Skämmes, föräldrar!

Det finns få saker som gör mig så heligt förbannad som föräldrar som inte klarar av att förse sina barn med de mest basala saker. Som till exempel en banan, fem gånger i veckan, samtliga skolveckor på året. Eller en macka och mjölk de gånger ungarna ska på utflykt med klassen.

En förälder har anmält Ramdalsskolan i Oxelösund för brott mot skollagen. Orsaken? Jo, att det för en familj med tre barn kostar mellan 380 kronor och 570 kronor per unge att förse dessa med frukt - per läsår. Slår man ihop den summan med utflyktsmackan landar totalsumman per läsår på mellan 1380 kronor och 2070 kronor. Ve och fasa.

Ett barnbidrag = 1050 kronor. Två barnbidrag 2100 kronor plus flerbarntillägget på en hundring. Tre barnbidrag = 3150 kronor plus flerbarnstillägget på 604 kronor och vi landar på en månatlig summa av 3754 kronor. (Källa: http://www.forsakringskassan.se/privatpers/foralder/barnet_fott/barnbidrag)

Hur kan man då - som ansvarstagande, normal förälder - neka sitt barn frukt och macka när kostnaden per månad i värsta fall med tre barn landar på 172 kronor?

Vad får du för 172 kronor som du skulle kunna avstå varje månad?

- Tre paket kaffe

- Två alternativt tre pizzor.

- Tre och ett halvt paket cigg.

- Fyra och en halv dosa snus.

- Två flaskor av inte det billigaste rödvinet

- En tröja på H&M

- Knappt två biobiljetter

- Två kilo svensk köttfärs (byt mot den billiga irländska så har du tjänat ihop till några äpplen)

Och så vidare.

Det är så jävla pinsamt, att bråka över frukt och smörgås åt era barn. Och det är så jävla lågt att bortförklara dylikt med argument som att det är dyrt med vinterkläder eller sommarskor eller nyaste cykeln. Det är inte en BMW era barn vill ha - det är en banan, för Guds skull.

Är man inte beredd att omprioritera litet för att kunna pröjsa frukt till sina barn, då borde man i sanning ha tänkt efter en gång till innan man skaffade dem.

...och så vill vi se ut?

"Tänk på barnen i Afrika". Hur många hörde inte dessa ord under uppväxten, då man satt och petade i maten och surmulet undrade varför man inte fick pannkaka eller korv eller vad man nu ville ha för att det som serverades var "äckligt", eller "inte gott" eller liknande argument till varför man inte behagade peta i sig det som låg på tallriken.

Så växte vi upp och fick - tvärtemot vad päronen våra upplyst oss om - veta att fina, duktiga flickor inte gärna ska äta upp allt på tallriken eftersom det tyder på brist av karaktär att frossa i mat. (Läs: äta den) Och med frosseri (ätande) kommer risken att bli tjock.

Tjock. Det vill väl ingen vara? Fet. Hemska tanke, vi tar hellre cancer - man kanske i alla fall blir smal av det?

Vi bantar sönder oss. Pro-ana-sidor florerar på nätet och modeindustrin vill göra manskroppar av kvinnokroppar för att kläderna ska sitta fint. Alltså kräks vi och hoppas på det bästa.

Under tiden kör bl.a Aftonbladet en drive om att barn svälter i Afrika. Om ni tänker efter, och ser bilder på av svält utmärglade människor - är de inte snarlika de kvinnor som syns på catwalken? I media överhuvudtaget?

Stoppa svälten. Det borde aldrig få hända.

Och så vill vi se ut.

"Madicken" och "Dead or alive: Dimensions"

Bättre sent än aldrig, eller hur säger man?

För några dagar sedan publicerade Aftonbladet en artikel om att spelet "Dead or alive: Dimensions" till Nintendo 3DS stoppas i Sverige. Anledningen? Spelet anses kunna vara barnpornografi eftersom tjejer under 18 framställs som...provokativt sexiga och utmanande.

I morse slog jag på "Du är inte klok Madicken" från 1979 för att ha den vanliga morgonmysstunden med kidsen innan det bär av till dagis, och då jag ser introt häpnar jag över att inte var och varannan familj med "Madicken" i filmsamlingen fälls för innehav av barnpronografi. Missförstå mig rätt nu, jag anser personligen inte "Madicken" vara av någon som helst pornografisk karaktär, men faktum är att jag inte på många, många år sett nakna barn i en film/TV-serie.

Kolla själva. Låt klippet rulla tre minuter och jag tror ni förstår vad jag menar.

Vad måste man veta?

I tisdags hade vi fotokurs och en av mina medstudenter hänvisade till programmet "Hipp hipp" när det gällde en bild. Läraren såg halverns ställd ut och sade "Ehhrm, jahaa, vad är det? Det har jag aldrig sett..." och jag kunde faktiskt instämma. Jag har aldrig sett "Hipp hipp" och möjligen kan jag gissa mig till att det är någon form av humorprogram. Detta eftersom jag vet att det för många år sedan gick ett program som hette "Hippo" och handlade om hästar, och ytterligare ett program om hästar med titeln "Hipp hipp" kändes litet långsökt. Annars hade jag gissat på ett program om hästar. Nog om det.

Måste man veta vissa saker? Och är det så att människor ibland låtsas inte veta vissa saker för att det inte passar in i deras image? "Får" en punkare veta namnet på samtliga Britney Spears-album? Och får en extremkommunist älska reklamfinansierade radiokanaler? Eller gör man sånt där i smyg? När ingen ser och ingen vet, och så spelar man dum sedan när man "inte" vet saker som "alla" borde veta. Typ vem Ernst Kirchsteiger är.

Men faktum kvarstår. Jag visste inte på rak arm vad "Hipp hipp" var. Jag trodde "Solsidan" var en långkörardokumentär om ett äldreboende. (Till dess en bekant berättade att det var en humorserie som "alla" tittar på...) Jag kan inte skilja på de (gubbar) vilka anses vara Sveriges roligaste män. Magnus Betnér? Jo, jag har hört det. Men vem är han? David Batra? Okej, han ska visst vara rolig. Men hur ser han ut? Och vad är han med i? På vad sätt är han skojig? Mikael Tornving - jo, men det vet jag vem det är! Han var med i "Parlamentet" när det fortfarande var roligt. Innan det blev skrik och skrän, kiss och bajs och kuk och fitta. När det fortfarande fanns tillstymmelse till intelligent politisk satir att garva åt.

Å andra sidan vet jag vem Knut Knutson är, och jag är en jävel på att gissa rätt i "På spåret". Däremot inte vilka som svänger sina lurviga i "Let's dance" eller vilka som sitter i "Talang"-juryn. Måste man veta sånt?

Summa summarum.

Igår lärde sig Eira att slå kullerbyttor och ungefär två sekunder efter att hon behärskade konsten skulle lillsyrran apa efter. Nu har vi en ettåring och en tvååring som kan slå kullerbyttor. "Monkey say, monkey do". Det går fort nu.

Jag har haft en helg som jag inte haft på flera år. Fredagen tillbringades på S1 med Sara och Hanna - afterworkande, eller i mitt fall "afterstudying" - där jag kunde ha påstått att vinet flödade och karlarna stod på rad. Så var dock inte fallet. Nog för att vi inmundigade litet vin och nog för att jag fick en...komplimang...av något testosteronfyllt i toalettkön ("Ööh, du är så vacker så du får gå före...! Har någon sagt till dig förut att du är vacker?") men värre än så var det inte. Hemåt bar det av straxt efter 20, som de ansvarsfulla amåbarnsföräldrar vi trots allt är.

Lördagen tillbringades först med tacolunch hos mor min och därefter var det dags att svida om till något litet prydligare än jeans, basker och en fem år gammal tröja. Med fixat hår och sminkat face begav jag mig till Borlänge och förfestande för att slutligen hamna på "Hela huset". För andra gången i mitt liv. Kvällen blev litet annorlunda men för min del trevlig hur som. Jag är verkligen inte missnöjd med krogdebuten sedan oktober 2007. (En kväll på Kåren räknas inte som krog...) Bonusen var att jag igår vaknade upp helt utan andra känningar än extrem trötthet/seghet och då har jag väl skött mig?

Summa sumarum: Jag är "skyldig" Magnus en helhelg görandes vad han nu vill medan jag tar våra småtroll. Helst av allt hade jag nog sett en helhelg för oss tillsammans, men...

Skoldags nu. Trollen är på dagis och där får de stanna till 16.

Lika som bär?

Alex och Erik?

I den lugnaste vatten...

...simmar de fulaste fiskarna?

Jag är inte övertygade om att de där firrarna alla gånger är fulast. Eller ens i närheten av fulare än andra som följer med strömmen. Ibland kan det liksom värma litet i kroppen, nästan sådär nyförälskat, när jag får äran att uppleva människor som till synes är precis som vilka andra människor som helst - men med undantaget att de är litet, litet...fulare...än vad som anses vara normen.

Magnus vabbar idag också eftersom jag har obscent mycket skolarbete i min "måste"-hög. Obscent mycket eftersom jag fick min kurslitteratur först i fredags när kursen redan förra måndagen hade dragit igång. Således ligger jag en bok "efter" och on top of that grundläggande Photoshop för att inte tala om Indesign vilket ska användas till den examinerande layoutuppgiften. Till nästa vecka ska dessutom ha lästs en bok om copywriting och känner jag mig själv rätt är det lika bra att börja beta av boken på vilken vi ska bildanalysexamineras. Puh!

Lägg till detta fotokursen som utgör de extra 25% av mina heltidsstudier och det faktum att jag a) hittills inte läst en mening ur litteraturen och b) därför inte vet om jag gjort uppgifterna ens i närheten av rätt.

Hur som, det börjar våras. Igår morse såg Magnus en skata komma flygande med näbben full av bygga bo-virke. Temperaturen har de senaste dagarna hållit sig straxt över nollan dagtid och det blåser på litet = snön smälter. Jag känner mig mer och mer taggad inför två större inköp jag beslutat mig för att göra under våren:

- Ett par bra skor att gå i, för att också kunna börja intervallträna löpning i. En gammal kursare till mig skrev i sin blogg att hon äntligen hade avverkat en mil springandes på löpband - jag satsar nog på att kunna jogga mig runt min vanliga promenadrunda. Det skulle göra mig ypperligt stolt över mig själv!

- En cykelvagn. Jag vill kunna cykla barnen till och från dagis så snart isen försvunnit från vägarna. Gratis motion och extra luft till barnen. För att inte tala om att jag tänkt dra ut Magnus på cykelutflykter under helgerna...

Jag lägger nog undan studierna för idag nu, efter att ha tillbringat några timmar framför skärmen med Indesign-tråcklande. Istället får jag bjussa familjen på semlor innan jag drar mig mot Falun för fotoredovisning...

...så de gick och hämtade en annan elefant!

När jag körde från stallet häromkvällen var det "Gerts värld" på RixFM och de pratade om typ stil. Eller, alltså, ni vet när någon frågar "Hur är det?" och det är liksom man måste svara att det är bra - annars blir det obekvämt. Det kan hända att det här inlägget blir obekvämt, jag vet inte riktigt, för som jag skriver "får" man inte skriva. Det är gnälligt och självömkande. Men det är absolut inte gnäll och inte heller självömkande som är avsikten utan mer... Ja, strunt samma.

Jag skulle vilja ha en kompis. Så enkelt är det. En kompis jag kan gå och träna med. En kompis jag kan ta en fika med, eller ringa en lördagkväll "bara för att", eller en kompis som skulle vilja åka på en weekend i Köpenhamn så spontant det går att göra det. En kompis, helt enkelt. En väninna. Någon jag kan träffa mer än en gång i månaden och någon jag kan göra saker med; käka middag ute, ta en öl med, snacka bort tid med.

Ungefär på samma sätt som jag och Magnus skulle behöva ett umgänge med andra barnfamiljer för att så småningom kunna göra sådana där familjegrejer med, typ åka till Sälen eller på semester till Öland eller ha fredagsmiddagar med.

Förut hade jag vänner på ett helt annat sätt, men de flesta har gått bort (alltså inte dött, bara aktivt sållats bort av mig p.g.a. olika anledningar...) eller helt enkelt försvunnit i och med att barnen kom. Jag har blivit mer selektiv och mer asocial, och on top of that verkar det vara svårare att skaffa vänner ju äldre man blir. De flesta verkar ha sitt crew som går way back och behöver således inte så mycket nytt.

Det hade bara varit superskojigt att ha någon att umgås med - en del livskvalitet!

Antagen.

"Grattis, vi är glada att meddela att du nominerats till Erasmus-utbyte vid Université Paul Verlaine-Metz, Frankrike, för höstterminen 2011."

Yeeeeah!

Punschhumor...

Jag: Nejmen ta sista punschen du...

Magnus: Vi kan köpa ny sen. Det är alltid bra att ha punsch hemma.

Jag: Mmm.

Magnus: Ja, om man får inbrott eller så...

Jag: Va?

Magnus - slår i luften: Ja. Punsch.

Published with Blogger-droid v1.6.6

Den som säger att en tvååring inget förstår...

Eira och Dittski fick krypa tidigt till kojs idag eftersom vi imorgon tänkte göra försök två att komma hemåt. För snart 45 minuter sedan vaknade Eira och både jag och Magnus gick för att söva om henne. (Jag för att hon ropade efter mig, Magnus för att jag är så rädd för kräk...) Nå, vi sitter en stund med henne och hon börjar knorra. "Ska mamma gå?" frågar Magnus och Eira svarar nekande. "Ska pappa gå?" frågar han då och Eira nickar. Magnus lämnar således rummet. I exakt samma ögonblick som dörren stängs bakom honom flinar Eira mot mig, sätter sig upp och börjar hasa sig ur sängen.

Den gubben gick inte.

Den som säger att en tvååring inte begriper "uppfostran" har helt fel.

Skitunge.

Älskade, älskade skitunge.

Vårt underbara jullov...

Sedan...ja...tidig höst hade jag sett fram mot annalkande "jullov" i Piteå. Låta kidsen leka med kusiner och vad blir det, tremänningar, åka pulka, kanske skoter, grilla korv, umgås med farmor och gammelfaster, kanske få möjligheten att göra något på tu man hand, jag och Magnus. Men se tji fick vi. Dagarna fram till nyårsafton blev rätt fina, med bastubad och familjemys. Sedan, den andra, blev Eira dålig i magen och jag halvpanikade eftersom risken för magsjukesmitta var tämligen överhängande. Och mycket riktigt: måndag förmiddag började vackert med en Eiraspya varpå det enda vettiga var att inse faktum och snabbt som tusan bränna iväg till lilla lanthandeln för att införskaffa nödvändiga grejer att hantera magsjuka med. (Plasthandskar, billigaste blöjorna, Klorin, Cola, ProViva osv.) Tanken vi hade att bege oss söderut kanske redan på torsdagen pga allt plugg jag har fick vi snabbt lägga åt sidan. Istället började en av de längsta veckorna i mitt - vårt - liv. Eira kräktes, Ditten körde liksom jag och farsgubben på bakvägen och tröttare och tröttare blev vi allihopa. Till sist blev det ändå torsdag och vi bestämde oss för att våga oss iväg söderut på söndagen. Hela lördagen packade vi, fick ungarna i säng snabbt och effektivt och var således redo för avfärd söndag morgon, alltså idag. Men ack nej. Eftersom vi hade plockat både i huset där vi bott och i bagarstugan där jag och Eira sovit några nätter hade vi ställt in babymonitorn hos Eira som sov, men glömt stänga av den. 22.30, mitt uppe i "Ebba och Didrik"-nostalgi hör jag Eira hosta till. Först en gång och snabbt därpå igen. "Fan, hon kräks!" sa jag till Magnus vilken menade att så inte var fallet. Men så lät det bara mer och mer i monitorn, så Magnus rusade in till henne, bara för att upptäcka en nerspydd unge och säng. God fortsättning - vi är kvar i Piteå.

Published with Blogger-droid v1.6.5