2011?

Jag längtar så förtvivlat efter att få vara jag. Eller att jag och Magnus ska få vara vi, om inte annat så för arton timmar.

Det är bara gnäll som skrivs här, om ingen inte märkt det... Jag tänker inte ens bemöda mig om att skriva allt som är positivt med att ha barn eftersom det bara är de som inte har barn som tror att:

a) "Allt går att göra fast man har barn". Yeah right. I vilken dimension då?

b) Man by default uppskattar den tionde spyan över bröstet eftersom det medföljer någon slags "I love puke"-gen i och med en graviditet.

c) "Jag ska aldrig säga 'Nej' till mitt barn" är ens en möjlighet. Har man inte barn kan man inte heller förstå hur man plötsligt kan finna sig stående framför en av barnet utdragen klädlåda och undra hur det vanligaste ordet i ens vokabulär plötsligt är "Nej!".

Jag skulle avlida utan Magnus. Jag måste bara säga det.