tisdag 31 augusti 2010

Så sjukt taggad...

Jag är säkert den enda studenten just nu som sitter och verkligen längtar efter föreläsningar och kurslitteratur. Men mest hoppas jag innerligt på bra föreläsare och flexibilitet, och inte någon Tom Alandh-föreläsare som... Ja. Ni som var där vet vad jag menar.

Jag vill få fråga och diskutera och fråga igen och igen och igen och kolla så att mina slutsatser är rätt. Sedan vill jag läsa litet mer och fråga och diskutera och lära mig och proppa hjärnan full av allt sådant som inte funnits tid eller utrymme till de senaste två åren.

Så sjukt taggad.

Nu ska jag sova. Sova, sova, sova och hoppas på att bägge barnen sussar sött precis hela natten!

Mardrömsnätter light...

Jag formligen avskyr sådana här nätter. Edithen vaknar i princip en gång i timmen för att käka och bestämmer sig till sist för att ta morgon redan några minuter innan 05.

För det första - varför oh varför ska min yngsta dotter prompt äta en halvliter välling fördelat på fyra timmar? En liter sedan läggdags...

För det andra - varför måste hon göra så här när jag är som absolut tröttast och därför lagt mig tidigt? (Nej, man får inte sova då heller eftersom hon vaknade första gången 22.15 och skulle ha käk men Magnus gav henne då...)

För det tredje - jag vägrar gå upp med ungen och ta dag! Dels skulle vi väcka Eira och det är inte bra och dels NEJ jag tänker inte bli en sådan där förälder som okejar inhumana morgontider. Och det är innan 05 i mitt tycke.

För det femte kan Jag inte somna om och låta henne jollra själv. Ligger hon vaken i sin säng vrålar hon upp Eira och ligger hon intill mig måste jag passa så hon inte krålar över täckesrullen ur sängen och ramlar i golvet...

Och slutligen för det sjätte - varför är det bara jag som klipper naglarna på de här barnen?
Published with Blogger-droid v1.5.5.2

måndag 30 augusti 2010

Röstkort!

Idag damp de ner i brevlådan, röstkorten, och det är inte många dagar kvar tills det är dags att för tredje gången knata iväg och göra sin plikt som medborgare i det land som heter Sverige. Tidigare år har jag varit helt på det klara med vilka som ska få min röst - i år har jag faktiskt inte en aning! Uteslutningsmetoden? Ja, SD blir det inte, och inte heller PP. Och inte Fp, Kd eller C. Och knappast, knappast sossarna. Mona Sahlin är - som Pigge Werkelin uttryckte det i "Debatt" under Almedalsveckan - inte en bra ledare för företaget Sverige. (Okej, det var nog mer kontentan av vad han sade eftersom jag inte kan citera ur huvudet från juli...)

Kvar står alltså M, Mp och V. Och det är här jag blir litet full i skratt - någon som ser motsättningarna, kanske? Jag vet att man inte borde personrösta rent sådär, men faktum är att jag finner såväl Reinfeldt som Wetterstrand/Eriksson och Ohly sådär... Kompetenta och sympatiska, på något sätt.

Rent politiskt undrar jag fortfarande varför ingen har tänkt den briljanta tanken att ta en mix av exakt alltihop och göra ett parti som faktiskt står för sunt förnuft? I och för sig, det gör väl de flesta partier beroende på vilket samhällsskikt du befinner dig i... Men som Ohly sade på Mix Megapol i morse: Om det finns ett privat barnsjukhus som menar sig kunna ge den i särklass bästa vården åt barn upp till 18 år - borde då inte alla ha rätt till den vården? Vilken ensamstående mamma har råd att betala 1400 för ett besök där? Helt riktigt, egentligen, inte sant?

Jag vet inte vem jag är längre. Åtminstone inte den nittonde september.

Så börjar jag där jag slutade...

Jo. För exakt tre år sedan öppnade jag dörren till min lilla studentetta på Ankars. Jag vet inte om jag ska titta tillbaka - ni som känner mig vet att jag lätt hänfaller till det nostalgiska, på gränsen till rent patetiskt nostalgiskt. Men jag minns känslan så otroligt väl - det var på gång, jag var på väg någonstans dit jag ville. Jag hade mitt krypin och hösten kom och jag njöt av friheten i studentlivet, och friheten i att träffa Magnus och friheten i att använda hjärnan, känna att jag presterade och behärskade något. Att jag faktiskt var rätt bra på något.

Idag har jag frusit i Falun. Frusit, druckit en kaffe och lyssnat på en lång - längre - längst presentation om högskola, kommun och kåren. Sedan har jag åkt hem och lagat till en kalops som bara väntar på att serveras med potatis. Magnus och Micke bygger golv på nedervåningen och jag ska bada barn så snart vi ätit. Bada, och så i säng så fort det är möjligt.

Under tiden köper mina nya classmates grillade hamburgare för en tia styck och värmer sig med alkohol och inför varandra nyfikenhet. De fyller kvällen med spänd förväntan över vad de kommande tre åren har att (er)bjuda dem och drar sig hemåt till sitt när vinet börjar sina och sängen suger mer än sprittarmen.

Det handlar inte på något sätt om redig bitterhet, men ett konstaterande om att jag som förut älskade kontraster uppenbarligen har gjort slut med den kärleken. Och idag har jag saknat Jeff. Av alla människor har jag saknat Jeff.

söndag 29 augusti 2010

Politiskt inkorrekt:


Jag läste ett inlägg på Familjeliv.se och har nu några funderingar. Läs först inlägget och därefter mina funderingar kring det svenska samhällssystemet...






"Nu när det är ramadan så är det ju speciellt. Vi lever på soc och har dålig ekonomi och det hindrar oss från att laga all mat och köpa alla godsaker som ska vara under ramadan. Och för att inte tala om festen som avslutar fastan.
Någon som vet om det är möjligt att ansöka om extra pengar för just ramadan? Någon som gjort detta?"


Vi kom att fundera litet, jag och käre sambon, om det kanske var möjligt att ansöka om extraslantar i vår halverns skrala kassa. I synnerhet nu när det börjar närma sig midvinterblot... Till exempel är det väl rätt dyrt med en hel gris? Magnus ville helsteka en gris, men se det kostar ju en slant. Dessutom ville han inte veva grisgrillen själv, åtminstone inte hela tiden, så han undrade om det kanske gick att få en betald vikarie till det? Kanske kan det gå under RUT? Vidare vore en häst eller två bra att få offra. Vi har trots allt två äppelträd att hänga dessa från men i och med att vi har låtit beskära dem så klarar de nog inte mer än en häst var... Till sist skulle vi vilja ha två jungfrur också, men vad vi ska göra med dem låter vi vara osagt. Kanske kan man få tips och råd om varifrån man skaffar dessa när man ändå fyller i ansökningsformuläret hos soc...?


Sådär extremt politiskt korrekt på söndagkvällen.

Paj eller trasig?

Regnet formligen öser ner och Magnus visade mig att det hade snöat en halvmeter i Norge. Jag sitter vid köksbordet och hör konvektorelementet (eller vad det nu heter) slå på och av, på och av, men inte är det varmare om fötterna för det.

Året har gått så läskigt fort. Sommaren har gått så läskigt fort. Jag saknar nattjobbet på ett sätt, och på ett sätt känns det fint att börja skolan i morgon. Jag minns när jag var liten, hur nya kläder plockades fram dagen innan skolstart. Kanske plockar jag fram något till morgondagen redan i kväll, jag har inte riktigt bestämt mig...

Mest är jag riktigt sugen på att äta nästintill het äppelpaj och iskall vaniljglass till. Kontrasten varmt och kallt, liksom... Jag vet dock att jag inte borde: Igår drack jag vin, käkade litet choklad till vinet, och dessutom mumsade jag jordnötter till en öl på Engelska. Nå. Jag gör en paj ändå. Som Magnus säger: Jag kan ta en liten, liten bit. Jag behöver inte nödvändigast trycka i mig en hel paj...

onsdag 25 augusti 2010

Sådär superutsvulten...


Jag skippade gymmet idag och tog en trettiofemminuter rask promenad och kom därefter på att jag faktiskt kan cykla till affären istället för att ta bilen. Så det gjorde jag. Nu har jag rosiga kinder, solsken i blick och en kålpudding i ugnen och håller formligen på att dö av hunger. Om Magnus sedan äter kålpudding eller ej återstår att se, men idag var jag egoistisk nog att laga precis vad jag var sugen på.

Därefter är det nästan helgdags - imorgon är det torsdag vilket betyder att det är fredag imorgon. Stående kommentaren under den tid jag jobbade på fiskefabrik på Island. Lördagen innebär tjejmiddag i Borlänge och jag ska i sanning hålla tummarna för fint väder samt att kunna ta ett glas vin eller två. Söndagen får vi finfrämmande från närliggande landskap i form av min Gode Vän vilken jag inte träffat på drygt två år. Spännande, spännande.

Intressant information från Blodcentralen idag: Homosexuella män får inte lämna blod. Inte heller får jag som kvinna lämna blod om jag haft sex med en man som haft sex med en man, oavsett om kondom använts eller ej. Däremot går det tydligen hur bra som helst att lämna blod om jag själv haft analsex... Mysko. Men summa sumarum: Vill Magnus ligga med en karl blir det inget blodlämnande medan jag kan lattja loss som de gamla romarna och... Ja. Ni fattar nog principen.

NU ska jag checka potäterna och duka. Min mage skriker efter påfyllning...

tisdag 24 augusti 2010

Vi trotsar och vi trotsar och...


...mamman i den här familjen räknar ner till dess skolan börjar. Inte ens en vecka kvar nu, och jag har börjat sniffa på kurslitteraturen till första föreläsningen. Yay!

Vad gäller trotset har vi en storasyrra här hemma som är fullständigt vansinnig så fort inget blir som hon vill, går som hon vill eller hon inte klarar av något. Jag blir skogstokig och till slut ryker pedagogiken all världens väg och jag önskar mig tillbaka till den tid då aga var tillåtet. Nå, sanning med modifikation, måste tilläggas eftersom folk faktiskt kan får för sig att jag på riktigt vill slå mina barn. Och det vill jag ju inte. Alltid.

Magnus är hemma på andra dagen pappaledighet och hittills är det rätt sweet, måste jag säga. Eftermiddagarna och kvällarna har han tillbringat på nedervåningen med den manliga delen av H&M, och tillsammans bildar de duon Byggare Bob och Mulle Meck. Vem som är vem låter jag vara osagt... Hur som, bara sambons närvaro i kåken har gett mig motivation att så sakteliga börja röja bland kläder och skräp i vårt sovrum. Ut med sommaren och in med höst och vinter! Imorgon ska jag försöka mig på att rensa bland ytterkläder och plocka bort alla sommarplagg för att istället fylla på med varmare diton...

Nytt för imorgon är ett besök på vad heter det där stället där man lämnar blod. Jag tänkte försöka få till att bli blodgivare. Bättre till än från, inte sant?

måndag 23 augusti 2010

Snäpp upp er, morsor!


Jag funderar ibland på det där med att "se ut". Visst kan jag ärligt erkänna att jag inte är den snyggaste skapelsen på jorden, än mindre den mest vältrimmade kvinnan som gått i ett par skor. Men, vad jag inte kan begripa, är människor som måste göra sig tristare än vad de egentligen har potential att vara.

Det är ungefär som att saker och ting stannar av när folk skaffar sig barn. Människor som tidigare hade både stil och intresse av att ha en stil verkar...ge upp allting så snart det kommer barn på tal eller till världen. Missförstå mig rätt nu, det är nog ingen höjdare att ta barnvagnspromenader i tolvcentimetersklackar eller införskaffa hottaste, trendigaste kavajen när det enda man ska göra är åka rutschkana med ettochetthalvtåringen. Men måste det ena verkligen utesluta det andra?

Jag ser mammor i min egen ålder som lätt hade kunnat misstas för en s.k. gammal mamma. Någon minst tio år äldre än mig själv, om inte mer. Alltså närmare fyrtio än trettio. Varför? Oh, varför?!

I min garderob ligger tolvcentimetersklackarna tillsammans med litet lägre diton. Jag har kläder både för sandlåda och vuxenstunder. Jag har inte låtit håret bara växa växa växa utan att göra något med det - jag försöker färga till det och klippa det hyfsat snyggt för att inte se så vansinnigt trist ut. Jag får ögonbrynen plockade med hyfsat regelbundna mellanrum eftersom jag inte kan göra det själv. Mina Converseskor är det bästa köp jag någonsin gjort och hittills har jag inte sett någon fyrtioåring i korta kjolar och Converse. Det enda jag möjligen skulle vilja göra "bättre" är mina naglar. De skulle jag i sanning vilja gå och få tillfixade av och till. Ja, och träna litet mer då, men jag är på god väg nu.

Bara för att man har tryckt ut en unge - eller i mitt fall två - behöver man inte drabbas av en handarbetsfetisch och tro att sitt kall här i livet är en Haglöfsjacka och ett par stabila vandringskängor. Såvida man inte haft de intressena tidigare, that is. Då ska man givetvis behålla dem. Men för mig har det aldrig varit mina primära intressen, och tittar jag mig omkring har jag mycket svårt att tro att många av dessa tråkmorsor haft dem från första början.

Så snälla mammor i min egen ålder: Snäpp upp er. Gör er litet attraktiva eller försök åtminstone. Det finns ett liv efter att barnen vuxit upp! Eller gått till sängs, för den delen...

(Och bilden är lånad från den här bloggen)

Coming up:

Eira ligger och trött/trotsvrålar på golvet. Edith springer efter i gåstol och stirrar fascinerat på sin storasyster, intet ont anande om att det är hennes trotstur härnäst. Om något år, that is.

Jag tänker på saker.

För att liksom överleva skriket.

Som varit mer eller mindre i snart tre dagar.

När det inte blir som hon vill.

När hon inte kan det hon vill.

När hon inte får som hon vill.

Och så vidare.

Så jag tänker på att snart, snart...


...ska jag vara i skolan nästan varje dag och då får jag lyssna på vuxna människor som pratar om vuxna saker som inte är blöjor, uppfostran, kräk och välling.

...ska jag vara i skolan nästan varje dag och då slipper jag lyssna på det här skrikandet.

...ska jag sitta hos Lena och klippa håret och färga det och få bort den här ryska pälsmössan som jag just nu konstant har på mig. Det är knappa tre timmar bort. En litet mer närliggande tanke än de övriga tankarna.

torsdag 19 augusti 2010

Något lär ju stryka på foten...

Jag har ofantligt många planer så här inför hösten.

- Pluggpepp. Jomenvisstserru. Jag är sjukt peppad på att börja skolan och jublade nästan en gnutt invärtes när jag såg schema samt läsanvisningar för första kursen.

- Mission: Lära mig fota. Jag vill jag vill jag vill skaffa mig en digital systemkamera, gå en kurs och lära mig fota på riktigt.

- Skaffa en Macbook. Jag vill ha och jag vill ha.

- Träna litet mer. Jag har rört mig alldeles för litet under sommaren. Mest druckit jobbkaffe utomhus, bakat godsaker hemma och formligen frossat i gott käk och god dryck.

- Försöka komma iväg på typ Öppna Förskolan åtminstone en gång i veckan så att Eira får träffa andra barn. Ja, fram till dess magsjukesäsongen drar igång, that is.

- Försöka hålla en dräglig standard här hemma och inte låta allt förfalla som det fått göra under sommaren.

- Kanske jobba litet, om jag får, och har möjligheten. Alla extraslantar är mer än välkomna.

- Bli en litet gladare, mer pedagogisk och snäll mamma åt våra barn.

- Anamma "kåt, glad och tacksam" och göra min Magnus till världens lyckligaste trots att han har tusen saker att göra och dessutom måste ta hand om barn när egojag ska gå i skolan.



Och jag inser ju att ett par, tre stycken av allt det här kommer få stryka på foten vad det lider.

Minst.


I övrigt har jag nu gjort mitt sista nattpass och jag tycker faktiskt att det är redigt skönt. Kanske inte att ha gjort klart nattpassen eftersom jag egentligen gillar att jobba, men att vara klar. Ändå klar. Och redo att bege mig mot något nytt. Jag vet med mig att jag inte ska ha för höga förhoppningar, men jag kan ändå inte låta bli. Skolan är något jag verkligen ser fram mot nu. Få använda hjärnan för första gången på dryga två år. Göra något jag är hyfsad på. Bli stimulerad på helt andra plan men ändå med bra mycket mer livserfarenhet än då jag började i Piteå för tre år sedan.

Egentligen hade jag velat göra klart skolan där uppe. Jag hade velat läsa kurser som finns där men inte här. Jag hade velat inrikta mig mer mot journalistik och jag är litet sådär velig ändå. Velig på vad jag ska läsa det andra året - om jag nu lyckas med det första. Trots allt är det nog skriva jag vill göra. På något sätt skriva.

Jag menar inte att låta avis nu - jag unnar verkligen mina gamla klasskamrater deras framgångar efter skolan, tro inget annat - men det svider till litet när jag öppnat Falu Kuriren nu under sommaren och sett Valentinas artiklar. Det svider litet när jag läser om vad Minna gör och hur bra det verkar gå. Och än en gång - det handlar inte om att missunna någon, utan mer ett litet styng av sorg när jag tänker "Det kunde ha varit jag". Men frågan är: Kunde det?

Jag måste börja tro på mig själv. Magnus tror på mig, det vet jag, men jag måste tro nog mycket på honom för att kunna tro på mig själv. Det måste finnas något annat för mig än timvik på äldreboenden. Det måste göra det...

onsdag 11 augusti 2010

I Amerikat vet man inte hur man bromsar...


Pja, läs artikeln själva...











Igår cyklade jag till Konsum och handlade och fick för mig att köpa en sådan där Dubbeltriss, eller vad de kallas. Magnus ville skrapa vänstersidan eftersom han är mer lagd åt det hållet, eller vad han sade, och jag fick skrapa höger. (Hur man nu kan göra politik av till och med en jävla Triss...) Nåväl. Ingen som helst vinst var det på lotten - såklart. Men vi skojade litet om att det kunde ha varit vinst. Om man fått lägga ihop både vänster- och högersidan.

Och det fick man. Så vi vann en femtiolapp och var glada åt det. Och ännu mer glada åt att vi inte hade fått tre tv-rutor, trott att man inte fick lägga ihop lotterna och skrapat kontrollrutan. Ibland behövs väldigt litet för att ge väldigt mycket glädje.

tisdag 10 augusti 2010

Moi - en riktig skojare ja!

Jag har hittat jobbet för mig.

1. Jag pratar inte skånska eller göteborgska, vilket verkar vara kriteriet för att jobba på P3. Det kan nog behövas någon med en släng dalmål...

2. Jag är förbaskat rolig. Åtminstone säger de som känner mig att jag är det. Ja, Magnus har nog aldrig sagt att jag är rolig, men då har han helt enkelt inte humor och så var det inte mer med det.

Problemet är bara att jag har vansinnigt svårt för att vara rolig på kommando, varför jag inte kan söka just det där jobbet. Jag kan inte krysta fram en sketch bara sådär. Än mindre kan jag dansa och ovanpå det kan jag inte se meningen med att dansa på en gala för att få ett radiojobb. Men rolig är jag. Åtminstone när folk fattar att jag är rolig.


Eller.

Nej.

Det är nog vardagsbitter jag är.

Och så har jag rätt bra radioröst.

Jag kanske bara behöver rätt sidekick för att göra ett bra radioprogram, för Charlotte Lauterbach i Mix Megapol är en ren plåga och hon är alldeles solo i studion. Man blir nog tråkig av att prata högt för sig själv...

Kanske borde jag söka jobb på Gagnefs Närradio istället och sända "Jesus Hits 42" eller "Vad Gud säger om dagen"?

Polare med herr Diesel...


Jag trodde precis att jag fick en vänförfrågan från Vin Diesel på Facebook men insåg sedan att det var en grupp man kunde gå med i. Vin Diesel-gruppen. Jag tyckte att det var rätt skönt att jag inte behövde känna mig tvungen att bli vän med honom eftersom jag inte känner honom sådär jätteväl...

måndag 9 augusti 2010

The maked truth...



De som känner mig vet att jag aldrig sminkar mig. Eller jo, en eller två gånger per år. Kanske tre, möjligen fyra och i gränsfall fem. Hanna bjussade dock med mig på något "Model Lab" i Falun i helgen: Bli sminkad, svida om till något snyggt, låt dig fotas och betala HUTLÖSA summor för bilderna. Kunde man lista tolv vänner som möjligen skulle vara intresserad av något sådant fick man en bild gratis. Alltså tömde jag telefonboken, så sorry om någon blir offended över samtal eller sms från någon som vill pengapumpa er... Hur som var det inte köptvång på bilderna, men blir man som jag aldrig bra på kort blev det plötsligt värt en slant när bilderna väl poppade upp på datorn.

Dagen avslutades med lättare middag och litet dryck och sedan var jag tvärslut. Hur som - nu ska jag SOVA igen men jag måste bara lägga upp en eller två bilder eftersom jag blev så himla nöjd! Enjoy!











söndag 8 augusti 2010

Bakis och Bricanyl...

Sara skrev i sin blogg om det där med helghets, eller kanske om hur saker trots allt förändras när man får barn. Man har inte längre utrymme till en bakisdag eftersom inga ungar tar hänsyn till att man vill tillbringa dagen mer eller mindre sovandes för att till sist kunna avsluta dagen framför en rulle med chips, en minst lika flottig pizza och obscena mängder cola. Igår var en sådan där dag då jag grundade inför morgondagen, alltså idag.

Jag hade sovit inte ens två timmar efter nattjobbet, och alkoholintaget var förvisso begränsat till ett glas vin och en liten Heineken (inte ens en stor stark, utan en liten lika stark...). Punkt. Ja. Hemma var jag före sju. Före 19 alltså. Redan då önskade jag för en liten, liten sekund att året varit typ 2007 alternativt 2027 och jag hade kunnat komma hem och göra det jag mest önskade: Duscha och sova. Möjligen ändå trycka i mig en pizza eftersom matintaget under dagen hade bestått av en macka kring 07, två varmkorvar kring 11 och sedan litet räkor och bröd och reningsverk (musslor) som sällskap till det vita vinet.

Nu sitter jag här, dagen efter dagen före. Jag har sovit ganska exakt tolv timmar i sträck och känner mig ungefär lika fräsch som "var-god-sätt-in-lämplig-formulering". Allergisk är jag och har precis toppat knövelfrisyren med Magnus morgonrock och några drag Bricanyl. Därav en lätt darrhänthet och... Lust att sova. Igen. Och vakna typ 18 av att Magnus frågar vilken pizza jag känner för idag, innan det är dags att dra iväg och jobba igen.

Istället har Magnus precis sövt Eira - jag kan inte när han är hemma, men är han borta funkar det asbra - så då var det Edithens tur att vakna. Jag är så illa tvungen att ta ett tag med dammsugare här hemma och kanske mata tvättmaskinen som fått svälta ett par, tre dagar nu, varför jag återigen ligger efter med tvätten. Därefter ska riskornen i slasken förflyttas till någonstans där de inte ligger och luktar sur apa, och till sist är det väl dags för måltid x 2 innan jag ska och jobba...

Jag längtar efter tystnad.

Och en pizza.

Och en cola. STOR.

Och efter tiden då jag inte var bakis dagen efter ett glas vin och en liten öl.

fredag 6 augusti 2010

Go' kväll på er...

Jag har en favvofilm, kanske kategori "knepig film" som vissa vänner skulle säga. Hur nu "Lost in translation" skulle vara en knepig film, men nåväl, den är inte "Avatar" eller "Twilight"-filmerna och då är det väl för svårt för gemene man...

"Lost in translation", hur som, är en av mina absoluta favoriter, alla kategorier. Den är varken svår eller fransk utan bara helt lovely, enligt mig. Jag kom att tänka på den där scenen där Bob och Charlotte ligger i sängen och pratar, och jag försökte hitta den på YouTube, men den fanns givetvis inte där.

Jag ska dela med mig av den scenen, fastän skriftligt. Den var så mycket jag då, och den är så mycket jag nu, om än på ett helt annat sätt.

Och har ni inte sett filmen - se den!

CHARLOTTE: I'm stuck. Does it get easier?

BOB: No, yes, it does...

CHARLOTTE: Yeah? But look at you.

BOB: Thanks. It does, the more you know who you are... you don't care about things the same way...

CHARLOTTE: I just don't know what I'm supposed to be. I thought maybe I wanted to be a writer... but I hate what I write, and I tried taking pictures, but John's so good at that, and mine are so mediocre... and every girl goes through a photography phase, like horses, you know dumb pictures of your feet...

BOB: You'll figure it out. I'm not worried about you. Keep writing.

CHARLOTTE: But, I'm mean.

BOB: That's ok.

CHARLOTTE: And marriage, does that get easier?

"..."

CHARLOTTE: John thinks I'm so snotty.
BOB: You are.
CHARLOTTE: I know, but that's what you like about me.
CHARLOTTE: Why do you have to be with your opposite, why cant similar people be together?
BOB: Because that would be too easy.





onsdag 4 augusti 2010

Viktgnöl i det BP:iska residenset...


Jag har nästan avlidit. Arton personer plus en instruktör var inklämda på ett Easy Line-pass i kväll och till sist var det dels svetthalt på golvet, dels absolut ingen luft alls kvar i lokalen. Kompisanda, som Magnus kallar det. Hur som tog jag mig till bilen och hem, även om kroppen fick en syrechock då jag kom ut från SVEA...

Och jag vet inte riktigt vad jag sa, men är det något min käre sambo inte verkar tåla så är det viktgnäll. Och är det något jag inte direkt är nöjd med så är det hur (o)fit jag är. I början av sommaren hade jag rutin på både promenader och pass och således visade kläderna att jag var på väg till något mer trivsamt än detta. Sedan kom alla nattpassen och en massa god sommarmat och en öl här och ett glas vin där och vips! insåg jag att hösten kommit snabbare än vad jag trott, och med det dags att inhandla nytt i klädväg.

Det var liksom då jag insåg att det som innan sommaren var ett litet problem nu har blivit ett större problem. I samma takt med de urvuxna jeansen, I'd say. (Men gott var det, och skoj var det...) Grejen är liksom den att jag vet att det bästa sättet för mig att gå ner litet i vikt är att röra på mig regelbundet (dagliga promenader och två träningspass i veckan är nog!) och äta hyfsat normalt. Snabbkurer tror jag inte ett jota på och typ GI eller Atkins har jag inte nog engagemang för att sätta mig in i, än mindre hålla mig till. Och det är ju varaktigt det ska vara, inte sant?

Alltså: Träning och normal kost is the shit. Jag har absolut ingen avsikt att "banta", men jag vill ändå känna mig mer fit i kroppen. Få litet muskler och bättre kondition och hamna någonstans rent fysiskt var jag trivs bra. Size zero är redigt vidrigt, tycker jag, så anorexiatjej har jag inte direkt tänkt mig. Jag gillar mina kurvor, även om det är sorgligt omodernt.






Och för övrigt tycker jag att det är rent ut sagt äckligt med skinny tjejer/kvinnor. Vore jag lagd åt det hållet hade det nog nästan varit mer nejtack än det motsatta. Redigt vidrigt är det, med tändstickslår och inga som helst bröst/midja. Åtminstone när det inte är naturligt utan resultat av träning och ingen mat eller möjligen en äppelskiva per dag och sedan fingrarna i halsen... Nej, då föredrar jag former alla gånger!

"Men blir du nöjd då, om du går ner tio kilo?" undrar Magnus och jag förklarar återigen att jag faktiskt kommer att bli nöjd när jag känner mig bättre i kroppen. För jag menar, trots allt har jag fött två barn på lika många år - inte ens det - så kanske ska jag inte gråta blod ändå...

tisdag 3 augusti 2010

Nej, ingenting kan snart visas längre...


Vi tjålar nu som bekant med BBB om vårt ADSL. Igår sänkte de hastigheten från 4mb/s till 2mb/s och skickade ännu en ny router eftersom det "kunde vara fel mellan routern och datorerna". Yeah right. Men visst, skicka ännu en ny router så slipper ni skicka ut en tekniker...

Det vanligaste som dyker upp på skärmen these days är "Sidan kan inte visas" alternativt "Den här webbsidan är inte tillgänglig". Möjligen att den laddar sidan men inte riktigt, utan all text blir bara blå länkar mot en vit sida.




Så - att skriva inlägget här har tagit mig vaddå, en kvart?

Är det bara jag som tycker att det hela är stört orimligt?



Det där med att bli vuxen - eller kanske redan vara det?

- Vad ska du bli då, när du blir stor?

- Vuxen?


Jag brukar ofta fråga Magnus om han känner sig vuxen, ja, liksom om han verkligen anser sig vara vuxen. Min snart 35-årige sambo brukar då se... Ja, första gångerna såg han förvånad ut. Nu ser han mest trött ut när jag frågar. Men svaret är alltid jakande. Och det är väl klart, är man fem år från 40 kanske man känner sig vuxen på ett helt annat sätt än vad man gör vid 27 going on 28...?

Så brukar min följdfråga vara "Jag då, är jag vuxen? Jag känner mig ju inte vuxen..." Magnus brukar då se om möjligt ännu mer trött ut och svara att jo, jag är vuxen och har varit det i snart tio år.

(Finns det verkligen någon nu för tiden som anser att man är vuxen-vuxen vid arton års ålder?!)

Men jag känner mig inte vuxen, även om jag förstår att jag scorar rätt högt på vuxenskalan: barn, sambo, bil, hus(lån). Kanhända handlar allt om det där med jobb. Jag har flummat runt så otroligt mycket och är därmed inte klar med skolan som jag kanske borde vara. Kanske känner jag mig vuxen på riktigt den dag jag (förhoppningsvisast) står med en examen i hand och kan söka jobb "på riktigt"? Nu står jag ju med mössan i hand och bockar tacksamt för de smulor kommunen (vikariecentrum) bjuder mig.

Så jag vet inte, har vuxenvärlden liksom hunnit ikapp mig ändå? Jag förstår ju på ett sätt att jag inte är 20 längre. Ibland kan jag längta efter att vara mer ansvarslös och fri men faktum är att jag när jag var 20 önskade att jag var äldre för att slippa allt ytligt tjafs och allt hit- och ditande. Nu har jag mer panik för att fylla 30, för att inte ha hunnit "allt jag ville göra", vad nu det kan vara som fattas så rejält... (Inte mycket, egentligen...)

Men vet ni? Tänker jag på alla de där jag förut umgicks med tycker jag nog att jag hunnit litet mer och litet längre. Jag har barn, sambo, bil och hus(lån). Och jag har inte fyllt trettio. När dessa om kanske tio år får för sig att det är dags att skaffa knodds och bli "vuxen" är mina barn redan i högstadieåldern och jag - vi - kan se fram mot sovmorgnar och ensamkvällar, kanske t.o.m. resor på tu man hand vad det lider. Då står de andra där med kräkaxlar och bajsblöjor och klappar och vyssjar och vaggar ont i magen-barn nätterna i ända. Då kommer jag att vara lycklig över att ha varit vuxen redan vid 25...

måndag 2 augusti 2010

Och givetvis...

...går det inte att tvätta eftersom tvättmaskinen visar någon felkod så Magnus får väl fixa tvättmaskinen ikväll. Eller imorgon. Eller kanske den ska in på service? Vi kan väl tvätta i badbaljan, eller?


Är det förresten någon som minns "Drömkåken"?

Välkommen till oss... Typ.

Välkommen till oss! Stig på, vetja!



Ska vi gå upp, kanske? Kliv försiktigt i skarven bara...


























Eller ska vi skutta in i "tvättstugan"?















Inte? Nehej, välkommen åter...



Ja. Jag bär barn över det där för att komma in och ut. Till tvättmaskinen hoppar jag på bjälkar med korgen i famnen - med torr tvätt funkar det helt okej. Med blöt tvätt är jag rädd att ramla eller halka på någon av bjälkarna och dratta ner den där typ dryga metern i sanden. Kanske inte för att det ska göra ont, men för att jag ska slå mig riktigt illa mot någon annan bjälke. Typ fastna mellan, tänk fällkniv. Och så ligger jag där med barnen ensamma på övervåningen och... Ja.

Jag börjar bli så otroligt less. På gränsen till ledsen. Jag klandrar INTE Magnus - jag vet att han hade varit färdig för länge, länge sedan om det hade funnits tid och jag inte hade varit så krävande med barnen.

Får jag fortsätta gnälla?

Vi beställde hastighet 24mb/s på vårt nät. Det funkade inte, så BBB ställde ner det till 8. Jag kan köpa det. Men det funkade inte heller, så de ställde ner det till 6. Vilket inte heller funkade, så i lördags ställde de ner det till 4. Det funkar inte heller, så nu ställde de ner det till 2. Märk väl att vi fortfarande betalar nästan 400 i månaden...

Jag är hemma dag 1 av 4½ med barnen och jag är spyless. Gnäll, skrik, gegg, kladd... Hade precis plockat rent på övervåningen här när Eira vände leksaksbacken upp och ner igen. Förra veckan var jag nästan ikapp med tvätten - hade siktat på att göra bort det mesta innan jag jobbade måndag och tisdag natt. Nu står det en och en halv meter tvätt i trappen, alldeles vid grinden, och väntar på att någon - jag - ska tvätta.

Är det bara jag som är en så pass usel mamma att jag hellre går och jobbar än är hemma med mina barn? Jag formligen avskyr det. Det är så sjukt ostimulerande...

Eira skriker så fort hon inte får som hon vill. Edith skriker för att hon har det jobbigt med tänderna. Jag försöker få henne att äta riktig mat och verkligen trugar och lägger ner tid på matningen och får därför i henne en hel laddning gröt. Magnus ger Semp eller välling, alternativt säger att hon bara "ville ha" en knapp halv portion.

Hur kan det komma sig att andra mammor gör saker ändå, trots barn? Jag skulle gärna ta en sväng på Kupolen och fika med de där andra mammorna, men jag vet att det skulle bli ett helskotta eftersom jag för det första skulle vara tvungen att hålla i Edithen större delen av tiden eftersom hon knappast skulle sova i vagnen, än mindre vara nöjd att ligga vaken i den. För det andra skulle jag få springa efter Eira som definitivt inte skulle nöja sig med att sitta still och fika. Så då är frågan - varför ens försöka? Vad får jag ut av det? Jag blir sur, irriterad, känner mig som världens mest misslyckade förälder och kommer därmed bli ännu mer asocial och få ännu mindre lust att försöka umgås med någon och som en sista punkt ännu mer inte ens vilja berätta för folk att jag har barn.

För ja, visst är jag hemsk? Jag ska börja plugga och jag har inte minsta avsikt alls att berätta för folk att jag har barn. Verkligen inte inledningsvis. Snacka om att sabba för sig själv. Kanske är jag helt sinnessjuk, men jag vill verkligen få en chans att vara jag. Inte vara någons förälder eller på grund av det uråldrig. Jag är redan uråldrig. Och sur. Och bitter och... Jag borde verkligen snäppa upp mig och försöka vara litet positiv, men Eira vaknar med en skrik och fortsätter skrika och gnälla trots hyfsat frukostintag. Edith skriker och gnäller eftersom Eira skriker upp henne. Medan jag ska mata Edithen klättrar Eira på mig, drar mig i håret och nyper mig i armen. Givetvis finns det inte en enda ren haklapp - nämnde jag en och en halv meter tvätt? - så jag får byta tröja igen.

Jag vill bara bort och önska att jag hade råd med en lägenhet, åtminstone över vintern. En liten etta någonstans där jag fick vara ifred. Helt jävla ifred. Eller snälla snälla snälla få slippa ungar en helg och bara få vara med Magnus och få vara vi men det sitter ju så jävla långt in att det inte är lönt att ens fantisera om.

Nu har Eira dragit ut tvätten på golvet, står och sliter mig i armen och grinar, slår och biter. Edithen ylar på sitt håll och jag vill inte mer. Så jävla vill inte mer.