the world and words of spaceylisie

Skämmes, föräldrar!

2011-10-11T11:26:00.002+02:00

Det finns få saker som gör mig så heligt förbannad som föräldrar som inte klarar av att förse sina barn med de mest basala saker. Som till exempel en banan, fem gånger i veckan, samtliga skolveckor på året. Eller en macka och mjölk de gånger ungarna ska på utflykt med klassen.

En förälder har anmält Ramdalsskolan i Oxelösund för brott mot skollagen. Orsaken? Jo, att det för en familj med tre barn kostar mellan 380 kronor och 570 kronor per unge att förse dessa med frukt - per läsår. Slår man ihop den summan med utflyktsmackan landar totalsumman per läsår på mellan 1380 kronor och 2070 kronor. Ve och fasa.

Ett barnbidrag = 1050 kronor. Två barnbidrag 2100 kronor plus flerbarntillägget på en hundring. Tre barnbidrag = 3150 kronor plus flerbarnstillägget på 604 kronor och vi landar på en månatlig summa av 3754 kronor. (Källa: http://www.forsakringskassan.se/privatpers/foralder/barnet_fott/barnbidrag)

Hur kan man då - som ansvarstagande, normal förälder - neka sitt barn frukt och macka när kostnaden per månad i värsta fall med tre barn landar på 172 kronor?

Vad får du för 172 kronor som du skulle kunna avstå varje månad?

- Tre paket kaffe

- Två alternativt tre pizzor.

- Tre och ett halvt paket cigg.

- Fyra och en halv dosa snus.

- Två flaskor av inte det billigaste rödvinet

- En tröja på H&M

- Knappt två biobiljetter

- Två kilo svensk köttfärs (byt mot den billiga irländska så har du tjänat ihop till några äpplen)

Och så vidare.

Det är så jävla pinsamt, att bråka över frukt och smörgås åt era barn. Och det är så jävla lågt att bortförklara dylikt med argument som att det är dyrt med vinterkläder eller sommarskor eller nyaste cykeln. Det är inte en BMW era barn vill ha - det är en banan, för Guds skull.

Är man inte beredd att omprioritera litet för att kunna pröjsa frukt till sina barn, då borde man i sanning ha tänkt efter en gång till innan man skaffade dem.

...och så vill vi se ut?

2011-07-27T19:56:00.002+02:00

"Tänk på barnen i Afrika". Hur många hörde inte dessa ord under uppväxten, då man satt och petade i maten och surmulet undrade varför man inte fick pannkaka eller korv eller vad man nu ville ha för att det som serverades var "äckligt", eller "inte gott" eller liknande argument till varför man inte behagade peta i sig det som låg på tallriken.

Så växte vi upp och fick - tvärtemot vad päronen våra upplyst oss om - veta att fina, duktiga flickor inte gärna ska äta upp allt på tallriken eftersom det tyder på brist av karaktär att frossa i mat. (Läs: äta den) Och med frosseri (ätande) kommer risken att bli tjock.

Tjock. Det vill väl ingen vara? Fet. Hemska tanke, vi tar hellre cancer - man kanske i alla fall blir smal av det?

Vi bantar sönder oss. Pro-ana-sidor florerar på nätet och modeindustrin vill göra manskroppar av kvinnokroppar för att kläderna ska sitta fint. Alltså kräks vi och hoppas på det bästa.

Under tiden kör bl.a Aftonbladet en drive om att barn svälter i Afrika. Om ni tänker efter, och ser bilder på av svält utmärglade människor - är de inte snarlika de kvinnor som syns på catwalken? I media överhuvudtaget?

Stoppa svälten. Det borde aldrig få hända.

Och så vill vi se ut.

"Madicken" och "Dead or alive: Dimensions"

2011-05-24T07:58:00.003+02:00

Bättre sent än aldrig, eller hur säger man?

För några dagar sedan publicerade Aftonbladet en artikel om att spelet "Dead or alive: Dimensions" till Nintendo 3DS stoppas i Sverige. Anledningen? Spelet anses kunna vara barnpornografi eftersom tjejer under 18 framställs som...provokativt sexiga och utmanande.

I morse slog jag på "Du är inte klok Madicken" från 1979 för att ha den vanliga morgonmysstunden med kidsen innan det bär av till dagis, och då jag ser introt häpnar jag över att inte var och varannan familj med "Madicken" i filmsamlingen fälls för innehav av barnpronografi. Missförstå mig rätt nu, jag anser personligen inte "Madicken" vara av någon som helst pornografisk karaktär, men faktum är att jag inte på många, många år sett nakna barn i en film/TV-serie.

Kolla själva. Låt klippet rulla tre minuter och jag tror ni förstår vad jag menar.

Vad måste man veta?

2011-04-15T07:50:00.002+02:00

I tisdags hade vi fotokurs och en av mina medstudenter hänvisade till programmet "Hipp hipp" när det gällde en bild. Läraren såg halverns ställd ut och sade "Ehhrm, jahaa, vad är det? Det har jag aldrig sett..." och jag kunde faktiskt instämma. Jag har aldrig sett "Hipp hipp" och möjligen kan jag gissa mig till att det är någon form av humorprogram. Detta eftersom jag vet att det för många år sedan gick ett program som hette "Hippo" och handlade om hästar, och ytterligare ett program om hästar med titeln "Hipp hipp" kändes litet långsökt. Annars hade jag gissat på ett program om hästar. Nog om det.

Måste man veta vissa saker? Och är det så att människor ibland låtsas inte veta vissa saker för att det inte passar in i deras image? "Får" en punkare veta namnet på samtliga Britney Spears-album? Och får en extremkommunist älska reklamfinansierade radiokanaler? Eller gör man sånt där i smyg? När ingen ser och ingen vet, och så spelar man dum sedan när man "inte" vet saker som "alla" borde veta. Typ vem Ernst Kirchsteiger är.

Men faktum kvarstår. Jag visste inte på rak arm vad "Hipp hipp" var. Jag trodde "Solsidan" var en långkörardokumentär om ett äldreboende. (Till dess en bekant berättade att det var en humorserie som "alla" tittar på...) Jag kan inte skilja på de (gubbar) vilka anses vara Sveriges roligaste män. Magnus Betnér? Jo, jag har hört det. Men vem är han? David Batra? Okej, han ska visst vara rolig. Men hur ser han ut? Och vad är han med i? På vad sätt är han skojig? Mikael Tornving - jo, men det vet jag vem det är! Han var med i "Parlamentet" när det fortfarande var roligt. Innan det blev skrik och skrän, kiss och bajs och kuk och fitta. När det fortfarande fanns tillstymmelse till intelligent politisk satir att garva åt.

Å andra sidan vet jag vem Knut Knutson är, och jag är en jävel på att gissa rätt i "På spåret". Däremot inte vilka som svänger sina lurviga i "Let's dance" eller vilka som sitter i "Talang"-juryn. Måste man veta sånt?

Summa summarum.

2011-03-28T08:32:00.002+02:00

Igår lärde sig Eira att slå kullerbyttor och ungefär två sekunder efter att hon behärskade konsten skulle lillsyrran apa efter. Nu har vi en ettåring och en tvååring som kan slå kullerbyttor. "Monkey say, monkey do". Det går fort nu.

Jag har haft en helg som jag inte haft på flera år. Fredagen tillbringades på S1 med Sara och Hanna - afterworkande, eller i mitt fall "afterstudying" - där jag kunde ha påstått att vinet flödade och karlarna stod på rad. Så var dock inte fallet. Nog för att vi inmundigade litet vin och nog för att jag fick en...komplimang...av något testosteronfyllt i toalettkön ("Ööh, du är så vacker så du får gå före...! Har någon sagt till dig förut att du är vacker?") men värre än så var det inte. Hemåt bar det av straxt efter 20, som de ansvarsfulla amåbarnsföräldrar vi trots allt är.

Lördagen tillbringades först med tacolunch hos mor min och därefter var det dags att svida om till något litet prydligare än jeans, basker och en fem år gammal tröja. Med fixat hår och sminkat face begav jag mig till Borlänge och förfestande för att slutligen hamna på "Hela huset". För andra gången i mitt liv. Kvällen blev litet annorlunda men för min del trevlig hur som. Jag är verkligen inte missnöjd med krogdebuten sedan oktober 2007. (En kväll på Kåren räknas inte som krog...) Bonusen var att jag igår vaknade upp helt utan andra känningar än extrem trötthet/seghet och då har jag väl skött mig?

Summa sumarum: Jag är "skyldig" Magnus en helhelg görandes vad han nu vill medan jag tar våra småtroll. Helst av allt hade jag nog sett en helhelg för oss tillsammans, men...

Skoldags nu. Trollen är på dagis och där får de stanna till 16.

Lika som bär?

2011-03-16T08:34:00.000+01:00

Alex och Erik?

I den lugnaste vatten...

2011-03-08T13:36:00.002+01:00

...simmar de fulaste fiskarna?

Jag är inte övertygade om att de där firrarna alla gånger är fulast. Eller ens i närheten av fulare än andra som följer med strömmen. Ibland kan det liksom värma litet i kroppen, nästan sådär nyförälskat, när jag får äran att uppleva människor som till synes är precis som vilka andra människor som helst - men med undantaget att de är litet, litet...fulare...än vad som anses vara normen.

Magnus vabbar idag också eftersom jag har obscent mycket skolarbete i min "måste"-hög. Obscent mycket eftersom jag fick min kurslitteratur först i fredags när kursen redan förra måndagen hade dragit igång. Således ligger jag en bok "efter" och on top of that grundläggande Photoshop för att inte tala om Indesign vilket ska användas till den examinerande layoutuppgiften. Till nästa vecka ska dessutom ha lästs en bok om copywriting och känner jag mig själv rätt är det lika bra att börja beta av boken på vilken vi ska bildanalysexamineras. Puh!

Lägg till detta fotokursen som utgör de extra 25% av mina heltidsstudier och det faktum att jag a) hittills inte läst en mening ur litteraturen och b) därför inte vet om jag gjort uppgifterna ens i närheten av rätt.

Hur som, det börjar våras. Igår morse såg Magnus en skata komma flygande med näbben full av bygga bo-virke. Temperaturen har de senaste dagarna hållit sig straxt över nollan dagtid och det blåser på litet = snön smälter. Jag känner mig mer och mer taggad inför två större inköp jag beslutat mig för att göra under våren:

- Ett par bra skor att gå i, för att också kunna börja intervallträna löpning i. En gammal kursare till mig skrev i sin blogg att hon äntligen hade avverkat en mil springandes på löpband - jag satsar nog på att kunna jogga mig runt min vanliga promenadrunda. Det skulle göra mig ypperligt stolt över mig själv!

- En cykelvagn. Jag vill kunna cykla barnen till och från dagis så snart isen försvunnit från vägarna. Gratis motion och extra luft till barnen. För att inte tala om att jag tänkt dra ut Magnus på cykelutflykter under helgerna...

Jag lägger nog undan studierna för idag nu, efter att ha tillbringat några timmar framför skärmen med Indesign-tråcklande. Istället får jag bjussa familjen på semlor innan jag drar mig mot Falun för fotoredovisning...

...så de gick och hämtade en annan elefant!

2011-03-03T07:10:00.002+01:00

När jag körde från stallet häromkvällen var det "Gerts värld" på RixFM och de pratade om typ stil. Eller, alltså, ni vet när någon frågar "Hur är det?" och det är liksom man måste svara att det är bra - annars blir det obekvämt. Det kan hända att det här inlägget blir obekvämt, jag vet inte riktigt, för som jag skriver "får" man inte skriva. Det är gnälligt och självömkande. Men det är absolut inte gnäll och inte heller självömkande som är avsikten utan mer... Ja, strunt samma.

Jag skulle vilja ha en kompis. Så enkelt är det. En kompis jag kan gå och träna med. En kompis jag kan ta en fika med, eller ringa en lördagkväll "bara för att", eller en kompis som skulle vilja åka på en weekend i Köpenhamn så spontant det går att göra det. En kompis, helt enkelt. En väninna. Någon jag kan träffa mer än en gång i månaden och någon jag kan göra saker med; käka middag ute, ta en öl med, snacka bort tid med.

Ungefär på samma sätt som jag och Magnus skulle behöva ett umgänge med andra barnfamiljer för att så småningom kunna göra sådana där familjegrejer med, typ åka till Sälen eller på semester till Öland eller ha fredagsmiddagar med.

Förut hade jag vänner på ett helt annat sätt, men de flesta har gått bort (alltså inte dött, bara aktivt sållats bort av mig p.g.a. olika anledningar...) eller helt enkelt försvunnit i och med att barnen kom. Jag har blivit mer selektiv och mer asocial, och on top of that verkar det vara svårare att skaffa vänner ju äldre man blir. De flesta verkar ha sitt crew som går way back och behöver således inte så mycket nytt.

Det hade bara varit superskojigt att ha någon att umgås med - en del livskvalitet!

Antagen.

2011-02-28T16:32:00.001+01:00

"Grattis, vi är glada att meddela att du nominerats till Erasmus-utbyte vid Université Paul Verlaine-Metz, Frankrike, för höstterminen 2011."

Yeeeeah!

Punschhumor...

2011-01-29T18:57:00.001+01:00

Jag: Nejmen ta sista punschen du...

Magnus: Vi kan köpa ny sen. Det är alltid bra att ha punsch hemma.

Jag: Mmm.

Magnus: Ja, om man får inbrott eller så...

Jag: Va?

Magnus - slår i luften: Ja. Punsch.

Published with Blogger-droid v1.6.6

Den som säger att en tvååring inget förstår...

2011-01-09T18:32:00.004+01:00

Eira och Dittski fick krypa tidigt till kojs idag eftersom vi imorgon tänkte göra försök två att komma hemåt. För snart 45 minuter sedan vaknade Eira och både jag och Magnus gick för att söva om henne. (Jag för att hon ropade efter mig, Magnus för att jag är så rädd för kräk...) Nå, vi sitter en stund med henne och hon börjar knorra. "Ska mamma gå?" frågar Magnus och Eira svarar nekande. "Ska pappa gå?" frågar han då och Eira nickar. Magnus lämnar således rummet. I exakt samma ögonblick som dörren stängs bakom honom flinar Eira mot mig, sätter sig upp och börjar hasa sig ur sängen.

Den gubben gick inte.

Den som säger att en tvååring inte begriper "uppfostran" har helt fel.

Skitunge.

Älskade, älskade skitunge.

Vårt underbara jullov...

2011-01-09T03:49:00.001+01:00

Sedan...ja...tidig höst hade jag sett fram mot annalkande "jullov" i Piteå. Låta kidsen leka med kusiner och vad blir det, tremänningar, åka pulka, kanske skoter, grilla korv, umgås med farmor och gammelfaster, kanske få möjligheten att göra något på tu man hand, jag och Magnus. Men se tji fick vi. Dagarna fram till nyårsafton blev rätt fina, med bastubad och familjemys. Sedan, den andra, blev Eira dålig i magen och jag halvpanikade eftersom risken för magsjukesmitta var tämligen överhängande. Och mycket riktigt: måndag förmiddag började vackert med en Eiraspya varpå det enda vettiga var att inse faktum och snabbt som tusan bränna iväg till lilla lanthandeln för att införskaffa nödvändiga grejer att hantera magsjuka med. (Plasthandskar, billigaste blöjorna, Klorin, Cola, ProViva osv.) Tanken vi hade att bege oss söderut kanske redan på torsdagen pga allt plugg jag har fick vi snabbt lägga åt sidan. Istället började en av de längsta veckorna i mitt - vårt - liv. Eira kräktes, Ditten körde liksom jag och farsgubben på bakvägen och tröttare och tröttare blev vi allihopa. Till sist blev det ändå torsdag och vi bestämde oss för att våga oss iväg söderut på söndagen. Hela lördagen packade vi, fick ungarna i säng snabbt och effektivt och var således redo för avfärd söndag morgon, alltså idag. Men ack nej. Eftersom vi hade plockat både i huset där vi bott och i bagarstugan där jag och Eira sovit några nätter hade vi ställt in babymonitorn hos Eira som sov, men glömt stänga av den. 22.30, mitt uppe i "Ebba och Didrik"-nostalgi hör jag Eira hosta till. Först en gång och snabbt därpå igen. "Fan, hon kräks!" sa jag till Magnus vilken menade att så inte var fallet. Men så lät det bara mer och mer i monitorn, så Magnus rusade in till henne, bara för att upptäcka en nerspydd unge och säng. God fortsättning - vi är kvar i Piteå.

Published with Blogger-droid v1.6.5

God jul!

2010-12-24T18:31:00.002+01:00

Ja, jag tror minsann att det är en god jul i år. Fortfarande lyser stressen med sin frånvaro och jag har haft en skön julafton. Eira blev livrädd för tomten och gömde sig i mormors torkskåp; stackars barn men absolut fnitterfaktum över det hela. När hon väl lugnat sig funkade det med tomten, även om hon formligen ryckte klapparna ur handen på denna och sprang därifrån så fort hon kunde. Vilket påhitt, egentligen, med tomte! Är det något barn som aldrig varit skeptisk mot detta rödklädda "monster"? Menar, inte ser tomten naturlig ut, heller?! En rödklädd skäggig gubbe med toppluva och basröst? Det är nog för att skrämma även mig i en mörk gränd... Bästa presenten då? Jo, den stod moster Amelie för: En Nalle Puh-tidning vilken Eira omedelbart parkerade sig intill köksbordet med. Allt annat spelade ingen roll efter det...

Nog om barn. Jag ska städa och packa. Imorgon åker vi norrut!

No stress...

2010-12-22T10:11:00.002+01:00

Jag tror att det är första gången jag inte lider av julstress. Skolstress ja, men nu är det "lov", varför just den stressen är undanlagd till nästa år. Men ingen panik inför julen. Trots att jag bakat, julklappsshoppat på ett knökfullt Kupolen och dessutom har både sillsallad, Janssons, revbensspjäll och köttbullar att fixa innan julafton. Men jag hinner, det är lugnt. Magnus är lugn och ger mig det lugnet så jag kan inte förstå varför det alltid varit så stressigt tidigare? From now on tänker jag skippa julstressen totalt kommande år och istället njuta av familjen, vintern och adventsljusen. Att stressa finns det ingen anledning alls att göra...

Fyllahylla...

2010-12-11T20:25:00.001+01:00

Kanske ska man inte hylla fylla som grej men det finns gånger då grunden till en lördagkväll är tämligen verklighetsfrånvänd och det är liksom kroppen och hjärnan lever sitt eget liv. När inga tankar och känslor är långlivade utan bara flyktiga, diffusa... Just nu är det en grym grund och jag åker bara med, full av Londonvibbar i kroppen och den där barnsliga känslan av odödlighet sjungande i blodet. Alkoholromantik? I sanning...

Published with Blogger-droid v1.6.5

Dear Santa...

2010-12-10T16:40:00.004+01:00

...i år önskar jag mig följande:

(Var inte så snål nu, Tomten! Jag behöver faktiskt dessa saker...)

1. En MacBook Pro. Min dator kan jag knappt surfa aftonbladet.se på längre. Bland annat.

2. En kamera. Helst den på bilden. Jag har hört att den ska vara bra. Till våren ska jag läsa foto och då behöver jag en kamera. Varför förstår inte min plånbok det?

Slut önskelista. Är det någon som vill sponsra...öhhrm...ge mig cirkus 20.000 i julklapp?

Kom igen Tomten. Jag vet att du inte är från Gagnef...

Chirre och långfillingar...

2010-11-28T19:47:00.002+01:00

Idag har vi firat kära Eira som fyllde två. Inte heller detta år var hon så imponerad av vare sig present(öppnande) eller tårta utan ville leka i mormors vardagsrum hellre än öppna paket och äta syrrans glass hellre än tårtan jag bakat. Nå, nästa år kanske. Somnade gjorde hon hur som, mig veterligen nöjd med dagen.

För egen del kom jag gräddmätt (ni vet sådär äckligt sötsliskigt mätt man kan bli av tårta och annat innehållande socker) hem och gjorde ungarna klara för säng. Under tiden blev jag FB-inspirerad och därmed också sugen på chips och dip. Efter att ha konsulterat tv.nu fick jag veta att jorå, det fanns en ursäkt att vräka i sig ännu mer än vad jag redan gjort idag. Men - eftersom jag ändå hade tänkt mig en promenad så kunde jag ju helt enkelt göra två flugor på smällen och gå till affären för att köpa det jag tänkt svulla framför "Beck".

Sagt och gjort, jag svidade om till underställ och lager på lager för att ta en kvällspromenad med SR-dokumentär i öronen trots litet halvkyligt. Under vägen passade jag även på att ta en cache jag tänkt fixa länge men inte kunnat ta under dagtid eftersom det alltid är folk i närheten av den. Nu kunde jag dock äntligen logga den!

Så nu sitter jag här, med långkalsonger och en oöppnad påse chips och...det känns helt okej att äta de där chipsen.

När jag blir stor...

2010-11-15T19:23:00.002+01:00

...ska jag bli...vaddå?

Jag ska träffa studievägledaren på onsdag och diskutera "framtiden". Med det menar jag inte att jag valt "fel" utbildning - jag har valt den utbildning vilken efter omständigheterna var den som låg närmast vad jag skulle kunna tänka mig att arbeta med.

Men jag funderar likväl, och hur jag än tänker kommer jag tillbaka till det journalistiska. Jag har ingen som helst lust (egentligen) att läsa 30p reklamkurser nästa år. Detta helt enkelt på grund av att jag inte har någon fallenhet ditåt, och trots allt tror jag på att man ska göra vad man är bra på. Om inte annat vad man själv anser sig vara bra på.

Grejen är att jag vill skriva. Och jag vill veta saker. Och fråga saker. Och vara med på saker. Och jag fastnar vid det där journalistiska och det grämer mig så att jag inte vet hur jag ska kunna påverka min utbildning i den riktningen.

Eller vad ska jag bli då, när jag blir stor?

Bara positivismer...

2010-11-10T20:13:00.002+01:00

Den här veckan har formligen farit förbi och jag känner mig helt uppslukad av den nya kursen. Uppslukad som i "överstressad" men skit samma, just nu känns det lugnt. Även om det känns liksom allt är så otroligt intensivt, vilket det kanske blir eftersom allt är centrerat till dessa fem, sex veckor och no more, så glädjs jag över följande:

Idag, när jag var på ICA Maxi i Falun för att köpa mjölk och bröd tog jag mig tid att titta på julklappar åt barnen och julpynt åt huset. Även om vi i princip är klara med julklappsköpen åt kidsen värmde det mitt hjärta att kunna glo på saker för att glädja barnen med julmys och så vidare.

Imorgon hade vi tänkt träffas på förmiddagen för att sy ihop den sista seminarieuppgiften, men det kändes så pass lugnt att vi kan vänta med det - eller rättare sagt anser vi oss ha så pass mkt kött på benen inför fredagen att vi kan låta bli. Alltså börjar jag inte förrän 13.45 imorgon och tänker således tillbringa förmiddagen med att leka med Eira i snön ute, och koka fläskkotletter till lunch! Just nu känns det som lycka, att tillbringa tid med familjen!

Ikväll, när jag låg och läste med Eira, betade vi - för miljonte gången - av en bok med massa bilder och temasidor. (Typ ett uppslag med kroppen, ett med mat och kök osv) Jag frågade var "stolen" var och hon pekade "fel" och pekade på bilden av bordet. Förklarade gjorde jag då att det var bordet och DÄR var stolen, varpå hon pekade på bilden av kylskåpet, sade "mat" och flyttade därefter fingret till stolen och berättade vidare att maten äter man vid bordet där man sitter på stolen. På en tvåårings språk, alltså. Jag blir så varm och glad och stolt över att hon utvecklas trots att vi inte har henne på dagis, och trots att hon inte har möjligheten att leka med andra barn eftersom vi inte känner några med barn.

Nu ska jag kvällsfika med kärleken. Barnen sover och det är vintertyst. Jag har njutit av en promenad i snön och jag ska snart duscha och sova. Just nu är det lovely.

Bara negativismer idag...

2010-11-09T17:35:00.003+01:00

Kursen vi precis påbörjat heter "Planerad kommunikation" och även om jag visst skulle kunna tänka mig arbeta med uppgifter liknande seminarie- och examinationsuppgiften till denna kurs så ligger jag litet...efter...då jag aldrig tidigare sysslat med eller ens varit i närheten av att syssla med detta. Jag förstår inte uppgiften, och det känns därmed som att jag "hänger löst" eftersom jag upplever det liksom jag inte har någon att diskutera med. Kurslitteraturen har jag läst, men inte blivit mycket klokare av, och nu är det först en seminarieuppgift till fredag som ska göras. Av denna...förstår jag inte heller särdeles mycket.

Alltså sätter jag mig och grinar och överväger att sluta eftersom det ändå kommer att gå åt helvete. Så känns det. Då måste jag ta Magnus till hjälp och han ställer sig ytterst frågande frågan om hur han som inte ens läst litteraturen ska kunna hjälpa mig. Svarar gör jag då att det nog knappt är så att mina kursare jag ska jobba med läst litteraturen varför det nog inte gör någon skillnad ändå...

Det känns liksom jag ser nyckelhålet men inte träffar rätt med nyckeln eftersom jag är så förbålt kissnödig.

Jag blir så otroligt ledsen. Jag vill ju klara det här, men jag behöver hjälp och jag behöver...bolla...med någon som också vill ge sig fan på att prestera BRA.

Veckan som gått...

2010-11-05T19:09:00.002+01:00

För exakt en vecka sedan hade jag och Magnus inlett vår första barnfria helg på evigheter. Nyss hemkomna från tacomiddag och barndumpning hos min mor hällde vi upp varsitt glas vin och bara...var. Nu sover det minsta barnet och det största är under sövning och vinet står än en gång redo.

Veckan som gått har fram till onsdagskvällen till mesta del bestått av tentaskrivande för min del, och igår skickade jag så in den, redo för bedömning och betygssättning. Kanske borde jag ha ambitionen att klara även denna kurs med ett VG, men med tanke på tentaprestationen känns det inte liksom jag kommer att ro hem det. Nå. G räcker, i synnerhet då Chomsky och jag inte är direkt såta vänner.

I och med att tentan - vilken har deadline i natt - var klar redan i förrgår har jag haft lyxen att ha tid över. (Trots allt är det bara tre kapitel som ska läsas till måndag, och jag har redan läst ett av dem, så....) Vad kan man göra då? Jo, familjen har (åter)upptagit geocachandet vilket vi prövade på så smått redan förra sommaren men aldrig riktigt utvecklade. Således har de två senaste dagarna tillbringats med att beta av cacher. En riktigt skojig (familje)sysselsättning, må jag säga, och man får se ställen man annars a) inte tänker på eller b) aldrig har varit på förut. Kan rekommendera den sysselsättningen för alla er som har litet tid över - vi använder GPS:en på mobilerna och har via Androidmarket tagit hem någon form av locator eller vad man ska kalla det... Kolla in geocaching.com och snoka runt litet i närheten av var du nu bor...

I övrigt är jag ruggigt socialiseringssugen. (Läs: sugen på att dricka vin någon annanstans än hemma...)

Nu ska jag...väcka Magnus vilken har somnat bredvid Eira. Som fortfarande är vaken och på väg upp igen. Hahaha!

Sammanfattning

2010-10-31T19:04:00.002+01:00

Förut var jag väldigt förtjust i kontraster. Nu vet jag inte, eller rättare sagt fascineras jag litet över att jag för ett dygn sedan målade på ett ansikte - till och med läppstift! - och klädde mig i klänning, snygga strumpor och skor med klack innan jag drack ur glaset vitt och vi svepte ut på Stockholms gator för att käka middag och tillbringa kvällen med vad vi nu gjorde.

Ikväll äter jag middag med Ditten i knäet och tillsammans bär vi ut en skrikande unge och en hejdåande storasyster till bilen för att åka hem till oss. Till vårt hus. Där badning, nattning och handling omedelbart står i fokus. Och där jag går till bilen tänker jag på just detta - hur olika det kan vara.

Men så tittar jag på Eira där hon sitter och petar bort leverpastejen från mackan och dricker mjölk ur tunga Mimmimuggen så det droppar från hakan och konstaterar att klyschan "borta bra men hemma bäst" ändå stämmer. Älskade ungar, älskade Magnus, älskade familj. Jag har tänkt leva ett par, tre dagar på nyförälskelseruset. Förälskelse i livet i och med vetskapen om att det inte är slut, förälskelse i Magnus eftersom han är min och vi är varandras, och förälskelse i våra alldeles underbara döttrar...

Dagens dikt!

2010-10-29T13:49:00.003+02:00

Jag lyssnade på P1 i onsdags kring lunchtid och hann precis på Dagens dikt. Dikten vilken var översatt till svenska, var skriven av Robert Desnos och hette i svensk översättning "Tack vare natten" och utgavs i diktsamlingen "Drucket språk". Jag hittade den bara på engelska, under namnet "Under cover of night". Enjoy!

To slip into your shadow under cover of night.

To follow your footsteps, your shadow at the window.

That shadow at the window is you and no one else;

it's you.

Do not open that window behind whose curtains you're moving.

Shut your eyes.

I'd like to shut them with my lips.

But the window opens and the breeze, the breeze

which strangely balances flame and flag surrounds my escape

with its cloak.

The window opens: it's not you.

I knew it all along.

Relax, take it easy...

2010-10-27T19:51:00.002+02:00

Jag vet inte när det började - troligen egentligen för en herrans massa år sedan - men jag har länge haft problem med axlarna och nacken. Ont alltså. Och stel något så gräsligt. De senaste veckorna har jag ätit Alvedon och Ipren i maxdos och ändå besvärats av huvudvärk som i princip bara lättar en stund för att sedan återkomma. Jag försöker påminna mig själv om att slappna av och släppa ner axlarna och liksom stretcha ut och röra nacken och axlarna, och inte minst sluta bita ihop käkarna. Hur som lättar det inte. Det är liksom någon konstant sitter på mina axlar och däremellan skjuter in ett spett i köttet och grötar runt i musklerna och vad man nu mer kan tänkas ha för något i axlarna och nacken.

Men så på seminariet idag domnade två av fem fingrar bort totalt i vänsterhanden. Sådant "freaks me out" eftersom det är en så sjukt obehaglig känsla. Dessutom kan jag inte längre böja huvudet framåt utan att det "tar emot" på vänstersidan mellan axeln och nacken.

Kreativ - eller för en gångs skull initiativtagande - som jag var ringde jag i måndags till sjukgymnastiken i kommunen och konstaterade att det fick vara nog med allt det onda, och jadå, jag fick en tid nu på tisdag. Äntligen äntligen.

Även om jag själv begriper att det nog inte är bara massage och stretch som krävs för att jag ska slappna av kändes det som en bit på vägen. Huvudet och självkänslan får jag ta en annan gång, helt enkelt.

Eller så kanske jag skulle behöva bra avslappningsövningar? Var det inte himla poppis med avslappningsband förut? Något måste jag i alla fall göra för att koppla bort och koppla av, annars avlider jag snart av stress och självpåtagen ångest...

Hur gör ni för att slappna av?

(Annars får jag väl lägga mig i mammas badkar, fisa och slappna av...)

Flamingo

2010-10-20T09:48:00.002+02:00

Igår satt jag på P&L-caféet och pluggade med två kurskamrater och så började vi prata om Flamingo, krogen typ mittemot caféet. Jag var helt enkelt tvungen att berätta att det var på det stället jag tillbringade större delen av min gymnasietid. Att jag - vi - oftast var där redan när de öppnade kring 13 för att köpa en kopp kaffe för tolv kronor och sedan hänga där till typ sista bussen kring 18 gick hemöver.

"Men vaddå, Flamingo är ju en krog?" fick jag till svar och fick instämma i att jo, det är det, och det har det så länge jag varit med också varit. Med undantaget att de hade caféverksamhet där förut. För typ... Öööh... Tio år sedan. När jag var...sjutton.

Jag kände mig plötsligt gammal vid insikten om att jag vid sjutton års ålder mer eller mindre hade flyttat hemifrån - så mycket tid var jag väl inte hemma då - allt medan mina kursare precis börjat vaddå, tredje klass? I grundskolan.

Tiden går så ruggigt ruggigt fort.

Snart är jag trettio. Då har mina kursare fyllt tjugotvå.

Och jag hänger inte på Flamingo längre.

Jag vet inte om någon från förr gör det.

Ribbing, släng dig i väggen...

2010-10-18T20:10:00.003+02:00

När vi har föreläsning finns det ett gäng småungar - ja, jag får skriva småungar eftersom jag mig veterligen (nästan med råge) är äldst - som envisas med att bete sig övermåttan oförskämt. För hörrni, lyssna på gammelkärringen nu. Här kommer en snabbkurs i hyfs.

När man går i skolan, en skola man själv har ansökt till, blivit antagen till och där föreläsningarna inte är obligatoriska, ja, då går man antingen dit och beter sig som de vuxna människor man förmodas vara, eller så stannar man hemma.

Har man ont i magen eller vill kolla på YouTube - under lektionstid - stannar man hemma.

Vill man gnälla och gnöla - under "lektionstid" - över hur vansinnigt tråkigt det är och hur kass läraren är stannar man hemma.

Om man inte ser det oförskämda i att prata trots att en föreläsare försöker undervisa - ja, då stannar man också hemma.

Utöver detta stannar man också hemma om man inte kan ge fan i att plocka ihop sina saker först när föreläsningen ifråga är avslutad - inte några minuter innan, medan föreläsaren fortfarande pratar. Varför? Jo, det STÖR för de åhörare som vill lyssna.

Svårt? Jag vet inte. För mig är det sunt förnuft. Jag hade nästan, observera nästan, köpt läget om det hade handlat om tolvåringar. Nu handlar det om förmodat vuxna människor. Fast jag glömde. Vuxen blir man idag först när man passerat vaddå...? Fyrtiofem? Innan dess behöver man väl inte ta ansvar. Eller...?

Meditation sker i badet!

2010-10-07T19:52:00.002+02:00

I förmiddags, när vi var på väg hem efter att ha lämnat ett släp vi hyrde några timmar tidigare, passerade vi typ församlingshemmet eller vad man ska kalla det. Ute var det regn, rusk och bara grått och där inne såg jag tända stearinljus. Plötsligt greps jag av en lust att gå med i typ någon meditationscirkel eller liknande. Liksom få litet perspektiv, slappna av, "försvinna" litet in i mig själv på ett annat sätt än mitt vanliga patetiska självömkande. Som de flesta andra med hyfsat sunda förhållanden var jag tvungen att delge min käre sambo denna plötsliga insikt och längtan efter något djupare.

Jag: Alltså, jag kanske borde gå med i typ någon meditationscirkel...

Magnus: Humm humm, jaha, vad menar du då?

Jag: Jamen, typ tända ljus och...ja...typ valsång eller något.

Magnus: Ja, men gör det då. Men inte om det kostar något.

Jag: ALLT kostar, det vet du väl.

Magnus: Då kan du lika gärna lägga dig i badkaret, hålla öronen under vattnet och fisa. Det låter typ som valsång.

Point taken.

Det blir ingen meditation.

Eller valsång.

Eller ens ett bad.

Jag får inte ner både kropp och knopp i E&E's badbalja från Babyproffsen.

Veckan som gått...

2010-10-06T19:46:00.002+02:00

...har avsikten varit att blogga litet då och då, så jag har börjat men inte alls hittat fokus eller formulering bra nog för att publicera. Nu är hemtentan inlämnad - med den hemska insikten att jag torskar på källreferenserna - och jag kan gå vidare till dess kompletteringen dimper ner. Ny kurs är påbörjad, och stämmer mina beräkningar rätt är jag nu bara 23 kurser från en examen. Så nära har jag aldrig varit förut, på det här programmet!

När det var dags att utse talman i riksdagen häromdagen hade jag tänkt skriva ett inlägg om det, och det faktum att SD inte blev vågmästare i den omröstningen, att Alliansen oavsett SD:s röster hade fått majoritet och vad det kunde bero på att bl.a. Bodström "missade" omröstningen. Ren taktik, hade jag tänkt hävda, och hävdar fortfarande, utan att ha läst mer än rubrikerna på (webb)tidningarna. För den som (mot all förmodan) har något intresse av den utläggningen - feel free to ask. Jag är inte insatt i politik alls, egentligen. Jag spekulerar mest och drar Lisa-slutsatser...

Fortsätta kan jag göra på det mer personliga planet... Eira pratar och pratar och Edithen har (äntligen) börjat få upp sin första tand. Jag kan inte, som Sandra, säga vilket nummer av tand det är, men den vänstra framtanden i nederkäken. Dessutom har vår minsta skrothög fått för sig att hon ska gå, vilket skapar en hel del problem då hon inte kan stå utan att hålla i sig i något. Tack vare detta har hon skaffat sig mer än ett blåmärke på de smått stabbiga benen...

Magnus har sin sista hellediga pappavecka den här veckan, så efter det blir det dags att dela upp oss på respektive "arbetsplats". Jag måste se skolan som ett jobb; annars klarar jag inte tre år, tror jag. Hur man än ser det innebär det rent praktiskt att Magnus blir pappaledig ca. 25%, alltså då jag är i skolan, och jag har kidsen solo resten av tiden. Det känns både ovant och inte minst tålamodsprövande då det alltid är lättare att vara två...

Några "höjdpunkter" att se fram mot har jag redan börjat tänka på. En av dessa är faktiskt Eiras födelsedag, även om den är en dryg månad bord. Vad ger man en tvååring? Jag har funderat kring en sådan där Bobby-car, Duplo, pyjamasar, målargrejer och typ... Ja. Vad ger man henne? Egentligen är det nog mest för min skull - hon leker med grejerna en stund och sedan var det inte så skojigt längre. Det enda som är kul just nu är Pongo... Allt hon pratar om är Pongo. Och så Mille, Sandras grabb. Han kommer upp titt som tätt, vilket jag tycker är rätt sött. Nå, frågar jag henne vad hon vill ha i födelsedagspresent svarar hon "ballonger och tårta". Jag tror att det mer handlar om att jag berättat inför Magnus födelsedag att man får ballonger och tårta när man fyller år. Hon kan nog inte riktigt fatta konceptet "födelsedag" än, tror jag. Men ballonger och tårta blir det. Hur som.

I skrivande stund har Magnus precis brutit strömmen i huset och således tuffar datorn på batteriet. Efter knappa fem minuter varnar datorn för låg batterinivå, och jag skriver än en gång upp en MacBook Pro på önskelistan inför jul... Vem som nu vill ge mig en sådan är nästa fråga - från våra konton kommer den då INTE!

Receptdags!

2010-10-03T19:41:00.002+02:00

Sandra var och fikade hos oss med sina finungar och jag var tvungen att bjussa på något. Alltså bakade jag eftersom det kändes sådär skoj att åka till Konsum och köpa ett packe Mariekex och torra vaniljmuffins. Uppenbarligen blev bakverken uppskattade av både Sandra och Magnus, så på Sandras begäran kommer här ett kakrecept! (Nyttigt? Eeh, nej. Men sedan när är kakor nyttigt?)

Amerikanska cookiees

200g smör

2 dl socker

1 dl farinsocker

2 ägg

2 tsk vaniljsocker

5½ dl vetemjöl

½tsk salt

1½ tsk bikarbonat

300g hackad mörk (block)choklad

Ev. krossade valnötter

Rör ihop smör och sockret - bägge sorterna - till en luftig röra. Använd förslagsvis elvisp. Rör ner ett ägg åt gången. Blanda i resten av ingredienserna och rör om. Ta en matsked av smeten och rulla till en boll - upprepa naturligtvis till dess smeten är slut. Kakorna flyter ut rätt mycket, så lägg dem inte för nära varandra på den med bakplåtspapper klädda plåten. Grädda i 175 grader ca 8-10 minuter.

Yammie!

I svampskogen...

2010-09-28T08:15:00.003+02:00

Jag drömde i natt att jag var i svampskogen. Bara några meter in från vägen hittade jag drösvis med kantareller och mitt bland alla kantareller något som såg ut som en JÄTTEKANTARELL. Jag tänkte "yes!" åt alla normalstora kantareller, den stora tänkte jag inte plocka. Om något ser för bra ut för att vara så, så är det också så: för bra för att vara sant.

Men så kom det en svampexpert gående och berättade att alla kantareller var förgiftade av jättekantarellen, så jag kunde inte plocka någon alls eftersom jag skulle bli förgiftad av dem. Då blev jag så irriterad att jag tog ett steg åt sidan och råkade trampa i ett jordgetingbo, så hur många höstloja getingar som helst for upp och ville sticka mig.

Och tur var väl det, att jag inte åt av trattisarna, för såhär kan det gå om man plockar fel svamp!

Hur det går med barnen...

2010-09-27T20:40:00.002+02:00

Den här snuvan ger sig inte. Jag är tät, tät och hängig, hängig. Edithen har fortfarande feber och snoret rinner på bägge ungarna...

Det är så lustigt, för ett par, tre veckor sedan kunde Edithen inte krypa. Hon låg och liksom juckade på golvet och blev förbannad. Nu kryper hon. Fort går det, och överallt ska hon vara med. Det ser så himla lustigt ut när hon ska över den höga tröskeln in till Eiras rum; som en liten kålmask fastnar hon med magen på mitten och viftar med armar och ben i luften utan att komma någonstans.

Ikväll, då Magnus lagt Edith (första vändan) skrek hon en del. Vi brukar låta henne hållas en stund innan vi plockar upp henne. Hur som blev det tystare och plötsligt började andningslarmet tjuta. Det spelar ingen roll att jag vet att ungen mår alldeles prima - det där tjutet får hjärtat att slå några extraslag av panik... Nåväl, vi gick in till henne, och där STÅR hon i fotändan av sängen. Jajamänsan. Vår sjumånaders tös börjar resa sig upp. Jag blir litet stolt och varm i kroppen när jag ser henne... Hon är alltid så glad, vår Edith. En solstråle.

Eira pratar mer och mer för varje dag, och börjar så smått sätta ihop ord till tvåordsmeningar. "Åka mormor"; "Lala boll" och så vidare. Hon blir så lycklig när vi kan kommunicera på ett sätt vi aldrig förut gjort. Idag åkte vi till mormor - barnens mormor - för att låta Magnus mecka rör ifred. Eira pinnar på med de små benen, ropar efter kossorna och blir alldeles ifrån sig av lycka och stolthet när hon matar korna med gräs. Glädjen var extra stor när hon dessutom fick gosa med en katt... Och hon liksom bubblar fram i livet, "hakuna matata", och...

Ibland är saker för stora för att kunna skriva om dem. Ibland går det inte att beskriva känslor.

Men det är ungefär samma fiskspritt i magen som när Magnus då jag säger att vi bara har en ren handduk kvar, och därför är tvungna att dela på den, han och jag, svarar "Jag vill dela ALLT med dig, det vet du ju!" Happy happy. Love love.

Barn och ballonger - walk of shame...

2010-09-25T21:43:00.001+02:00

Medborgarplatsen, Stockholm

En pappa ∼35 med två barn ∼5 efter sig skyndar sig fram till Miljöpartiets valstuga.

Pappan: Hej, snälla, snälla säg att ni har några ballonger! Mina barn går omkring med Folkpartiet-ballonger, jag kan inte gå hem såhär!

Bad personality?

2010-09-24T13:09:00.002+02:00

Idag har jag den i särklass sämsta personligheten. Jag har snor i hela huvudet och feber. Tålamodet var förbrukat omkring 06.50 men trots det är det åtminstone tolv timmar kvar av tålamodskrävande kiddos. Vilka för övrigt också är förkylda. Magnus meckar rör med Micke vilket i sin tur innebär att vattnet kommer att stängas av. Jag som har ungefär fyra maskiner tvätt att tvätta, en disk up and running och on top of that en kyckling som står på tining för att så småningom hamna i ugnen. Med andra ord är jag en vidrig person idag.

Fredagens meritlista så här långt:

- Kalla Magnus inhuman för att han tände i taket när jag hade somnat från hus och hem kring 08.30.

- Snäsa och skrika på barnen som är i sitt esse vad gäller humör. Edith vill inte äta, Eira vill inte sova, och däremellan ska Eira slå Edith. Suck.

- Skälla på Magnus för *plats för valfri sak man än kan komma på att skälla på någon för*.

Mest av allt skulle jag vilja ha en soffa att kura ihop mig i. En stor, mjuk, skön soffa och en lika skön filt plus ett par, tre bekväma kuddar att halvsova mot. Lägg till det två påsar chips och fyra filmer och en gigantisk Ramlösa citron och "ifred" och min dag hade varit gjord. Samt en lång, skön, het dusch. Och en god natts ostörd sömn.

Det enda jag möjligen kan få av allt det är är en het dusch och chipsen. Dock avstår jag karaktärsstarkt nog chipsen.

Nu ska jag försöka göra dagen litet bättre med hjälp av Otrivin comp.

(För er som inte drog parallellen med kycklingen och vattnets frånvaro - please never cook for me!)

Om att somna om...

2010-09-24T06:41:00.002+02:00

Ofta har jag litet småsvårt att somna om kvällarna. Jag har helt enkelt för mycket i huvudet som stör, varför det också brukar dröja innan John Blund kommer med drömsanden eller vad det nu är han slänger i ögonen på små barn... Detsamma gäller på nätterna. Alltså när barn ska ha nattmat för jo, vår Edith äter fortfarande nattetid och jag vet inte hur vi ska få henne att sluta med det. Nå, det var en parentes...

I natt vaknade hon kring 04.45 och var hungrig, och eftersom Magnus låg inne hos Eira knatade jag helt sonika upp, fixade en flarra och stoppade den i munnen på Edith. Hon sög i sig, suckade i princip och somnade om. Jag låg och vred mig av och an i sängen i ytterligare nästan en timme innan jag kände att det gick att slumra till. Då väcker Edith mig och vill ha morgon.

Förut kunde jag ta upp Edithen i sängen och fortsätta sova, men i och med att hon blivit så mobil funkar det inte riktigt. Hon kryper ut över kanten, och lägger jag täcken i vägen kryper hon helt sonika över. Att lämna kvar henne i spjälsängen funkar inte heller eftersom hon då blir förbannad och skriker och vill upp... Alltså var jag tvungen att gå upp med henne. Kvart över sex.

Så innan halv sju har hon väckt storasyrran som är på ett strålande humör. "Tinky Winky" skriker hon argt och gör inget annat än bråkar på lillasyster vilken i sin tur blir förbannad och ledsen och skriker. Magnus sover och jag snorar av bara helskotta...

Ute börjar det åtminstone ljusna nu...

Sjung om studentens slösaktiga dagar...

2010-09-24T00:16:00.001+02:00

Jag kom att tänka på en sak nu nyss, när jag och Magnus nattfikade och Eira plötsligt vaknade (igen). Magnus svalde ner mackan med litet mjölk och gick efter en puss godnatt (från Eira) och lade sig med henne. Kvar satt jag i mörkret, vid köksbordet, med en mjölkförpackning, en nyöppnad ost, ett storpack cognacmedvurst (köp inte den från Euroshopper, den är vidrig), en gurka och två sorters bröd. Allt att plocka undan, såklart.

Hade det där hänt för dryga tre år sedan, på den tid jag var om livet lyckligt ovetande student, hade jag lätt kunnat resa mig från bordet och krypa i säng för natten. Lämnat maten på bordet alltså. Detta med motiveringen att jag ändå inte äter macka så ofta och att jag ändå hade det viktigaste hemma till morgonen: kaffet.

But the times they are achanging, eller hur var det? Aldrig i livet att jag nu hade lämnat käk för en dryg hundring - nästan 150 - framme över natten av ren jävla lathet. Och ändå har jag mer pengar nu än då...

Annars är jag bara förjävla snorig. Snor'n rinner och vettet försvinner. Jag ska försöka njuta av att ha sängen solo i natt och hoppas Edithen sover till åtminstone 07... Sovmorgon för den här studenten, med andra ord!

Published with Blogger-droid v1.5.9

Diskmaskinskuriosa och husbygge...

2010-09-22T21:04:00.005+02:00

Om man sköljer av disken innan man sätter in den i diskmaskinen förlorar man vinsten med att köra den i diskmaskinen, eftersom en modern diskmaskin drar mindre än vad det kostar att handdiska.

En tio år gammal diskmaskin drar ungefär 220kWh mer per år, än vad en ny A-märkt diskmaskin gör. Detta motsvarar kostnaden för den el ett modernt kylskåp förbrukar. Slutsats: Istället för att ha en gammal diskmaskin kan man helt enkelt ha en ny diskmaskin och TVÅ nya kylskåp.

(Källa: Vi i villa)

Jag har spenderat en stund med att klicka runt på till salu-hus i samma område som vårt. De tre eller om det var fyra villor jag kikade på ligger samtliga kring miljonen och uppåt. Bostadsytan var i stort detsamma och medan vi värmer vårt hus med pellets hade de andra villorna direktverkande el + luftvärmepump till uppvärmning. Renoveringsmässigt låg de villorna på ungefär samma standard som vi kommer att hamna på. Eller nej, det gjorde de inte.

När vi fått på golvet här nere - med golvvärme - ska vi fixa väggar och el. Därefter blir det ett helt nytt kök med nya vitvaror, en totalrenovering av lilla toaletten där nere (vilken blir kaklad/klinkrad) och sedan är det dags att ge sig på övervåningen. Alltså där vi nu bor.

Här uppe ska alla golven fixas till - rätas upp - och nya golv läggas. Köket här uppe ska rivas ut totalt och byggas badrum av. I hallen ska ytterligare ett rum byggas - Edithens rum - vilket gör att vi istället för fyra rum får fem. Givetvis fixar vi övriga ytskikt också, för våra vackert 70-talsbruna väggar med spygröna blommor tilltalar inte oss det minsta.

Tilläggsisolera ska vi göra utvändigt och i och med det byta panel. Alltså ska vi också riva bort balkongen på övervåningen samt den lilla farstun vi har in. Den vill jag sedan ska byggas om i en kombinerad farstu-altanbyggnad för att kunna användas som umgängesplats sommartid. Vad det lider ska vi således också byta samtliga fönster i kåken - de nuvarande drar knappt något alls vintertid - och jag tror nog att Magnus vill byta tak också. Mest för utseendets skull, kan jag tro.

Återstår gör så vårt garage/pannrum och där tänker jag inte ens yttra mig... Men jag vet att Magnus har en tanke med det också...

Nu ska jag duscha och tänka på hur mycket pengar vår A-diskmaskin sparar oss...

Kurvig, mullig eller fet?

2010-09-16T19:47:00.002+02:00

Ibland klickar jag runt på så kallade vuxensiter på nätet och när jag slöklickar sådär så dyker det titt som tätt upp bilder, mer eller mindre avklädda, på fruntimmer. Eller ja, tjejer alltifrån 18 till 55, kanske jag ska säga.

Jag har konstaterat följande: kurvig, mullig och fet är tre helt subjektiva kroppsuppfattningar.

Jag anser mig själv vara kurvig, litet småmullig, men ändå med en viss kvinnlighet i behåll. Men - många som lätt kan plussa på vaddå, femton-tjugo kilo eller mer ovanpå min vikt ser sig som kurviga. Som lätt mulliga. Och tittar man sedan på bilderna är det mest en oformlig massa kvinna. Som är kurvig. Enligt sig själv.

Missuppfatta mig inte nu.

Man får se ut precis hur man vill.

Liten, stor, tjock, smal, skinny, kurvig, mullig, rödhårig eller mörkhyad. Jag bryr mig inte ett smack så länge jag inte ska hoppa i säng med vederbörande. (Vilket inte skulle hända eftersom jag är sorgligt hetero...)

Men jag reflekterar bara över hur ruggigt subjektivt det där med kurvig, mullig och fet är. Uppenbarligen kvalar både jag och 115 kilos Jenny in under samma kategori: kurvig.

(Och skulle jag nu prompt vara tvungen att välja en kvinna i bingen hade det varit en kurvig sådan. Kurvig enligt min definition.)

Nu är det officiellt!

2010-09-15T21:36:00.002+02:00

Eira och Edithen ska bli storasyrror nästa vår!

Neerå! Skojade bara! No kiddies här inte! Det räcker så fint, så fint med de två vi har...

Men nu är det hur som officiellt: Det blir inga mer tuppar för Eira! Hon har nu tagit steget från att vara napping baby till stora tjejen som inte ska sova något mer dagtid. För så här är det:

Vi har under några veckor gått bet med att söva henne på förmiddagarna, och efter 13 har vi vägrat i sten att låta henne sova. Att eftermiddagarna, ja, framåt middag och till läggning, har varit extremgnälliga har inte varit en överdrift, men att lägga henne däremot har varit en dröm.

"Vill du ha välling och sova?" har vi frågat och hon har formligen rusat till sängen och slocknat på två röda.

Idag tuppade hon i bilen på väg till Falun och sov till 11.30, alltså knappa trekvart. Läggningen idag tog - trots en mycket trött tjej - en dryg timme. En dryg timme av snurr, gnäll, kink, nypas, dra i håret, tända och släcka, av och på med täcke, leka med kudden och allt vad nu en tvååring kan hitta på för att inte behöva somna. Och jag gör det inte.

Ungen får vara hur gnällig som helst mot kvällningen. Jag mutar henne gladeligen med bad, Teletubbies och allt annat som kan få henne att inte kinka ur totalt för att sedan kunna lägga henne kring 19-19.30 och sedan ha lugn och ro.

Så. Hon börjar bli stor, det lilla flarnet. Och pratar gör hon något så extremt. Nästan varje dag kommer nya ord. Det är sådant som gör det skoj att vara mamma...

Idag har jag...

2010-09-14T19:29:00.002+02:00

...klivit upp före 06. Eller ja, vaknat före 06. Jag vägrar dock kliva ur sängen före 07 även om Edithen vill annorlunda.

...läst en timme kurslitteratur och fått konstaterat att ja, vi ska läsa HELA Olsson till nästa onsdag eller vad det nu är.

...åkt och tränat: Först en stund crosstrainer och sedan en halvtimme core. Pust.

...åkt till mormor med en matlåda, fikat med henne och hjälpt henne ringa ett utrikessamtal.

...haft seminarie på skolan vilket gick sådär, men hoppas på godkänt. Min hjärna var tämligen grötig efter att ha varit vaken sedan före fan.

...kört hem från Falun med lika mycket sinnesnärvaro som ett rattfyllo.

...fixat äkta halvfabrikatsmiddag i form av fiskpinnar och spenat och i och med det sett till att sju personer blev mätta och nöjda.

...lagt Eira till sängs och fått henne att somna.

Nu borde jag...

...ta en dusch och det länge.

...läsa åtminstone två kapitel kurslitteratur..

...ha en stund för mig själv.

...kolla på partiledardebatt från häromdagen.

...plocka ur och i diskmaskinen.

...läsa något jag själv valt och vill.

I själva verket...

...kommer jag att hänga framför datorn i typ två timmar till och göra inte ett endaste vettigt dugg, duscha och sedan tvärslockna bara för att vakna före 06 imorgon igen och göra om typ allt som jag redan gjort idag. Undantaget seminarie och möjligen träningen då.

"Vaj ä hatt? Ha-ha-aah-hatt!"

2010-09-13T19:37:00.002+02:00

Vi är hyfsat restriktiva med film och TV här hemma vad gäller barnen. TV-biten är lätt då vi inte har någon TV inkopplad och inte heller kommer att ha förrän vi har ett golv i vardagsrummet. Därför har Eira enbart fått se vad vi har valt på datorn. Till en början var det enbart "I drömmarnas trädgård" vilket är ett väldigt harmlöst och rätt sött barnprogram för de minsta.

Men - barn utvecklas tydligen och i och med det förändras också vad de vill titta på. Jag introducerade "Bullerbyn" och "Emil", men inte riktigt än, tydligen. Försökte då med "Djungelboken" vilken blev en av Eiras favvosar. Helt okej.

Så kom en dag då hon hittade ett DVD-fodral med Teletubbies här hemma, och av någon anledning blev hon helt tokig och ville kolla på det. Eftersom DVD:n var borta så löste jag det på det sätt alla moderna mammor gör. Hon fick titta...hrrrm...via nätet.

Och jag formligen AVSKYR Teletubbies! Inte bara för att det är vansinnigt löjligt, opedagogiskt, verklighetsfrånvänt och Gud vet vad mer, men mest av allt för att de där teletubbierna pratar BABYSPRÅK!

Är det något jag inte tål, så är det människor som inte pratar rent med barn. Vi säger "nenne" om vällingen åt Eira, vilket har blivit en (o)vana då hon när hon var pyttepytte skrek just "nenne" när hon ville ha välling. Dumt nog anammade vi det, men det är också det enda. Därutöver anpassar vi inte språket det minsta vad gäller barnen.

I mitt tycke ska barn lära sig vad "diskutera" är, att det finns ord så som "enerverande", "komplicerat", "acceptera" och så vidare. Inte de svåraste orden i SAOL, med andra ord. Men en fin grund i det språk som är deras modersmål. Därför blir jag komplett vansinnig av att lyssna på Dipsy som undrar "Vaj äj hatt?" eller "Po spajksykel". Eller för den delen "Tinky Winky väääska".

"Var är hatten?"

"Pos sparkcykel"

"Tinky Winkys väska"

Hur svårt ska det vara?

Och är det för mycket begärt att ett barnprogram riktat till barn som är på G att lära sig prata ska innehålla normala ord och inte babyvarianter? Vad tycker ni andra mammor? Är Teletubbies okej? Och pratar ni babyspråk med era knoddar?

I övrigt våndas jag aningens över kommande seminarie imorgon. Jag vet inte alls om jag är ute och cyklar, men jag har gjort uppgifterna utefter hur jag tolkat frågorna. Hur andra har tolkat dem? Ingen aning. Jag fick inte så stor koll över det under gruppmötet idag... Litet blev sagt och mindre blev gjort. Därför måste jag förlita mig helt på mig själv, känns det som, och det var så vansinnigt länge sedan jag använde huvudet på det här viset... Jag håller hur som tummarna!

Jag har bloggat...

2010-09-12T17:42:00.003+02:00

...men när jag hade publicerat allt märkte jag att jag hade publicerat det i Magnus blogg, varpå jag skulle lägga över allt hit. Vilket jag gjorde. Givetvis kukade allt ur så har ni trots allt intresse av att läsa det så får ni kika in hos Magnus istället... För nu orkar jag inte börja om!

Ibland tänker jag...

2010-09-08T19:29:00.002+02:00

...och det här är bara depp. Men jag måste få skriva av mig. Jag måste verkligen det.

Min syrra verkar ha börjat plugga till sjuksköterska, på distans. I den grupp vilken hon är en del av är majoriteten en god del äldre än hennes snart 21, berättade min mor.

I min klass är majoriteten en god del yngre än jag själv, har jag konstaterat.

Och jag kan inte längre det där sociala spelet. Att träffa nya människor är så hiskeligt jobbigt och jag vet inte vad jag ska prata om, i synnerhet inte då det är så vitt skilda livssituationer. Vissa har precis flyttat hemifrån. Vi har precis köpt ett hus. Vissa har börjat lära sig ta de första riktigt stapplande stegen in i vuxenlivet tryggt förvissade om att det nog ändå dröjer bra många år innan de är vuxna-vuxna. Vi försöker forma individer till att en dag själva kunna befinna sig var mina classmates nu är, och det med det bästa av självförtroende och det bästa sunda förnuftet som går att finna. Vissa ska handla käk för första gången på en vecka. Vi äter hemlagad husmanskost 9,9 av 10 gånger och det två gånger dagligen.

Man ska inte låta petitesser skapa barriärer, men trots allt blir det en barriär. Jag försöker se skolan som en arbetsplats, men faktum är att... Jag vet inte. Jag är väl bara nere i en dip, antar jag... Och då får jag känslan av att jag nog ändå inte borde göra det här eftersom jag är för gammal, för osäker, har för kass självbild, inte kan sälja mig själv på rätt sätt och jag menar, kom igen, vad inbillar jag mig egentligen? Att jag ska klara det här?

Jag vet inte varför men det är turast i världen att jag har Magnus. Inför honom är jag aldrig misslyckad även om jag är det inför mig själv.

En blivande konstnärinna?

2010-09-04T09:06:00.003+02:00

Förmiddag i det BP'iska residenset och intill mig sitter Eira och ritar. Jag har fått för mig att det är en av få gånger hon faktiskt kan sitta lugn och still en stund. Rita, och så läsa böcker. Hennes första teckning sitter upphängd på en spik i väggen och jag har tänkt rama in den (teckningen alltså, inte spiken), sådär fånigt mammigt som det kan bli.

I natt har det varit minusgrader, och Magnus klev upp kring 07.30 var det 1,4 plus ute. Magnus vred genast på kranen på toaletten och höll (säkert) en mental tumme för att vattnet inte skulle ha frusit. Det hade det. Inte. Lyckan var, i sann Familjeliv.se-anda, total. Själv klev jag upp en halvtimme senare och trodde nog mer eller mindre att jag skulle dö av köld.

På agendan idag: Vi ska ta en promenad med våra små, jag och sambon. Sedan måste måste måste jag läsa kurslitteratur eftersom jag igår kväll fastnade framför en dokumentär om sekten "Folkets tempel" vilka tog kollektivt självmord i slutet av 1978. Snacka om att behöva prioritera... Kurslitteratur eller annan berikande kunskap, alltså.

Jag hade tänkt vara åtminstone litet delaktig i nollningen, eller insparken som det heter i Falun. Dock börjar jag så sakteliga inse att jag nog får vara glad om jag har möjlighet att delta i sittningen på lördag. Å andra sidan, när jag igår kväll satt och smuttade på glaset rödvin och kikade på den där dokumentären kände jag att jag inte för något i livet hade velat byta mot hysterisk förfest och ännu mer hysterisk, opersonlig utgång. Gammal, jag? Jo, så är det kanske. Förra lördagen med T och H var alldeles tillräcklig på actionskalan för en gammal räv som jag...

Nu är mitt block fullkluddat av Eiras teckning och tålamodet tryter på tre håll...

Du ska stoppa köttbullar i MUNNEN, Markus!

2010-09-01T17:32:00.002+02:00

Jag har lagat köttbullar till middag och jag blev för en gångs skull sådär sjukt nöjd med resultatet! Brorsan hade sin tyska tjej Lara (nej, inte Croft) på besök i somras, och sista dagen bjussade hon på köttbullar. Vad som skilde sig från de köttbullar jag vanligen brukar göra var att hon hade morot i dem och jag blev stormförtjust. Således var jag tvungen att göra min variant på dessa German Swedish meatballs...

Jag använde:

Mjölk och ströbröd - hur mycket "ser" man.

400g blandfärs

En finriven rödlök

En finriven rätt stor morot

En vitlöksklyfta

Ett ägg

Salt

Svartpeppar

Vad jag gjorde annorlunda från den tyska varianten var att jag använde mig av ströbröd och mjölk för att binda, inte bara ägg. Jag finrev också löken och moroten - hon grovhackade den, något jag inte vill göra då köttbullarna/biffen tenderar att gå sönder då. Dessutom tillsatte jag vitlök...

Slutligen testade jag något jag aldrig testat förut: Jag gjorde köttbullarna rätt stora, men stekte dem bara för att få stekyta. Sedan vispade jag ur stekpannan med litet vatten och köttbuljong, hällde det över köttbullarna vilka jag lagt i en ugnsfast form och ställde in hela härligheten i ugnen på 200 grader. Den tid det tog att stuva makaroner var också den tid det tog för köttbullarna att bli genomstekta. (Ca 20 min, mao.)

Sedan vräkte vi i oss. Mest av alla åt Eira vilken åt nästan sex stora köttbullar och en stor slev stuvade makaroner. Yammie yammie!

Hur blir man styrelseproffs?

2010-09-01T07:51:00.003+02:00

Och exakt vad är ett styrelseproffs? Är det någon som suttit i styrelse efter styrelse efter styrelse så många gånger att han (för det är oftast en han, verkar det som) är proffs på att byta styrelseuppdrag och därför får mer pengar för varje gång han petas från en styrelse till en annan? Snacka om att vara impopulär då!

Anledningen till detta är en kortis i Aftonbladet som vem/vilka som cashar in mest slantar per månad. Givetvis toppas listan av medelålders män - den första kvinnan på listan kommer först på plats 156.

Men jag tror nog att jag ska sikta på att bli styrelseproffs. Har man riktig tur kan man göra som Jan-Erik Lindstedt och få ett lönebesked på vackra 6,3 mille - per månad!

Så sjukt taggad...

2010-08-31T21:09:00.002+02:00

Jag är säkert den enda studenten just nu som sitter och verkligen längtar efter föreläsningar och kurslitteratur. Men mest hoppas jag innerligt på bra föreläsare och flexibilitet, och inte någon Tom Alandh-föreläsare som... Ja. Ni som var där vet vad jag menar.

Jag vill få fråga och diskutera och fråga igen och igen och igen och kolla så att mina slutsatser är rätt. Sedan vill jag läsa litet mer och fråga och diskutera och lära mig och proppa hjärnan full av allt sådant som inte funnits tid eller utrymme till de senaste två åren.

Så sjukt taggad.

Nu ska jag sova. Sova, sova, sova och hoppas på att bägge barnen sussar sött precis hela natten!

Mardrömsnätter light...

2010-08-31T05:43:00.001+02:00

Jag formligen avskyr sådana här nätter. Edithen vaknar i princip en gång i timmen för att käka och bestämmer sig till sist för att ta morgon redan några minuter innan 05.

För det första - varför oh varför ska min yngsta dotter prompt äta en halvliter välling fördelat på fyra timmar? En liter sedan läggdags...

För det andra - varför måste hon göra så här när jag är som absolut tröttast och därför lagt mig tidigt? (Nej, man får inte sova då heller eftersom hon vaknade första gången 22.15 och skulle ha käk men Magnus gav henne då...)

För det tredje - jag vägrar gå upp med ungen och ta dag! Dels skulle vi väcka Eira och det är inte bra och dels NEJ jag tänker inte bli en sådan där förälder som okejar inhumana morgontider. Och det är innan 05 i mitt tycke.

För det femte kan Jag inte somna om och låta henne jollra själv. Ligger hon vaken i sin säng vrålar hon upp Eira och ligger hon intill mig måste jag passa så hon inte krålar över täckesrullen ur sängen och ramlar i golvet...

Och slutligen för det sjätte - varför är det bara jag som klipper naglarna på de här barnen?

Published with Blogger-droid v1.5.5.2

Röstkort!

2010-08-30T19:45:00.002+02:00

Idag damp de ner i brevlådan, röstkorten, och det är inte många dagar kvar tills det är dags att för tredje gången knata iväg och göra sin plikt som medborgare i det land som heter Sverige. Tidigare år har jag varit helt på det klara med vilka som ska få min röst - i år har jag faktiskt inte en aning! Uteslutningsmetoden? Ja, SD blir det inte, och inte heller PP. Och inte Fp, Kd eller C. Och knappast, knappast sossarna. Mona Sahlin är - som Pigge Werkelin uttryckte det i "Debatt" under Almedalsveckan - inte en bra ledare för företaget Sverige. (Okej, det var nog mer kontentan av vad han sade eftersom jag inte kan citera ur huvudet från juli...)

Kvar står alltså M, Mp och V. Och det är här jag blir litet full i skratt - någon som ser motsättningarna, kanske? Jag vet att man inte borde personrösta rent sådär, men faktum är att jag finner såväl Reinfeldt som Wetterstrand/Eriksson och Ohly sådär... Kompetenta och sympatiska, på något sätt.

Rent politiskt undrar jag fortfarande varför ingen har tänkt den briljanta tanken att ta en mix av exakt alltihop och göra ett parti som faktiskt står för sunt förnuft? I och för sig, det gör väl de flesta partier beroende på vilket samhällsskikt du befinner dig i... Men som Ohly sade på Mix Megapol i morse: Om det finns ett privat barnsjukhus som menar sig kunna ge den i särklass bästa vården åt barn upp till 18 år - borde då inte alla ha rätt till den vården? Vilken ensamstående mamma har råd att betala 1400 för ett besök där? Helt riktigt, egentligen, inte sant?

Jag vet inte vem jag är längre. Åtminstone inte den nittonde september.

Så börjar jag där jag slutade...

2010-08-30T17:03:00.003+02:00

Jo. För exakt tre år sedan öppnade jag dörren till min lilla studentetta på Ankars. Jag vet inte om jag ska titta tillbaka - ni som känner mig vet att jag lätt hänfaller till det nostalgiska, på gränsen till rent patetiskt nostalgiskt. Men jag minns känslan så otroligt väl - det var på gång, jag var på väg någonstans dit jag ville. Jag hade mitt krypin och hösten kom och jag njöt av friheten i studentlivet, och friheten i att träffa Magnus och friheten i att använda hjärnan, känna att jag presterade och behärskade något. Att jag faktiskt var rätt bra på något.

Idag har jag frusit i Falun. Frusit, druckit en kaffe och lyssnat på en lång - längre - längst presentation om högskola, kommun och kåren. Sedan har jag åkt hem och lagat till en kalops som bara väntar på att serveras med potatis. Magnus och Micke bygger golv på nedervåningen och jag ska bada barn så snart vi ätit. Bada, och så i säng så fort det är möjligt.

Under tiden köper mina nya classmates grillade hamburgare för en tia styck och värmer sig med alkohol och inför varandra nyfikenhet. De fyller kvällen med spänd förväntan över vad de kommande tre åren har att (er)bjuda dem och drar sig hemåt till sitt när vinet börjar sina och sängen suger mer än sprittarmen.

Det handlar inte på något sätt om redig bitterhet, men ett konstaterande om att jag som förut älskade kontraster uppenbarligen har gjort slut med den kärleken. Och idag har jag saknat Jeff. Av alla människor har jag saknat Jeff.

Politiskt inkorrekt:

2010-08-29T21:09:00.003+02:00

Jag läste ett inlägg på Familjeliv.se och har nu några funderingar. Läs först inlägget och därefter mina funderingar kring det svenska samhällssystemet...

"Nu när det är ramadan så är det ju speciellt. Vi lever på soc och har dålig ekonomi och det hindrar oss från att laga all mat och köpa alla godsaker som ska vara under ramadan. Och för att inte tala om festen som avslutar fastan.

Någon som vet om det är möjligt att ansöka om extra pengar för just ramadan? Någon som gjort detta?"

Vi kom att fundera litet, jag och käre sambon, om det kanske var möjligt att ansöka om extraslantar i vår halverns skrala kassa. I synnerhet nu när det börjar närma sig midvinterblot... Till exempel är det väl rätt dyrt med en hel gris? Magnus ville helsteka en gris, men se det kostar ju en slant. Dessutom ville han inte veva grisgrillen själv, åtminstone inte hela tiden, så han undrade om det kanske gick att få en betald vikarie till det? Kanske kan det gå under RUT? Vidare vore en häst eller två bra att få offra. Vi har trots allt två äppelträd att hänga dessa från men i och med att vi har låtit beskära dem så klarar de nog inte mer än en häst var... Till sist skulle vi vilja ha två jungfrur också, men vad vi ska göra med dem låter vi vara osagt. Kanske kan man få tips och råd om varifrån man skaffar dessa när man ändå fyller i ansökningsformuläret hos soc...?

Sådär extremt politiskt korrekt på söndagkvällen.

Paj eller trasig?

2010-08-29T18:28:00.002+02:00

Regnet formligen öser ner och Magnus visade mig att det hade snöat en halvmeter i Norge. Jag sitter vid köksbordet och hör konvektorelementet (eller vad det nu heter) slå på och av, på och av, men inte är det varmare om fötterna för det.

Året har gått så läskigt fort. Sommaren har gått så läskigt fort. Jag saknar nattjobbet på ett sätt, och på ett sätt känns det fint att börja skolan i morgon. Jag minns när jag var liten, hur nya kläder plockades fram dagen innan skolstart. Kanske plockar jag fram något till morgondagen redan i kväll, jag har inte riktigt bestämt mig...

Mest är jag riktigt sugen på att äta nästintill het äppelpaj och iskall vaniljglass till. Kontrasten varmt och kallt, liksom... Jag vet dock att jag inte borde: Igår drack jag vin, käkade litet choklad till vinet, och dessutom mumsade jag jordnötter till en öl på Engelska. Nå. Jag gör en paj ändå. Som Magnus säger: Jag kan ta en liten, liten bit. Jag behöver inte nödvändigast trycka i mig en hel paj...

Sådär superutsvulten...

2010-08-25T16:41:00.003+02:00

Jag skippade gymmet idag och tog en trettiofemminuter rask promenad och kom därefter på att jag faktiskt kan cykla till affären istället för att ta bilen. Så det gjorde jag. Nu har jag rosiga kinder, solsken i blick och en kålpudding i ugnen och håller formligen på att dö av hunger. Om Magnus sedan äter kålpudding eller ej återstår att se, men idag var jag egoistisk nog att laga precis vad jag var sugen på.

Därefter är det nästan helgdags - imorgon är det torsdag vilket betyder att det är fredag imorgon. Stående kommentaren under den tid jag jobbade på fiskefabrik på Island. Lördagen innebär tjejmiddag i Borlänge och jag ska i sanning hålla tummarna för fint väder samt att kunna ta ett glas vin eller två. Söndagen får vi finfrämmande från närliggande landskap i form av min Gode Vän vilken jag inte träffat på drygt två år. Spännande, spännande.

Intressant information från Blodcentralen idag: Homosexuella män får inte lämna blod. Inte heller får jag som kvinna lämna blod om jag haft sex med en man som haft sex med en man, oavsett om kondom använts eller ej. Däremot går det tydligen hur bra som helst att lämna blod om jag själv haft analsex... Mysko. Men summa sumarum: Vill Magnus ligga med en karl blir det inget blodlämnande medan jag kan lattja loss som de gamla romarna och... Ja. Ni fattar nog principen.

NU ska jag checka potäterna och duka. Min mage skriker efter påfyllning...

Vi trotsar och vi trotsar och...

2010-08-24T21:01:00.003+02:00

...mamman i den här familjen räknar ner till dess skolan börjar. Inte ens en vecka kvar nu, och jag har börjat sniffa på kurslitteraturen till första föreläsningen. Yay!

Vad gäller trotset har vi en storasyrra här hemma som är fullständigt vansinnig så fort inget blir som hon vill, går som hon vill eller hon inte klarar av något. Jag blir skogstokig och till slut ryker pedagogiken all världens väg och jag önskar mig tillbaka till den tid då aga var tillåtet. Nå, sanning med modifikation, måste tilläggas eftersom folk faktiskt kan får för sig att jag på riktigt vill slå mina barn. Och det vill jag ju inte. Alltid.

Magnus är hemma på andra dagen pappaledighet och hittills är det rätt sweet, måste jag säga. Eftermiddagarna och kvällarna har han tillbringat på nedervåningen med den manliga delen av H&M, och tillsammans bildar de duon Byggare Bob och Mulle Meck. Vem som är vem låter jag vara osagt... Hur som, bara sambons närvaro i kåken har gett mig motivation att så sakteliga börja röja bland kläder och skräp i vårt sovrum. Ut med sommaren och in med höst och vinter! Imorgon ska jag försöka mig på att rensa bland ytterkläder och plocka bort alla sommarplagg för att istället fylla på med varmare diton...

Nytt för imorgon är ett besök på vad heter det där stället där man lämnar blod. Jag tänkte försöka få till att bli blodgivare. Bättre till än från, inte sant?

Snäpp upp er, morsor!

2010-08-23T21:09:00.003+02:00

Jag funderar ibland på det där med att "se ut". Visst kan jag ärligt erkänna att jag inte är den snyggaste skapelsen på jorden, än mindre den mest vältrimmade kvinnan som gått i ett par skor. Men, vad jag inte kan begripa, är människor som måste göra sig tristare än vad de egentligen har potential att vara.

Det är ungefär som att saker och ting stannar av när folk skaffar sig barn. Människor som tidigare hade både stil och intresse av att ha en stil verkar...ge upp allting så snart det kommer barn på tal eller till världen. Missförstå mig rätt nu, det är nog ingen höjdare att ta barnvagnspromenader i tolvcentimetersklackar eller införskaffa hottaste, trendigaste kavajen när det enda man ska göra är åka rutschkana med ettochetthalvtåringen. Men måste det ena verkligen utesluta det andra?

Jag ser mammor i min egen ålder som lätt hade kunnat misstas för en s.k. gammal mamma. Någon minst tio år äldre än mig själv, om inte mer. Alltså närmare fyrtio än trettio. Varför? Oh, varför?!

I min garderob ligger tolvcentimetersklackarna tillsammans med litet lägre diton. Jag har kläder både för sandlåda och vuxenstunder. Jag har inte låtit håret bara växa växa växa utan att göra något med det - jag försöker färga till det och klippa det hyfsat snyggt för att inte se så vansinnigt trist ut. Jag får ögonbrynen plockade med hyfsat regelbundna mellanrum eftersom jag inte kan göra det själv. Mina Converseskor är det bästa köp jag någonsin gjort och hittills har jag inte sett någon fyrtioåring i korta kjolar och Converse. Det enda jag möjligen skulle vilja göra "bättre" är mina naglar. De skulle jag i sanning vilja gå och få tillfixade av och till. Ja, och träna litet mer då, men jag är på god väg nu.

Bara för att man har tryckt ut en unge - eller i mitt fall två - behöver man inte drabbas av en handarbetsfetisch och tro att sitt kall här i livet är en Haglöfsjacka och ett par stabila vandringskängor. Såvida man inte haft de intressena tidigare, that is. Då ska man givetvis behålla dem. Men för mig har det aldrig varit mina primära intressen, och tittar jag mig omkring har jag mycket svårt att tro att många av dessa tråkmorsor haft dem från första början.

Så snälla mammor i min egen ålder: Snäpp upp er. Gör er litet attraktiva eller försök åtminstone. Det finns ett liv efter att barnen vuxit upp! Eller gått till sängs, för den delen...

(Och bilden är lånad från den här bloggen)

Coming up:

2010-08-23T13:58:00.002+02:00

Eira ligger och trött/trotsvrålar på golvet. Edith springer efter i gåstol och stirrar fascinerat på sin storasyster, intet ont anande om att det är hennes trotstur härnäst. Om något år, that is.

Jag tänker på saker.

För att liksom överleva skriket.

Som varit mer eller mindre i snart tre dagar.

När det inte blir som hon vill.

När hon inte kan det hon vill.

När hon inte får som hon vill.

Och så vidare.

Så jag tänker på att snart, snart...

...ska jag vara i skolan nästan varje dag och då får jag lyssna på vuxna människor som pratar om vuxna saker som inte är blöjor, uppfostran, kräk och välling.

...ska jag vara i skolan nästan varje dag och då slipper jag lyssna på det här skrikandet.

...ska jag sitta hos Lena och klippa håret och färga det och få bort den här ryska pälsmössan som jag just nu konstant har på mig. Det är knappa tre timmar bort. En litet mer närliggande tanke än de övriga tankarna.

Något lär ju stryka på foten...

2010-08-19T09:04:00.002+02:00

Jag har ofantligt många planer så här inför hösten.

- Pluggpepp. Jomenvisstserru. Jag är sjukt peppad på att börja skolan och jublade nästan en gnutt invärtes när jag såg schema samt läsanvisningar för första kursen.

- Mission: Lära mig fota. Jag vill jag vill jag vill skaffa mig en digital systemkamera, gå en kurs och lära mig fota på riktigt.

- Skaffa en Macbook. Jag vill ha och jag vill ha.

- Träna litet mer. Jag har rört mig alldeles för litet under sommaren. Mest druckit jobbkaffe utomhus, bakat godsaker hemma och formligen frossat i gott käk och god dryck.

- Försöka komma iväg på typ Öppna Förskolan åtminstone en gång i veckan så att Eira får träffa andra barn. Ja, fram till dess magsjukesäsongen drar igång, that is.

- Försöka hålla en dräglig standard här hemma och inte låta allt förfalla som det fått göra under sommaren.

- Kanske jobba litet, om jag får, och har möjligheten. Alla extraslantar är mer än välkomna.

- Bli en litet gladare, mer pedagogisk och snäll mamma åt våra barn.

- Anamma "kåt, glad och tacksam" och göra min Magnus till världens lyckligaste trots att han har tusen saker att göra och dessutom måste ta hand om barn när egojag ska gå i skolan.

Och jag inser ju att ett par, tre stycken av allt det här kommer få stryka på foten vad det lider.

Minst.

I övrigt har jag nu gjort mitt sista nattpass och jag tycker faktiskt att det är redigt skönt. Kanske inte att ha gjort klart nattpassen eftersom jag egentligen gillar att jobba, men att vara klar. Ändå klar. Och redo att bege mig mot något nytt. Jag vet med mig att jag inte ska ha för höga förhoppningar, men jag kan ändå inte låta bli. Skolan är något jag verkligen ser fram mot nu. Få använda hjärnan för första gången på dryga två år. Göra något jag är hyfsad på. Bli stimulerad på helt andra plan men ändå med bra mycket mer livserfarenhet än då jag började i Piteå för tre år sedan.

Egentligen hade jag velat göra klart skolan där uppe. Jag hade velat läsa kurser som finns där men inte här. Jag hade velat inrikta mig mer mot journalistik och jag är litet sådär velig ändå. Velig på vad jag ska läsa det andra året - om jag nu lyckas med det första. Trots allt är det nog skriva jag vill göra. På något sätt skriva.

Jag menar inte att låta avis nu - jag unnar verkligen mina gamla klasskamrater deras framgångar efter skolan, tro inget annat - men det svider till litet när jag öppnat Falu Kuriren nu under sommaren och sett Valentinas artiklar. Det svider litet när jag läser om vad Minna gör och hur bra det verkar gå. Och än en gång - det handlar inte om att missunna någon, utan mer ett litet styng av sorg när jag tänker "Det kunde ha varit jag". Men frågan är: Kunde det?

Jag måste börja tro på mig själv. Magnus tror på mig, det vet jag, men jag måste tro nog mycket på honom för att kunna tro på mig själv. Det måste finnas något annat för mig än timvik på äldreboenden. Det måste göra det...

I Amerikat vet man inte hur man bromsar...

2010-08-11T10:15:00.003+02:00

Pja, läs artikeln själva...

Igår cyklade jag till Konsum och handlade och fick för mig att köpa en sådan där Dubbeltriss, eller vad de kallas. Magnus ville skrapa vänstersidan eftersom han är mer lagd åt det hållet, eller vad han sade, och jag fick skrapa höger. (Hur man nu kan göra politik av till och med en jävla Triss...) Nåväl. Ingen som helst vinst var det på lotten - såklart. Men vi skojade litet om att det kunde ha varit vinst. Om man fått lägga ihop både vänster- och högersidan.

Och det fick man. Så vi vann en femtiolapp och var glada åt det. Och ännu mer glada åt att vi inte hade fått tre tv-rutor, trott att man inte fick lägga ihop lotterna och skrapat kontrollrutan. Ibland behövs väldigt litet för att ge väldigt mycket glädje.

Moi - en riktig skojare ja!

2010-08-10T14:43:00.002+02:00

Jag har hittat jobbet för mig.

1. Jag pratar inte skånska eller göteborgska, vilket verkar vara kriteriet för att jobba på P3. Det kan nog behövas någon med en släng dalmål...

2. Jag är förbaskat rolig. Åtminstone säger de som känner mig att jag är det. Ja, Magnus har nog aldrig sagt att jag är rolig, men då har han helt enkelt inte humor och så var det inte mer med det.

Problemet är bara att jag har vansinnigt svårt för att vara rolig på kommando, varför jag inte kan söka just det där jobbet. Jag kan inte krysta fram en sketch bara sådär. Än mindre kan jag dansa och ovanpå det kan jag inte se meningen med att dansa på en gala för att få ett radiojobb. Men rolig är jag. Åtminstone när folk fattar att jag är rolig.

Eller.

Nej.

Det är nog vardagsbitter jag är.

Och så har jag rätt bra radioröst.

Jag kanske bara behöver rätt sidekick för att göra ett bra radioprogram, för Charlotte Lauterbach i Mix Megapol är en ren plåga och hon är alldeles solo i studion. Man blir nog tråkig av att prata högt för sig själv...

Kanske borde jag söka jobb på Gagnefs Närradio istället och sända "Jesus Hits 42" eller "Vad Gud säger om dagen"?

Polare med herr Diesel...

2010-08-10T07:51:00.003+02:00

Jag trodde precis att jag fick en vänförfrågan från Vin Diesel på Facebook men insåg sedan att det var en grupp man kunde gå med i. Vin Diesel-gruppen. Jag tyckte att det var rätt skönt att jag inte behövde känna mig tvungen att bli vän med honom eftersom jag inte känner honom sådär jätteväl...

The maked truth...

2010-08-09T20:57:00.005+02:00

De som känner mig vet att jag aldrig sminkar mig. Eller jo, en eller två gånger per år. Kanske tre, möjligen fyra och i gränsfall fem. Hanna bjussade dock med mig på något "Model Lab" i Falun i helgen: Bli sminkad, svida om till något snyggt, låt dig fotas och betala HUTLÖSA summor för bilderna. Kunde man lista tolv vänner som möjligen skulle vara intresserad av något sådant fick man en bild gratis. Alltså tömde jag telefonboken, så sorry om någon blir offended över samtal eller sms från någon som vill pengapumpa er... Hur som var det inte köptvång på bilderna, men blir man som jag aldrig bra på kort blev det plötsligt värt en slant när bilderna väl poppade upp på datorn.

Dagen avslutades med lättare middag och litet dryck och sedan var jag tvärslut. Hur som - nu ska jag SOVA igen men jag måste bara lägga upp en eller två bilder eftersom jag blev så himla nöjd! Enjoy!

Bakis och Bricanyl...

2010-08-08T10:26:00.002+02:00

Sara skrev i sin blogg om det där med helghets, eller kanske om hur saker trots allt förändras när man får barn. Man har inte längre utrymme till en bakisdag eftersom inga ungar tar hänsyn till att man vill tillbringa dagen mer eller mindre sovandes för att till sist kunna avsluta dagen framför en rulle med chips, en minst lika flottig pizza och obscena mängder cola. Igår var en sådan där dag då jag grundade inför morgondagen, alltså idag.

Jag hade sovit inte ens två timmar efter nattjobbet, och alkoholintaget var förvisso begränsat till ett glas vin och en liten Heineken (inte ens en stor stark, utan en liten lika stark...). Punkt. Ja. Hemma var jag före sju. Före 19 alltså. Redan då önskade jag för en liten, liten sekund att året varit typ 2007 alternativt 2027 och jag hade kunnat komma hem och göra det jag mest önskade: Duscha och sova. Möjligen ändå trycka i mig en pizza eftersom matintaget under dagen hade bestått av en macka kring 07, två varmkorvar kring 11 och sedan litet räkor och bröd och reningsverk (musslor) som sällskap till det vita vinet.

Nu sitter jag här, dagen efter dagen före. Jag har sovit ganska exakt tolv timmar i sträck och känner mig ungefär lika fräsch som "var-god-sätt-in-lämplig-formulering". Allergisk är jag och har precis toppat knövelfrisyren med Magnus morgonrock och några drag Bricanyl. Därav en lätt darrhänthet och... Lust att sova. Igen. Och vakna typ 18 av att Magnus frågar vilken pizza jag känner för idag, innan det är dags att dra iväg och jobba igen.

Istället har Magnus precis sövt Eira - jag kan inte när han är hemma, men är han borta funkar det asbra - så då var det Edithens tur att vakna. Jag är så illa tvungen att ta ett tag med dammsugare här hemma och kanske mata tvättmaskinen som fått svälta ett par, tre dagar nu, varför jag återigen ligger efter med tvätten. Därefter ska riskornen i slasken förflyttas till någonstans där de inte ligger och luktar sur apa, och till sist är det väl dags för måltid x 2 innan jag ska och jobba...

Jag längtar efter tystnad.

Och en pizza.

Och en cola. STOR.

Och efter tiden då jag inte var bakis dagen efter ett glas vin och en liten öl.

Go' kväll på er...

2010-08-06T19:54:00.002+02:00

Jag har en favvofilm, kanske kategori "knepig film" som vissa vänner skulle säga. Hur nu "Lost in translation" skulle vara en knepig film, men nåväl, den är inte "Avatar" eller "Twilight"-filmerna och då är det väl för svårt för gemene man...

"Lost in translation", hur som, är en av mina absoluta favoriter, alla kategorier. Den är varken svår eller fransk utan bara helt lovely, enligt mig. Jag kom att tänka på den där scenen där Bob och Charlotte ligger i sängen och pratar, och jag försökte hitta den på YouTube, men den fanns givetvis inte där.

Jag ska dela med mig av den scenen, fastän skriftligt. Den var så mycket jag då, och den är så mycket jag nu, om än på ett helt annat sätt.

Och har ni inte sett filmen - se den!

CHARLOTTE: I'm stuck. Does it get easier?

BOB: No, yes, it does...

CHARLOTTE: Yeah? But look at you.

BOB: Thanks. It does, the more you know who you are... you don't care about things the same way...

CHARLOTTE: I just don't know what I'm supposed to be. I thought maybe I wanted to be a writer... but I hate what I write, and I tried taking pictures, but John's so good at that, and mine are so mediocre... and every girl goes through a photography phase, like horses, you know dumb pictures of your feet...

BOB: You'll figure it out. I'm not worried about you. Keep writing.

CHARLOTTE: But, I'm mean.

BOB: That's ok.

CHARLOTTE: And marriage, does that get easier?

"..."

CHARLOTTE: John thinks I'm so snotty.

BOB: You are.

CHARLOTTE: I know, but that's what you like about me.

CHARLOTTE: Why do you have to be with your opposite, why cant similar people be together?

BOB: Because that would be too easy.

Viktgnöl i det BP:iska residenset...

2010-08-04T19:35:00.009+02:00

Jag har nästan avlidit. Arton personer plus en instruktör var inklämda på ett Easy Line-pass i kväll och till sist var det dels svetthalt på golvet, dels absolut ingen luft alls kvar i lokalen. Kompisanda, som Magnus kallar det. Hur som tog jag mig till bilen och hem, även om kroppen fick en syrechock då jag kom ut från SVEA...

Och jag vet inte riktigt vad jag sa, men är det något min käre sambo inte verkar tåla så är det viktgnäll. Och är det något jag inte direkt är nöjd med så är det hur (o)fit jag är. I början av sommaren hade jag rutin på både promenader och pass och således visade kläderna att jag var på väg till något mer trivsamt än detta. Sedan kom alla nattpassen och en massa god sommarmat och en öl här och ett glas vin där och vips! insåg jag att hösten kommit snabbare än vad jag trott, och med det dags att inhandla nytt i klädväg.

Det var liksom då jag insåg att det som innan sommaren var ett litet problem nu har blivit ett större problem. I samma takt med de urvuxna jeansen, I'd say. (Men gott var det, och skoj var det...) Grejen är liksom den att jag vet att det bästa sättet för mig att gå ner litet i vikt är att röra på mig regelbundet (dagliga promenader och två träningspass i veckan är nog!) och äta hyfsat normalt. Snabbkurer tror jag inte ett jota på och typ GI eller Atkins har jag inte nog engagemang för att sätta mig in i, än mindre hålla mig till. Och det är ju varaktigt det ska vara, inte sant?

Alltså: Träning och normal kost is the shit. Jag har absolut ingen avsikt att "banta", men jag vill ändå känna mig mer fit i kroppen. Få litet muskler och bättre kondition och hamna någonstans rent fysiskt var jag trivs bra. Size zero är redigt vidrigt, tycker jag, så anorexiatjej har jag inte direkt tänkt mig. Jag gillar mina kurvor, även om det är sorgligt omodernt.

Och för övrigt tycker jag att det är rent ut sagt äckligt med skinny tjejer/kvinnor. Vore jag lagd åt det hållet hade det nog nästan varit mer nejtack än det motsatta. Redigt vidrigt är det, med tändstickslår och inga som helst bröst/midja. Åtminstone när det inte är naturligt utan resultat av träning och ingen mat eller möjligen en äppelskiva per dag och sedan fingrarna i halsen... Nej, då föredrar jag former alla gånger!

"Men blir du nöjd då, om du går ner tio kilo?" undrar Magnus och jag förklarar återigen att jag faktiskt kommer att bli nöjd när jag känner mig bättre i kroppen. För jag menar, trots allt har jag fött två barn på lika många år - inte ens det - så kanske ska jag inte gråta blod ändå...

Nej, ingenting kan snart visas längre...

2010-08-03T22:48:00.007+02:00

Vi tjålar nu som bekant med BBB om vårt ADSL. Igår sänkte de hastigheten från 4mb/s till 2mb/s och skickade ännu en ny router eftersom det "kunde vara fel mellan routern och datorerna". Yeah right. Men visst, skicka ännu en ny router så slipper ni skicka ut en tekniker...

Det vanligaste som dyker upp på skärmen these days är "Sidan kan inte visas" alternativt "Den här webbsidan är inte tillgänglig". Möjligen att den laddar sidan men inte riktigt, utan all text blir bara blå länkar mot en vit sida.

Så - att skriva inlägget här har tagit mig vaddå, en kvart?

Är det bara jag som tycker att det hela är stört orimligt?

Det där med att bli vuxen - eller kanske redan vara det?

2010-08-03T08:28:00.002+02:00

- Vad ska du bli då, när du blir stor?

- Vuxen?

Jag brukar ofta fråga Magnus om han känner sig vuxen, ja, liksom om han verkligen anser sig vara vuxen. Min snart 35-årige sambo brukar då se... Ja, första gångerna såg han förvånad ut. Nu ser han mest trött ut när jag frågar. Men svaret är alltid jakande. Och det är väl klart, är man fem år från 40 kanske man känner sig vuxen på ett helt annat sätt än vad man gör vid 27 going on 28...?

Så brukar min följdfråga vara "Jag då, är jag vuxen? Jag känner mig ju inte vuxen..." Magnus brukar då se om möjligt ännu mer trött ut och svara att jo, jag är vuxen och har varit det i snart tio år.

(Finns det verkligen någon nu för tiden som anser att man är vuxen-vuxen vid arton års ålder?!)

Men jag känner mig inte vuxen, även om jag förstår att jag scorar rätt högt på vuxenskalan: barn, sambo, bil, hus(lån). Kanhända handlar allt om det där med jobb. Jag har flummat runt så otroligt mycket och är därmed inte klar med skolan som jag kanske borde vara. Kanske känner jag mig vuxen på riktigt den dag jag (förhoppningsvisast) står med en examen i hand och kan söka jobb "på riktigt"? Nu står jag ju med mössan i hand och bockar tacksamt för de smulor kommunen (vikariecentrum) bjuder mig.

Så jag vet inte, har vuxenvärlden liksom hunnit ikapp mig ändå? Jag förstår ju på ett sätt att jag inte är 20 längre. Ibland kan jag längta efter att vara mer ansvarslös och fri men faktum är att jag när jag var 20 önskade att jag var äldre för att slippa allt ytligt tjafs och allt hit- och ditande. Nu har jag mer panik för att fylla 30, för att inte ha hunnit "allt jag ville göra", vad nu det kan vara som fattas så rejält... (Inte mycket, egentligen...)

Men vet ni? Tänker jag på alla de där jag förut umgicks med tycker jag nog att jag hunnit litet mer och litet längre. Jag har barn, sambo, bil och hus(lån). Och jag har inte fyllt trettio. När dessa om kanske tio år får för sig att det är dags att skaffa knodds och bli "vuxen" är mina barn redan i högstadieåldern och jag - vi - kan se fram mot sovmorgnar och ensamkvällar, kanske t.o.m. resor på tu man hand vad det lider. Då står de andra där med kräkaxlar och bajsblöjor och klappar och vyssjar och vaggar ont i magen-barn nätterna i ända. Då kommer jag att vara lycklig över att ha varit vuxen redan vid 25...

Och givetvis...

2010-08-02T09:19:00.002+02:00

...går det inte att tvätta eftersom tvättmaskinen visar någon felkod så Magnus får väl fixa tvättmaskinen ikväll. Eller imorgon. Eller kanske den ska in på service? Vi kan väl tvätta i badbaljan, eller?

Är det förresten någon som minns "Drömkåken"?

Välkommen till oss... Typ.

2010-08-02T08:08:00.007+02:00

Välkommen till oss! Stig på, vetja!

Ska vi gå upp, kanske? Kliv försiktigt i skarven bara...

Eller ska vi skutta in i "tvättstugan"?

Inte? Nehej, välkommen åter...

Ja. Jag bär barn över det där för att komma in och ut. Till tvättmaskinen hoppar jag på bjälkar med korgen i famnen - med torr tvätt funkar det helt okej. Med blöt tvätt är jag rädd att ramla eller halka på någon av bjälkarna och dratta ner den där typ dryga metern i sanden. Kanske inte för att det ska göra ont, men för att jag ska slå mig riktigt illa mot någon annan bjälke. Typ fastna mellan, tänk fällkniv. Och så ligger jag där med barnen ensamma på övervåningen och... Ja.

Jag börjar bli så otroligt less. På gränsen till ledsen. Jag klandrar INTE Magnus - jag vet att han hade varit färdig för länge, länge sedan om det hade funnits tid och jag inte hade varit så krävande med barnen.

Får jag fortsätta gnälla?

Vi beställde hastighet 24mb/s på vårt nät. Det funkade inte, så BBB ställde ner det till 8. Jag kan köpa det. Men det funkade inte heller, så de ställde ner det till 6. Vilket inte heller funkade, så i lördags ställde de ner det till 4. Det funkar inte heller, så nu ställde de ner det till 2. Märk väl att vi fortfarande betalar nästan 400 i månaden...

Jag är hemma dag 1 av 4½ med barnen och jag är spyless. Gnäll, skrik, gegg, kladd... Hade precis plockat rent på övervåningen här när Eira vände leksaksbacken upp och ner igen. Förra veckan var jag nästan ikapp med tvätten - hade siktat på att göra bort det mesta innan jag jobbade måndag och tisdag natt. Nu står det en och en halv meter tvätt i trappen, alldeles vid grinden, och väntar på att någon - jag - ska tvätta.

Är det bara jag som är en så pass usel mamma att jag hellre går och jobbar än är hemma med mina barn? Jag formligen avskyr det. Det är så sjukt ostimulerande...

Eira skriker så fort hon inte får som hon vill. Edith skriker för att hon har det jobbigt med tänderna. Jag försöker få henne att äta riktig mat och verkligen trugar och lägger ner tid på matningen och får därför i henne en hel laddning gröt. Magnus ger Semp eller välling, alternativt säger att hon bara "ville ha" en knapp halv portion.

Hur kan det komma sig att andra mammor gör saker ändå, trots barn? Jag skulle gärna ta en sväng på Kupolen och fika med de där andra mammorna, men jag vet att det skulle bli ett helskotta eftersom jag för det första skulle vara tvungen att hålla i Edithen större delen av tiden eftersom hon knappast skulle sova i vagnen, än mindre vara nöjd att ligga vaken i den. För det andra skulle jag få springa efter Eira som definitivt inte skulle nöja sig med att sitta still och fika. Så då är frågan - varför ens försöka? Vad får jag ut av det? Jag blir sur, irriterad, känner mig som världens mest misslyckade förälder och kommer därmed bli ännu mer asocial och få ännu mindre lust att försöka umgås med någon och som en sista punkt ännu mer inte ens vilja berätta för folk att jag har barn.

För ja, visst är jag hemsk? Jag ska börja plugga och jag har inte minsta avsikt alls att berätta för folk att jag har barn. Verkligen inte inledningsvis. Snacka om att sabba för sig själv. Kanske är jag helt sinnessjuk, men jag vill verkligen få en chans att vara jag. Inte vara någons förälder eller på grund av det uråldrig. Jag är redan uråldrig. Och sur. Och bitter och... Jag borde verkligen snäppa upp mig och försöka vara litet positiv, men Eira vaknar med en skrik och fortsätter skrika och gnälla trots hyfsat frukostintag. Edith skriker och gnäller eftersom Eira skriker upp henne. Medan jag ska mata Edithen klättrar Eira på mig, drar mig i håret och nyper mig i armen. Givetvis finns det inte en enda ren haklapp - nämnde jag en och en halv meter tvätt? - så jag får byta tröja igen.

Jag vill bara bort och önska att jag hade råd med en lägenhet, åtminstone över vintern. En liten etta någonstans där jag fick vara ifred. Helt jävla ifred. Eller snälla snälla snälla få slippa ungar en helg och bara få vara med Magnus och få vara vi men det sitter ju så jävla långt in att det inte är lönt att ens fantisera om.

Nu har Eira dragit ut tvätten på golvet, står och sliter mig i armen och grinar, slår och biter. Edithen ylar på sitt håll och jag vill inte mer. Så jävla vill inte mer.

How's it hanging, dude?

2010-07-30T08:05:00.002+02:00

Ungefär sådär känns mer lockande när klockan är 05,30, man har sovit noll sedan straxt efter 03, ska jobba hela kommande natten och ungen vill ha välling för tredje gången sedan midnatt. How's it hanging, dude? (Tror att bilden är från Hostel 2 och helt ärligt stulen någonstans från nätet...)

Ute regnar det småspik och jag kommer på hur ofantligt lång augusti måste bli. I synnerhet då jag räknar månaden redan nu som augusti trots att juli ännu inte är slut. Jag fundrar redan runt höstgarderoben och var tvungen att förhöra Hanna igår om hur jag ska se ut för att inte verka som en total mupp fram till jul. Svart, svart, sade modegurun, och murriga höstfärger överhuvudtaget. Kängor, lager på lager på benen, typ stickat och så, och ganska cleana kläder men mer fokus på accessoarer. Och så litet prickigt, om man vill det. Jag ska ta mina favvokkängor till skomakaren och se om han kan rädda dem - annars lär jag försöka investera i ett par nya, men varför svika ett vinnande koncept?

Undrar om jag ska våga släpa barnen till Kupolen...? Helt solo? Det kan gå vägen och det kan lika gärna bli en total flopp där Edithen vrålar i liggdelen och hellre vill bli buren (jag törs inte halvsätta henne i sittdelen än) och Eira gör allt för att smita ur vagnen för att kunna springa hejvilt och ta i allt som går att ta i vilket skulle leda till att Securitas kom och ledde ut mig i örat och ringde soc för att jag lät en ettochetthalvtåring gå ensam på Kupolen... Nja. Jag håller mig nog hemma ändå... Det är tur att man kan shoppa på nätet these days...

Pojke, flicka eller barn?

2010-07-29T11:50:00.003+02:00

Jag signade upp mig på Go'boken för att få deras välkomstpaket. Eira formligen älskar böcker av alla de slag och kan lätt sitta och bläddra nästan en timme. Perfekt, med andra ord, även om det kanske är i dyraste laget...

Givetvis har det inte kommit mig för att avbeställa - avregga mig - så det dimper ner böcker litet då och då. En av böckerna är "Första bildordboken" vilken Eira haft jättebehållning av. Hon pekar och frågar vad det är på bilderna och så "förhör" vi henne sen och på så vis har hon lärt sig om inte att säga orden så i alla fall vad som är en cykel, en pizza, en grävmaskin osv.

Men så kommer vi till den där biten där jag tycker att det är så redigt svårt att ha barn. Jag vet med mig att jag - trots vad jag föresatte mig och trots vad jag egentligen kanske hade önskat - åtminstone klär mina barn väldigt könsstereotypt. (Tack Sinikka för den rätt pinsamma insikten...) Frågan är dock om jag ska lära Eira pojke och flicka eller om jag bara ska låta det få vara barn?

Jag vet föräldrar som gör till standard att byta ut alla maskulina hjältar mot feminina diton för att inte från början visa att det "bara" är pojkar som "kan" rädda prinsessan från draken, spela fotboll, flyga rymdraket osv. Inte för att "göra pojkar av flickor", utan mer för att lära sina döttrar att de kan mer än att vara passiva och pja, klassiskt flickiga. Troligast får de ändå nog av de könsrollerna så snart de börjar skolan.

Så frågan är: Ska jag lära henne skillnaden på pojke och flicka mer än den rent biologiska som hon själv kommer att märka en vacker dag? Eller ska jag låta barn få vara barn och no more to that? Det är fasen inte lätt, det där...

Frågan från framtiden...

2010-07-28T23:01:00.004+02:00

- Mamma, varför ser du så fååånig ut på alla kort från när du var ung?

- Jo, serru älskling, man skulle liksom puuuta med läpparna på den tiden.

Så går en dag...

2010-07-23T04:33:00.001+02:00

...eller rättare sagt en natt, då.

Jag kom precis att tänka på det här med fredagar. När jag bodde med familjen, alltså innan jag hade en egen, var just fredagar litet speciella. Det var helg och då man kunde plocka gott på affären...

Det slog mig precis att det är fredag imorgon och således poppade tanken på vad vi ska ha till middag upp. Fredag är som sagt speciellt; god mat och bara vara...

MEN - det är knappast alla förunt att kunna plocka ihop vad som känns suget just då. Det är inte alla som kanske ens har råd till något så trivialt som att kunna poppa popcorn. Vandrar tanken ytterligare litet svider det något sanslöst när jag tänker på att som förälder måste neka sina barn något för att man inte har råd.

Jag menar nu inte att man ska konsumera ihjäl sina barn eller skämma bort dem till dess de inte förstår att värdesätta vad de får. Jag menar mer att inte kunna ge sina barn något så löjligt som lördagsgodis. Att inte ens ha råd till det.

Men visst, jag tänker inte sticka under stol med att jag är livrädd för att inte kunna ge våra E:n varsin cykel, ridlektioner, språkresa, utlandsresor och träningsutrustning. Kanske en moppe vid femton och om inte hela körkortet så åtminstone ett redigt bidrag till det... Även om det inte är sådant som gör en bra förälder eller lyckligare unge...

Published with Blogger-droid v1.4.8

Så står jag i duschen...

2010-07-22T19:55:00.001+02:00

...och har precis knölat i en rödfärgsinpackning i håret, tvålat in precis hela mig och liksom ni vet NJUTER av duschen. Då, DÅ går duschslangen sönder. Magnus får komma in med en kniv och skära bort allt trasiga och jag får snabbt skölja av mig med bara en slangstump. Thanks, Murphy.

Och som om det inte vore nog med det så ramlar duschdraperistången ner över mig när jag är klar.

Livlinan brast...

2010-07-22T18:22:00.004+02:00

...båten höll på att kantra. Vi ramlade nästan överbord, allihopa, och inga flytvästar hade vi. Indianerna hade för länge sedan tappat paddel OCH hoppat av kanoten. Kvar flöt bara en liten, liten fjäder som så småningom sjönk helt och hållet.

Vi tappade modet totalt. Osämjan låg som krutrök i hemmet - vi var tvungna att stå ut med varandra. Vi var tvungna att umgås.

Vår router var trasig.

Japp, gott folk. Det är alldeles sant. Vi var utan Internet i nästan fem dygn. Och döm om vår förvåning när vi insåg hur alldeles ruggigt låsta, instängda och inte minst avstängda och uteslutna från världen vi kände oss. Så ja. Vi umgicks istället. Härom kvällen drack vi litet vin och pratade politik och jag kände hur fruktansvärt oladdad jag är inför nollning med tanke på att jag efter två glas vin var bakis dagen efter.

Men jag kan säga att jag känner mig fruktansvärt laddad och sugen på att plugga! (Okej, det där får jag ta tillbaka inför första examinationen, antar jag...) Kanske är det på grund av att de senaste två åren inte har inneburit särskilt mycket annat än babysar och bröst, Pampers och Semper och vilken smak och konsistens och... Ja. Inte särskilt mycket vuxenvärld, med andra ord. Eller jo, verkligen vuxenvärld, eftersom det är så långt från studentliv och nollning man bara kan komma.

Nollning eller nollåring - vilket är bäst tror ni?

En reflektion från vuxenvärlden: Hur kan det minut ett vara lugna gatan hemma, med ett sovande barn och ett för sig själv fipplande barn, bara för att minut två vara ett kaos av skrikande ungar som *fula ord*?

Jag ska ta min vuxenvärld och förbereda för nattjobbet. Vi kör ett vaket dygn eftersom sova innan jobbet inte hanns med idag.

Diskussion med en ettochetthalvt-åring...

2010-07-16T11:57:00.002+02:00

Mamman: Eira, kan du SNÄLLA låta bli att dra ut alla kläder på golvet?

Eira - /ignore.

Mamman: Eira? Hallå?

Eira - vänder på huvudet, visar upp ett par blå pyamasbyxor: Kaka!

Mamman: Nej, inte kaka. Byxor. Lägg tillbaka dem i lådan!

Eira - flinar och släpper demonstrativt byxorna på golvet.

Mamman: SUCK!

Eira - fortsätter riva ut kläder ur byrån.

Mamman - nu med tålamod på upphällningen: Men Eira, VEM tror du får plocka upp det där, för inte är det du, det kan jag sätta min SJÄL på, och HUR KUL tror du att det är att plocka upp kläder från golvet och vika in dem i byrån igen?

Eira - /ignore.

Mamman - tålamod helt slut: Vet du, nu ska jag SLUTA lägga in dina kläder där, jajamänsan, från och med nu ska jag liksom HÄLLA HELA KORGEN MED RENA KLÄDER på golvet så kan vi ju rota där på morgnarna och då kanske du LÅTER BLI att riva i kläderna, va? Vad tror du om det?

Eira - med en klänning i handen, brett leende: Ilyja!

Mamman: Nej, det är INTE Ediths, eftersom Ediths kläder ligger där de ska: I SINA LÅDOR!

Eira - tyst.

Mamman: Gå nu därifrån. Kom hit så läser vi i boken.

Eira - fortsätter slänga kläder.

Mamman: Kom hit, snälla Eira.

Eira - /ignore.

Mamman: Men för i alla fula ord i hela världen - KOM HIT!

Eira - /ignore.

Mamman: Chokladkaka! Eira, chokladkaka!

Eira - springandes mot sin mor, lyckligt jublande: KAKA!

Typ så. Min äldsta tillämpar selektiv hörsel.

Det är ingen biggie, Svotto...

2010-07-14T07:06:00.004+02:00

Idag kan man i DN läsa en mailintervju med Sven Otto Littorin i vilken han bestämt nekar till att ha köpt sex. Han kan förvisso inte på rak arm säga huruvida han haft någon kontakt med kvinnan ifråga eftersom han inte vet vem hon är, men något sex har han då alls inte köpt.

Men Svotto, vet du, det är okej om du har köpt sex. Sånt händer faktiskt. Många fler än du - om så trots allt är och du ljuger - har trampat i klaveret och köpt en stunds världsfrånvaro. Jag hade bara så innerligt gärna velat att någon - du - rakryggat kunnat stå för ett sådant här misstag eller beslut.

Jag menar så här. Brottet ifråga är numer preskriberat, men strunt samma. Vi har en sexköpslag som förbjuder att köpa sex och då ska man väl inte göra det, I guess. Men tänk er, om Svotto helt enkelt kunde ha bemött Aftonbladets konfrontation med ett enkelt

"Jomen, det stämmer. Det är beklagligt men alldeles sant att jag har köpt sex för några år sedan. Jag är förvisso politiker och folkvald, men också folklig och precis som andra människor som åker till Thailand för att köpa sex, eller till Holland eller var folk nu vill bege sig så ja, jag köpte sex. Omständigheterna kring detta behöver vi inte alls gå in på, eftersom mitt sexliv trots allt är något privat oavsett mitt yrke, men jo. Det stämmer."

Om det inte stör mig att en politiker köper sex? Inte nämnvärt, faktiskt. Missförstå mig inte nu, jag är helt och hållet mot trafficking och rent utnyttjande av människor/människohandel. Men jag anser också att ingen har rätt att besluta om en annan människas känslor kring att sälja sex. "Världens äldsta yrke" brukar det heta som ett argument för att sälja sex, men det är inte så jag menar riktigt. Däremot gör man ingen en tjänst genom att förfula sexarbetare eller hävda att de inte är vid sina sinnens fulla, att de gör det av tvång, att de omöjligt kan gilla det eftersom ingen med självrespekt gillar att sälja sex (says who?!).

Beklagligt och fel blir det däremot när människor inte ser någon annan utväg än att sälja sex. För att få pengar till droger. Pengar till mat. Hyra. Kläder åt sig själv och sina barn. Missbrukssäljandet tror jag är svårt att komma åt, men övrigt då? Allt fler säljer någon form av sexuell tjänst, för det anser jag försäljning av begagnade trosor vara. Uppenbarligen finns det en enormt stark marknad för tillhandahållande av sexuella tjänster. Så statliga bordeller? Ja, varför inte.

Däremot vill jag faktiskt rikta ett "skäms" åt kvinnan ifråga som tjallat på Svotto. Är man seriös inom sitt yrke - oavsett vilket yrke man har - så är man mån om sina kunder, klienter eller vad man nu vill kalla det. Liksom jag i mitt jobb skrivit på ett papper om sekretess och tystnadsplikt och enligt lag måste hålla det anser jag att en prostituerad ska knipa igen. Först när det handlar om någons väl och ve, eller om någon annans liv faktiskt hänger på det tycker jag att det är okej att bryta den sekretessen. Så skäms på dig.

Till sist vill jag bara säga att det är förkastligt att vi på jobbet kan läsa en lapp med valinformation från Kommunal där det står något i stil med att vi hoppas på att sossarna/de rödgröna vinner valet. Jaså, sedan när hoppas vi alla på det?

Bland kurser och självkänsla...

2010-07-13T06:43:00.002+02:00

Jag behöver gå en kurs. Eller, pja, jag skulle nog behöva gå flera kurser.

Det ska kursas i självkänsla - jag behöver en egoboost.

Det ska kursas i mindfulness - man behöver faktiskt inte försöka fästa axlarna med öronen eller krulla ihop tårna för att få mindre skostorlek.

Det ska kursas i KBT eller annan lämplig terapimetod - magsjukor är inget man dör av.

Eller så kanske jag borde kursa i terapimetoder för att slippa de andra kurserna...? Detta förutsätter ju att jag klarar av kurserna och till det behövs litet självkänsla och mindfulness.

Det blir en dyr historia, det här...

Men idag ska jag försöka...

...att inte bli ledsen och irriterad och känna mig som världens uslaste förälder bara för att min ettochetthalvtåring inte har doktorerat i kärnfysik och är blöjfri än.

...glädjas åt att jag kom in på högskolan till hösten trots att jag liksom redan då jag sökte visste att jag skulle komma in eftersom jag hade ett hyfsat högskoleprov att söka på.

...att inte bli irriterad på ungarna för att de inte vill äta. Vem vill äta när luftfuktigheten klockan 06 är 72% och temperaturen 20,8?

...ta reda på all förbannad tvätt som har tagit över vårt sovrum.

Men först ska jag tippa i Edithen en flarra. Hon försöker äta barnvagnsmobil, så hon behöver nog litet käk...

En kväll att minnas...?

2010-07-07T21:08:00.003+02:00

(Bilden lånad från Aftonbladet)

Vad tror ni Mats Alm gör ikväll?

Smått och gott, positivt och negativt...

2010-06-30T19:55:00.003+02:00

Jag ska alldeles, alldeles straxt smita iväg till jobbet men tänkte dela med mig av saker jag... Roas eller irriteras av att se på Facebook.

- Det roligaste som finns är när det är så sjukt uppenbart att någon har övat in ett "jag är med på kort - le!"-leende. En av de tjejer som ofta lägger upp bilder på sig har EXAKT SAMMA MIN på samtliga typ 385 bilder. Kanonroligt att kolla på. Jag skrattar lika mycket varje gång.

- När folk envisas med att särskriva fast med bindestreck får jag dåndimpen. Det heter inte dag-mamma eller stor-handla eller fort-körning eller sär-skriva. För den delen, liksom.

- Något som får livsbittra mig att formligen kräkas upp både middagen den här och förra veckan är när allt är så äckligt puttinuttigt hela tiden. FB-status: "Nu har heeeeela ääääälskade familjen haft samma förkylning med fyrtio grader feber och frossa i tre låååånga veckor, men det är ju sååååå myyyyysigt att vi alla får vara hemma tillsammans..." Typ. Ni fattar grejen va? Get a life. Allt är inte - kan omöjligast vara - så äckligt sockersött och perfekt som det låter. Skriv någon gång något som inte kan vara kärlek. Till och med att vädret är dåligt och humöret därefter skulle göra sådana människor litet mer...verkliga?

- När det bara blir samma jävla negativa skit hela tiden. Alltså raka motsatsen till ovan skrivna. "Ingen tycker om mig, ingen vill ha mig, för att jag gillar mask..." Nej. Ingen tycker om er, ingen vill ha er och vem fan bryr sig?

Nu lär jag smita. I vanlig ordning är jag själv helt perfekt och har ett mycket balanserat sinnelag. Jag får särskriva när jag vill eftersom jag gör det med-vetet, jag blir alltid ful på fotot vilken min jag än har och jag är både så sjukt puttinuttig och negativ att mixen blir perfekt. Slå den ni!

Man ska inte gråta över spilld mjölk...

2010-06-20T21:59:00.002+02:00

...men däremot kanske man kan fälla en tår över en misslyckad köksplanering?

Det är - som Magnus sade - tur att vi inte hunnit beställa något kök. För så här var det.

Vi har ju en dum murstock som jag hela tiden fått för mig att jag måste bygga vårt kök "runt". Eller rättare sagt liksom ha murstocken i centrum av köket. Grejen med det var - är - att vi hade varit tvungna att stänga igen en dörr för att kunna ge köket (mig) optimalt med bänkyta. I och med det skulle vi alltså inte längre kunna gå runt kök-orangea rummet-vardagsrum-hall längre. Ett stängt kök, med andra ord.

TILLS Magnus igår kom på den briljanta idén att flytta fokus från murstocken till fönstren. Så vi satte oss och knåpade ihop ett kök sent igår kväll och var kanonnöjda med detta. Verkligen kanonnöjda. Till och med så pass nöjda att vi nu satt och slösurfade vitvaror. Liksom för att reka, bara, eftersom köket inte är lika avlägset nu som i oktober.

Vi hittade kyl och frys vi ville ha, och så också en assnygg fläkt från Bosch som vi bägge var överens om. Till och med så överens att Magnus började kolla specifikationer från Boschs hemsida. Så plötsligt säger han något i stil med "Vad DUM jag är! Vi kan ju inte sätta en spis där vi tänkt! Det GÅR ju inte!" Jag frågar således varför eftersom våra köksplaner enligt mig var optimala.

Jo, ser ni. Man kan inte sätta en spis under ett fönster, för man kan inte hänga fläkten täckande fönstret.

Såklart.

Vilken TUR att vi inte har beställt kök, som sagt.

Nu får vi tänka om.

Tänka om BIG TIME.

Tills vidare sippar jag på en cider och njuter av att BÄGGE BARNEN SOVER. I SINA EGNA SÄNGAR.

SCB eller FB?

2010-06-13T09:14:00.002+02:00

Vilket är mest representativt? SCB eller Facebook? Vad tror ni? Själv tror jag inte på SD i toppen men annars, pja, varför inte?

Om man inte blev som man skulle...

2010-06-11T08:18:00.002+02:00

...får man vara som man är!

Men frågan är: Får man det?

Jag läser i DT att Anders Eklund för sisådär fem år sedan togs på bar gärning då han i jakt på (barnens) underkläder ertappades i ett omklädningsrum på Rättviksskolan, låg- och mellanstadium. På intet sätt menar jag att förringa de mord karln begått, Engla och Pernilla, men försök bortse från det och försök svara på min fråga: Var någonstans har det gått så snett, när en vuxen man faktiskt beger sig till ett omklädningsrum för att få tag på underkläder tillhörande barn?

Men sedan kan jag inte fatta hur Rättviksskolan - den personal som upptäckte Eklund i omklädningsrummen - kan ha nöjt sig med en lapp med mannens telefonnummer och sedan lät honom gå? Verkade karln harmlös? För snäll? För...vad? Borde inte en pollett ha trillat ner eftersom det knappast hör till vanligheterna att en vuxen okänd karl snokar runt i omklädningsrummen på en skola?

Minns ni uttrycket om att det i varje skolklass finns minst en som är homosexuell? Innebär det då också, rent statistiskt alltså, att det ska finnas en viss procent av alla årskullar eller liknande som tenderar dra åt samma håll som t.ex. Anders Eklund? (Jag har hört ryktesvägen att det i "min" årskull på hemmaplan finns en som sitter - eller har suttit - för ett rätt snuskigt brott... Så vaddå, en av hundra då? En av tvåhundra?)

Innebär en taskig uppväxt by default att man blir koko? Att man mördar folk, att man begår sexbrott? Och när passerar man den gränsen, för vad som anses normalt och inte normalt? Och hur känns det? Vad tänker man om det? Reflekterar man överhuvudtaget?

Jag förstår bara inte hur folk som inte blev som de skulle tog sig lov att vara som de är.

När planering blir a och o...

2010-06-09T06:55:00.004+02:00

Varför är det så förbålt viktigt att kunna säga att man "planerat" att skaffa barn? Jag ströläser en artikel i Aftonbladets Wendela där följande fras finns: "Men Harry är så oerhört älskad och välkommen – om än inte planerad, säger Petra Vahlqvist, 49." Vilken tur, för lille Harry, att han är både älskad och välkommen fastän han inte var planerad. Fastän han inte passade in i agendan just då. Fastän han inte var ett resultat av vår tro på oss själva som övermänniskor så till den mån att vi tror oss kunna styra naturen nog mycket för att bestämma - beställa - ett barn. Jag får ofta frågan om Eira och Edith var "planerade". Oftast brukar jag kontra med "Kan man planera ett barn? Det är väl ändå det enda du aldrig någonsin kan styra över?" För visste ni hur det var? Jo, läs noga nu.

Har man inte planerat att skaffa barn är man fråntagen vissa föräldraförmåner, om man vill kalla det så. För det första är du en ansvarslös skit som inte ens kunde stava till kondom och som med all säkerhet såg sexualundervisningen som något du hellre utövade praktiskt. För det andra kommer ditt barn alltid vara "älskat och välkommet" med reservation. Barnet var ju faktiskt inte planerat. Du planerade ju aldrig att älska någon skrikande kräkhög som bligar surt på dig och vars leende kan få dig att smälta totalt.

Vidare har du helt och hållet tappat all rätt att sucka och gnälla över hur drygt det kan vara att ha barn. Du får helt enkelt skylla dig själv. Hade du satt dig ner med din (fullbokade) almanacka och konstaterat att januari vore en fin månad att föda barn i, eftersom det då skulle passa bra med sommarplanerna med Kurt och Emma som också ska ha barn, pja, då har du ju trots allt haft framförhållning och struktur och då vet du ju redan på förhand att barn kan vara jobbiga. (Eller inte "normala" som vissa ditintills barnlösa puckon uttrycker det...)

Men vet ni hur det är på riktigt? På riktigt på riktigt? Och jag menar inte att trampa någon på tårna för jag har faktiskt rätt.

Det enda man aldrig någonsin kan planera och bestämma är en graviditet!

Tji fick ni, det trodde ni inte va? Det kommer ingen unge i januari för att synka med Kurt och Emma. Oavsett hur många böcker om barnuppfostran ni än plöjer kommer det inte en växande mage och kissnätter. Visst kan man önska sig ett barn, visst kan man bestämma att det nu känns rätt att skaffa sig ett barn, men vill inte Moder Natur, eller vill inte IVF:erna ta eller vilken annan metod man nu väljer så spelar det ingen roll hur mycket utrymme det än finns i kalendern.

Jag vill verkligen poängtera att detta inte handlar om att håna alla de som av någon orsak inte kan få barn. Vad jag vill få fram är bara hur i hela fridens namn man ens kan säga om sitt barn att han eller hon inte var planerad, men vi älskar honom/henne ändå.

Eller hur i helvete man ens kan komma på tanken att fråga någon om barnet var planerat eller för den delen konstatera (än värre!) att "Ni planerade inte att skaffa barn va?"

Om Eira och Edith var planerade? Vi är utmärkta föräldrar som älskar våra barn. Våra barn är inga kalenderbarn. Våra barn är komna till världen helt utan reservationer.

Nu ska farbror Staten in i sängkammaren...

2010-06-08T07:25:00.002+02:00

Vad får och inte får du ägna dig åt i sovrummet? Att det är upp till var och en kan väl tyckas rimligt - så länge det sker med bägge parters godtyckande. Så verkar dock inte fallet vara. I Aftonbladet läser jag om en 32-årig man som åtalas efter att ha hängett sig åt BDSM-lekar med en 16-åring.

Det hela handlar såvitt jag förstår om hur mycket våld man "får" orsaka en annan människa, även om det hela sker efter och under överenskommelse. I det här fallet verkar det som om flickan faktiskt efterfrågat just vad som skett, och vad som är intressant är att det inte är någon av de direkt inblandade parterna som stått för anmälan utan "nära anhöriga", vilka sett blåmärken och därefter anmält mannen ifråga.

Vad jag tycker är intressant i det här fallet är följande:

- Handlar det hela om flickans ringa ålder? Hade det varit någon skillnad om de varit mer jämnåriga? Eller om det handlat om två män? Eller två kvinnor? Om så är fallet är det hela befängt. Må så vara att man kanske kan ifrågasätta mannens omdöme - han 32 och hon 16 - men det är på intet vis olagligt. Då är det mer fråga om moral, kan jag tycka.

- Vad är "grov misshandel"? Hon blev inlåst i en hundbur, fick klämmor fastsatta i brösten och blåmärken efter...vad? Klämmorna? Av slag med något tillhygge? Och i sådana fall vad för slags tillhygge? En gjutjärnspanna över ryggen eller en linjal på rumpan? Det är åtminstone i mitt tycke en rätt stor skillnad... Och säg mig varför, oh varför redskap för att "tillfoga skada" (om man nu ska tänka så...) finns att köpa litet varstans, både på nätet, vuxenaffärer eller Biltema om man använder litet fantasi? Dessutom - var går din gräns för vad som skulle anses vara misshandel? Kanske inte där min går, och ser man därtill att två människor är ense om var gränsen går - hur kan man då döma dessa för det?

Det enda jag möjligen kan fundera över - och det gäller inte enbart denna situation - är det faktum att det nog finns en god drös tjejer och killar som använder BDSM(-lekar) i självdestruktivt syfte. Litet istället för att skära sig, till exempel, alltså utkanalisera smärta med hjälp av t.ex. mental eller fysisk dominans i vilken form man nu väljer. I sådana fall tycker jag att det är rent förkastligt att ägna sig åt detta - i synnerhet om den Dominante parten är medveten om den ungergivnas psykiska problematik. Och det förutsätter jag nästan att Han/Hon ska vara, i alla fall om det ens ska kunna gränsa till att vara en seriös Master/Mistress.

Men kan man då bestraffa någon för att inte vara lyhörd nog?

Hur som tycker jag att det är vansinne, det där åtalet. Jag har all rätt i världen att tycka så, med tanke på att jag inte är ett dugg insatt i detaljerna. Kanske mådde flickan riktigt dåligt, kanhända utnyttjade han det och henne. Jag vet inte. Men jag tycker att en anmälan från någon i leken inte inblandad gör det hela än mer befängt. Vad man gör i sängkammaren ska och bör vara upp till var och en. Så länge sunt förnuft tillämpas.

Jag sätter mitt hopp till koffeinet...

2010-06-07T08:06:00.006+02:00

Hur trött får man vara?! Det här är inte normal småbarnsföräldertrötthet, det kan jag garantera! I fredags - tror jag att det var - SOMNADE JAG medan jag gav Edithen mat. DetFÅR INTE HÄNDA när man har en ettochetthalvtåring som samtidigt skrotar runt. Tröttheten är så extremt överväldigande och det närmsta jag kan jämställa den med är den där gravidtröttheten många (jag) råkar ut för i början och slutet av bullbakande. Troligen är det allergin som är boven i dramat då ögonen rinner och kliar och näsan känns lika täppt som vid en redig förkylning. Allergimedicin, vad är det? Inget som verkar hjälpa här i alla fall...

Nu hinkar jag kaffe och håller tummarna för att få en halvdan koffeinskjuts i alla fall. Från nu tänker jag skippa att baka på morgnarna, något jag gjort de senaste veckorna för att få tiden att gå. Visserligen har Magnus fikat upp det mesta av godsakerna, men visst har jag smakat på tok för mycket och så får det inte vara. Jag måste börja begränsa all form av sötsaksintag till helgen, i alla fall!

Lyckades få till några kort på Edithen igår och ett av dem blev i Magnus ögon litet sådär extra lysande. Jag tänker faktiskt sno hans blogginlägg och lägga upp två bilder. Dels den på Edithen och dels den på någon karaktär i Eve Online. Likheterna är slående, eller vad tycker ni?

Nu är det bara några ynka dagar kvar till dess vi får ha Magnus hemma på heltid fyra veckor. På fredag gör jag min första natt sedan december och på måndag börjar nattsommarschemat. Magnus går således på pappaledighet från fredag lunch och en vecka framöver varefter hans tre veckor semester tar över. Nio dagar ledigt har jag under den perioden - eller blir det arton, jag har inte riktig koll. Sedan går vi om varandra, jag och Magnus, till dess jag går av nattschemat någon gång i mitten av augusti, tror jag.

Så. Dags att banana barn nu. Och sedan kanske, kanske tuppa henne. Eller tuppa mamman.

Vårtrötthet vår trötthet?

2010-06-03T20:45:00.002+02:00

Jag är så trött. Så infernaliskt himla asjättetrött. Vaknade i morse med ihopgeggade ögon och bara en näsborre som försåg mig med det syre jag behövde, så kanhända är det allergin som gör sig påmind för säsongen? Att det i sådana fall är den som orsakar min trötthet, dessutom...

Och så förstår jag inte en grej... Vad gäller jobbandet, alltså. Jobbandet och lönen. Att vi har fått löneökning från 1/4 hänger jag med på - liksom att vi får ökningen retroaktivt framåt september. Så långt är jag med. Nu kommer det jag inte är med på, och i och med att jag är askasst insatt i fackliga företeelser vet jag inte om det här är ett beslut fattat

a) enbart på min arbetsplats

b) på kommunnivå

c) på annan lokal nivå

d) över hela Sverige för samtliga Kommunals medlemmar

Såhär är det nämligen, har vi fått veta, vi timmisar. Under sommaren går ju de flesta av oss "på rad", alltså vi har en ordinarie som vi vickar för - vi ÄR semestern. Förut har vi kunnat jobba extra precis som vanligt under den tiden. Nytt för i år - om jag inte har missat något annat - är att vi numer är berättigade kvalificerad övertidsersättning om vi under den tid vi "går på rad" blir utringda extra under helger. Och kval-ob = dubbelt betalt. Precis som för ordinarie personal.

Visst låter det fint? Det gör en dryg trehundralapp i timmen om vi får jobba extra en helt vanlig lördag under sommaren! Inte fy skam, eller vad säger ni?

Så kommer ju kruxet - och det är här jag undrar om och varför facket godkänt detta: En vikarie som går ut extra med kval.ob rings inte ut. På order från vår chef. Alltså får vi mindre jobb = färre extraslantar i pluskan och färre LAS-dagar än vad vi kunnat få. För i och med att vi inte går på månadslön får vi bara LAS-dagar för de dagar vi faktiskt jobbar.

Snacka om att skjuta sig själv (oss vikarier) i foten...

Men i och för sig... Vad gäller LAS-dagar i den här kommunen vette katten om det handlar så mycket om varken LAS eller utbildning. Jag tycker en god del är ren och skär bastuklubb och svågerpolitik...

"Tänk inte på mig, säg inte tack. Varför skulle ni säga tack? Vem har någonsin tackat mig? En sån tanke!" Ur Gardells "Mormor gråter"

En klok pralin...

2010-06-03T08:32:00.003+02:00

Jag: Tror du att det stämmer, det där med att killar som "hjälper till" hemma får ligga mer än andra?

Magnus: Jag tror inte att det handlar om det. Om tjejen har "jobbat" i tolv, fjorton timmar hemma medan karln suttit i soffan och glott på TV, tacka fan för att hon inte orkar ha sex sen.

Han är som en den godaste pralinen i en chokladask, min Magnus. Det är bara det att inte så många hittar den där godaste pralinen eftersom den ligger i en dold chokladlucka i asken. Min kloka(ste) pralin...

Det där med rött eller blått...

2010-05-28T07:42:00.003+02:00

Satt och klickade på en tråd på Familjeliv där det pratades politik - rött eller blått - och kom till den delen som handlade om det där med sjukskrivningar och vilka som har rätt till det och så vidare. Vissa gnäller över att folk utförsäkrats och över hur svårt det är att få till stånd en sjukskrivning idag medan vissa framhåller det i vissa fall positiva med att ha blivit utförsäkrad alt. att det blivit litet stramare vad gäller sjukskrivningar. Så här tycker jag:

Man ska givetvis ha rätt till en sjukskrivning om det finns behov av det. Är man så totalt oförmögen att arbeta tycker jag att det är givet att en sjukskrivning ska beviljas. Däremot tycker jag att det är ett rent hån mot alla cancerpatienter eller av annan sjukdom illa däran, föräldrar till dödssjuka barn, människor vars närstående nyligen avlidit etc. när det fuskas med sjukskrivningar. Det ska inte vara möjligt att bevilja en sjukskrivning till säg en gravid med foglossning som säger sig vara oförmögen att arbeta p.g.a. smärta men sedan kan springa på stan, möblera om hemma, fixa i trädgården, storstäda eller liknande. Skäms på dessa. Verkligen SKÄMS. Kan man storstäda hemma eller storhandla på ICA Maxi kan man fanimej också gå och jobba. Tro mig. Jag har haft foglossning - jag vet vad det innebär.

Och NU vaknade orsaken till den foglossning jag hade för ett drygt halvår sedan...

"Primtalens ensamhet"...

2010-05-27T07:27:00.004+02:00

Något av det "bästa" med att vara napp åt Edithen är att jag hinner göra något jag knappt haft tid eller ork till sedan Eira föddes - att läsa! Innan Edithen kom och jag insåg att det trots allt finns bibliotek, något jag uppenbarligen glömt, läste jag mest om samma böcker för att ha något att somna till. Nu, däremot, ser jag fram mot stunderna jag kan botanisera på bibblan, hitta nya böcker eller för all del kanske jättegamla som jag inte läst på flera år.

Deckare är vad som funnits på nattduksbordet de senaste veckorna. Jag har betat av Michael Connelly, i huvudsak, men någon enstaka av Läckberg och Roslund/Hellström har slunkit med också. Nu sist övergav jag tydligen deckargenren då jag fick se en bok som stod på "Nya böcker"-pelaren och kom hem med "Primtalens ensamhet" av Paolo Giordano, jämngammal med mig.

Boken var... Grymt fängslande, även om jag mest hade en obehaglig känsla i magen större delen av lästiden. Jag är förtvivlat dålig på att återberätta böcker och handlingar, men den boken kan jag verkligen rekommendera för alla. Inte svårtuggad men inte för enkelspårig heller, och riktigt bra uppbyggd. För mig en sådan där bok man läser klart på en kväll, eller ja, i ärlighetens namn två på grund av trötthet... Hur som: Läs den!

Humor eller jag vet inte vad jag ska rösta på i år...?

2010-05-26T15:40:00.002+02:00

Så när blir man vuxen...?

2010-05-24T08:01:00.002+02:00

Fp's Lars Björklund menar att ungdomar ska ha lön motsvarande hälften av vad en vuxen tjänar.

Jag kan absolut köpa argumentet att sänka löner för att få ut ungdomar - skoltrötta eller inte studieintresserade/motiverade - på arbetsmarknaden. Han glömmer bara en sak. Vid arton års ålder är du myndig. Vuxen. Således är det inte rimligt att en nittonåring som får rösta, gifta sig, inneha vapen och ta ett lån ska räknas som ungdom. Ungdom som koncept och ungdom som i "sänk lönerna och få ut på arbetsmarknaden" kan jag gå med på till dess du fyller arton. Till den dag då du ska anses vara vuxen nog att fatta beslut gällande ditt eget liv. Den dagen ska du också ha samma lön som alla andra vuxna, det vill säga... När blir man vuxen idag då? 30+? Eller varför gick den magiska gränsen vid 23 enligt Björklund?

Det är väl bra konstigt...

2010-05-23T08:51:00.002+02:00

...hur tomt det blir när halva familjen är borta?

Magnus och Eira åkte till Borlänge för att hämta timmer, och Edithen sover. Jag har frukosterat alldeles solo och sitter nu i tystnad med en kopp kaffe och... Vet inte alls vad jag ska göra. Helt passiv blev jag av att det plötsligt är så tomt och tyst. I vanliga fall är vårt yrväder högt och lågt vid det här laget och jag brukar börja sätta dagsstrategin i verket med fika, tupp, städ, matlagning och allt vad dagen ska innebära. Nu är jag helt solo och skulle förvisso verkligen behöva städa och köra två maskiner tvätt men nej. Jag ska försöka njuta av solosöndagsstarten i Magnus morgonrock och med kaffekoppen. Städa kan jag göra senare och tro mig - den här gången är det välbehövligt!

Jag har sovit extremt oroligt i natt. Sandra hade äntligen satt projekt: "Föda barn" i verket och begett sig mot förlossningen igår kväll. Så jag har slumrat, och jag har drömt, och jag har... Ja, vad har jag inte gjort? Så kom det till sist en liten flicka - SUPERGRATTIS - vilket min mobil hade vänligheten nog att kunna konstatera nu på morgonkvisten i form av ett "kan inte hämta meddelandet" som säkert skickats någon gång mitt i natten. Med tanke på att tösen kom kring 02.

Mitt emellan "slumrat" och "drömt" har jag legat vaken och funderat på en artikel i FK om hur förbålt viktigt det är att gifta sig. Och skit samma i varför men vad jag grubblade över var det praktiska i att ställa till med bröllop. Någonstans i mitt undermedvetna vet jag att det i dagsläget inte är direkt aktuellt med bröllop, men lik förbannat får jag panik och kan inte sluta tänka förrän jag hittat lösningar på precis vartenda litet problem som ett bröllop skulle innebära. Intresserade? Here goes.

För det första: VAR skulle vi egentligen gifta oss?! Skulle vi gifta oss här, i Dalarna, skulle det bli sjukt långt för Magnus människor att åka neröver. Och vice versa, såklart. Jag vet inte hur många som skulle vara beredda att åka hundra mil eller mer för att gå på bröllop? Kom jag på någon lösning? Icke. Det närmaste jag kom var att Magnus skulle vara i Piteå och jag här och vi skulle utnyttja teknikens under och gifta oss via webcam, typ. Men hur skoj känns det? Inte alls.

För det andra: Vad för slags bröllop skulle vi egentligen ha? Varken jag eller Magnus har lust att slänga iväg storslantar på ett partaj - vi är ense om att vi nog hellre lägger de örena på huset eller liknande. Å andra sidan finner jag det liiiitet lockande att ha en fin klänning, vara snygg i håret och se hur otroligt läckert snygg min Magnus är när han är uppklädd. För det är han. Grr. Men det skulle kännas rätt fånigt att klä upp sig extremt när övriga gäster är klädda i typ jeans och t-shirt och allt är ruggigt informellt ändå? Typ som att ta med sig en Billys på Nobelfesten... Kom jag på någon lösning? Nej.

För det tredje: Vilka skulle vi ens bjuda på bröllop? Ja, släkten då. Givetvis. Men sedan? Ibland brukar jag fundera på om det inte är litet så, att det skulle komma fler människor på min begravning än på mitt bröllop. För sanningen är litet så, att de flesta jag en gång hade i min vänskaps/bekantskapskrets har jag inte kvar, de flesta har jag medvetet sållat bort. Sedan har jag givetvis människor utanför släkten som jag gärna skulle se på mitt bröllop - likväl som på min begravning - men jag vet inte om de känner likadant? Kom jag på någon lösning? Nej.

För det fjärde: Vad skulle vi käka? Återigen - BILLIGT! Så jag låg där, mitt i natten, och började fundera över tänkbar meny. Tankegången gick typ såhär: "Hmm... Inkokt lax är ju enkelt och bra och det äter ju de flesta, men är det så skoj egentligen och vem ska koka in den laxen eftersom mormor gör det bäst och hon fyller 96 och man knappast kan begära att hon ska ordna bröllopsmat och i synnerhet inte om vi skulle gifta oss i Piteå... Mina kycklingklubbor älskar precis hela min familj, men att stå och göra kycklingklubbor känns drygt och vad ska man servera till det, och förresten blir man rätt geggig av sådan mat vilket även utesluter enkel mat typ tacos, och kallskuret känns rätt trist men enkelt men då är frågan vad man ska ha till och är det vinter så passar inte det vilket betyder att vi måste gifta oss på sommaren, men då måste vi ha tur med vädret..." Och så vidare. Jag kom inte på någon lösning på menyproblemet heller.

För det femte, kanske det fånigaste: Vem skulle fotografera? För jag skulle vilja ha bra, fina bilder men är som sagt för snål för att betala flera tusenlappar och så vidare och så vidare. Lösning på problemet? Nej. Inte där heller.

För det sjätte: Skulle vi ha gift oss medan barnen är pyttesmå eller skulle vi ha väntat till dess de är stora nog att hivas iväg till lämplig släkting medan vi lyxar iväg oss någonstans på typ bröllopsresa? Och var skulle vi då ha åkt och hur länge och hur mycket skulle allt få ha kostat och... Lösning? Nope.

Allt det där typ medan Sandra låg och födde barn. Snacka om att den ena uträttar något av livslång betydelse medan den andra vältrar sig i i-landsångest över en situation som inte ens är aktuell...

Jamen egentligen får jag ju skylla mig själv...

2010-05-19T13:34:00.002+02:00

Jag är på PISSDÅLIGT humör idag. Varför vet jag inte, för det finns inte en enda anledning till det.

Igår var jag på första passet body pump och det gick bra. Gick ut lätt och insåg efter passet att jag kan öka både på rygg, triceps, bröst och biceps - kanon. MEN - idag har jag träningsvärk. Inget konstigt med det, jag brukar älska det i vanliga fall, men just idag blir jag skitsur över det. Alltså sur del 1.

Sur del 2 var att Eira vaknade 06. Jag hade förvisso sovit sedan straxt efter 21, men sur blev jag utav bara helskotta över att bli väckt så tidigt. Dessutom åt ungen heller inte frukost vilket ökade på min surhet...

Sur del 3 var att Edith vaknade i stort sett på en gång efter att Magnus åkt 06.35. Då hade jag TVÅ barn att ta hand om, varav den största var astrött och på dåligt humör efter att bara ha ätit tre tuggor macka.

Sur del 4 var att medan jag försökte söva om en trött Edith var Eira i sitt esse och så ringde dietisten mitt i hela karusellen och ville prata äggallergi. Då hon försökt nå mig förut kunde jag helt enkelt inte säga nej nu - det hade inneburit att hon kanske ringt en annan ännu mer oläglig gång.

Sur del 5 blev jag på Öppna Förskolan under tiden jag väntade på att klockan skulle bli 11 och Edith skulle få vaccin - de hade utedag och GIVETVIS hade jag inte ett enda vettigt uteplagg med åt någon av flickorna. Då fick jag skämmas över det, också, kändes det som...

Sur del 6 blev jag när vi kommit hem. Edithen vaknade såklart på en gång vi kommit innanför dörren och jag fick mata Eira till ljudet av Ediths missnöje. Självklart spottade Eira tomatsås på vita tröjan (hon måste nog ha SIKTAT UTANFÖR HAKLAPPEN FÖR ATT JÄVLAS!) när hon ansåg sig mätt.

Sur del 7 var under tiden jag skulle söva om en rödögd Edith och Eira låg bredvid och sparkade.

Sur del 8 blev jag när jag skulle försöka söva Eira och hon bara slet mig i håret och inte ville sova. Yeah right, hon som varit vaken sedan 06!

Sur del 9 är jag för att jag vet precis varför jag är så jävla sur och jag avskyr att bli påverkad både fysiskt och psykiskt av saker som jag själv inte kan påverka.

Dessutom är jag litet sur över att jag ska jobba, fast jag i själva verket tycker att det är skönt att göra det. Och så är jag sur för att jag inte går och lägger mig när Eira väl tuppar men som sagt var jag så sur att jag ville skriva av mig litet. Dessutom kommer jag bara bli sur när Eira väl vaknar och väcker mig...

Citron-Lisa logging off.

Och nu sitter jag här och fryser...

2010-05-18T08:49:00.002+02:00

Är det inte typiskt mig, så säg?! Bara för att solen går det minsta lilla i moln så sitter jag och tvärfryser med yllekoftan på...

Igår blev en effektiv dag ändå. Någon träning kom jag inte iväg på men däremot blev det trädgårdsarbete vilket innefattade bära/släpa ris och kratta en god del. Nu har vi en egen majbrasa högst upp på tomten och mer ris lär det bli, insåg jag efter att ha kikat bakom vårt uthus. Hallonbuskarna är nog dryga två meter höga där, men välvårdat var det då inte! Vildvuxet, snarare, så det blir till att dra på mer eller mindre heltäckande kläder och bege sig in i snåren med sekatör och såg, kan jag tro... Är dock vanvettigt rädd för jordgetingar, så jag väntar till dess Magnus är hemma med att bege mig in i djungeln...

Mor min ringde igår kväll och förkunnade att hon köpt sig en eka varpå jag drabbades av ett extremt sommarstugesug. Eller så är det helt enkelt som så, att jag romantiserar ihop en bild av hur man kan ta sena kvällsturer på sjön i ekan, kanske ett nattdopp på andra sidan där det finns strand och sedan ro hemåt för att kura ihop sig framför brasan med en god bok medan kidsen sover...? Så kan det också vara...

Jag minns faktiskt hur jag och morfar satt på bryggan och metade, minns lommen och hur stilla sjön var undantaget fisken som vakade. Och jag minns frukostarna som min moster brukade duka upp, med fil och müsli och té och kokta ägg. Tror jag. Hur som åt vi ofta frukost ute då... Men det var så länge sedan att minnet lika gärna kan lura mig. Och de där téerna har jag ännu inte hittat igen, även om jag har letat och letat... Så minns jag höstarna när jag och mamma och någon gång till och med mormor var ute och plockade svamp. Att jag inte, inte, inte fick gå ut på den farliga myren. Grodynglen som fanns i mängder på vägen till bryggan som inte var vår...

Mina syskon fick aldrig samma minnen från sommarstugan som jag har fått. Åtminstone tror jag inte det. Ibland undrar jag vad andra människor bär på för minnen...? Och hur mycket deras minnen har påverkat och format dem?

Därför vill jag verkligen försöka ge våra barn fina minnen. Kanske är de aningens små just nu, men inom några år kommer de lagra medvetna minnen och jag vill att de ska kunna sitta i vuxen ålder och tänka detsamma: Att de ska försöka ge sina barn precis lika fina minnen som de själva har sedan barndomen.

Det enda som dock gör sig påmint i nuläget är det faktum att jag verkligen borde städa. Hur erotiskt är det? Inte det minsta. Däremot en nödvändighet, har jag börjat förstå...

(Och så väntar jag på att Sandra ska föda barn någon gång! Så fort min telefon plingar till tror jag att det är ett sms från henne men hittills har det bara varit från käre Magnus och han ska INTE föda barn!)

Oh sunny days...

2010-05-17T12:12:00.002+02:00

Dagar som denna, då solen strålar redan kring sju på morgonen känns det lätt att kliva upp. Vi käkade frukost, jag och Eira och väntade och väntade och VÄNTADE på att Edithen skulle vakna så att vi någon gång kunde bege oss ut! Jag menar, att packa på ett barn kläder och dra med monitorn ut bara för att hinna utanför dörren och höra skrik från Minst och därför behöva gå in för hennes morgonrutiner känns inte lockande. I synnerhet när det hade upprört Eira något så gräsligt, hon fattar nog inte riktigt sambandet än...

Så först 10 kom vi ut, hela högen. Edithen matad och klar fick ligga i vagnen och Eira fick spatsera omkring i trädgården. Jag började dra ihop allt ris som blivit när vi klippt ner både buskar, träd och hallonland och hann nästan klart innan Eira förkunnade att det nog började bli tomt i magen. Så in och försöka tråckla till en äggfri pannkakssmet och steka pannkakor till halvyl från Eira och en halverns upprörd Edith som försökte somna i sängen.

Äggfria pannkakor - gjorda på No Egg - blev helt okej. Aningens degigare än vanliga, och litet svårare att vända. Dessutom blev stektiden litet längre, ungefär som att de behövde det för att hålla ihop bättre...

Idag fick jag förresten världens sug efter att plugga igen, även om jag vet vilken mardröm det väl kan vara när man är mitt uppe i det... Hur som håller jag tummarna för att jag kommer in till hösten vilket jag iofs blir rätt förvånad om jag inte gör med ett högskoleprov på 1.3... Inte minst vore det trevligt att fräscha upp de grå som fått vila på tok för länge nu. Jag känner att den information jag har lagrad i hjärnkontoret är tämligen inaktuell och kunskap är aldrig tungt att bära, som min visa sambo brukar säga...

Nudå? Barnen tuppar, och jag bara... Njuter av att det är tyst och lugnt. Borde nog dra med mig monitorn och fortsätta slipa ris men jag lyxar med kaffe istället. Ikväll är det dags för ännu ett pass body balance, så jag får nog min beskärda del motion ändå, vad det lider... Tänkte också försöka komma iväg på första passet pump på torsdag - det var ett tag sedan sist!

Oh helga natt...

2010-05-16T14:43:00.002+02:00

Igår var jag helt färdig när kvällen kom. Först hade jag jobbat, sedan jobbat med familjen i trädgården och därefter badat barn. Till slut somnade jag innan Edith hade somnat; hon låg intill mig och gnölade men jag slocknade rakt av kring 21.

Sedan drömde jag... Oh, vad jag drömde. Bland annat drömde jag att jag och Magnus var i USA, tio mil från Los Angeles men han vägrade åka dit eftersom det var för långt, så han tyckte att vi kunde ta det en annan gång när vi var i USA. Sedan var vi på en typ risbuskeåker... Upp ur marken kom stora Upsy Daisys som var fientliga, så vi försökte sparka ner dem. Pontypinerna och tombliboerna försökte vi kasta utför en liten ravin... Oh helga natt, vilken natt. Vaknade gjorde jag av att Eira glatt förkunnade "Kaka!" alldeles efter 07...

Annars har jag måndag idag vilket är alldeles fel... Dessutom ska jag alldeles straxt iväg till jobbet och göra en halverns mysko tur, 16 till 20.30...

Så. Dags att toppfylla Edithen innan jag måste bege mig mot det betalda jobbet...

Kvällens meny...

2010-05-14T12:53:00.002+02:00

Om jag var tvungen att bara laga en enda maträtt under återstoden av mitt liv skulle det utan tvekan bli köttfärssås. Jag menar, finns det något roligare att laga än just köttfärssås? Du kan ha i ALLT i en köttfärssås, och för att skryta litet tycker jag själv att just köttfärssås är en av mina absoluta höjdare när jag gör mat. Så ikväll vankas det köttfärssås och pasta och jag ser redan fram mot det. Är det något som är tvärförbjudet hos oss - undantaget till korv och köttbullar - så är det ketchup. I synnerhet i köttfärssås. Vill man sedan ha på ketchup i efterhand får man väl göra det. Själv tycker jag det är litet av ett helgerån.

Så här kommer min köttfärssås.

- Köttfärs, naturligtvis. Lagom mängd - vi har mellan 800g och uppåt för att få matlådor.

- Lök, röd eller gul eller purjo. Spelar ingen roll.

Jag bryner köttfärsen och kryddar med grovmalen svartpeppar. Häller därefter över löken och låter allt stekas på en snabbis. Därefter brukar jag hiva i en eller två burkar krossade tomater, ibland smaksatt, ibland naturell. En buljontärning får också åka med, kött eller grönsak spelar ingen roll. Så får det puttra en stund medan jag funderar på vad jag känner för just då.

Jag gillar att ha i - kanske inte rubbet på en gång, va? Men leka litet med följande:

- Chilisås

- Sambal Oelek

- Worcestershiresås

- Champinjoner eller annan svamp. Ibland har jag i trattisar men det får jag vara litet försiktig med då trattissmaken lätt kan ta över för mycket.

- Rivna morötter

- Paprika

- Vitlök

- Rödvin

- Ruccola

- Crème fraiche om jag har en skvätt stående, inte en hel burk, alltså.

- Grädde/matlagningsgrädde. Samma sak där, om jag har en skvätt stående.

- Fetaost kan vara jättegott att hacka i...

- Soya om man vill ha litet...

Vad gäller rediga kryddor brukar jag - återigen beroende på vad jag känner för och hur köttfärssåsen ska smaka - alternera mellan:

- Herbamares örtsalt

- Cayennepeppar

- Chilipeppar

- Basilika

- Oregano

- Franska örtkryddor men med försiktighet...

...och där vaknade den minsta dottern. Men där var min köttfärssås. Typ. Smaklig måltid!

Sicken mysdag...

2010-05-14T08:50:00.002+02:00

Jag vaknade av att Tuppen kom och kröp ner i sängen. Tätt, tätt intill låg hon och mös med mig en sisådär tjugo minuter innan hon bestämde sig för att det var dags att sätta full fart för dagen. Så vi gick upp och klädde på oss, fixade frukost och satte oss vid bordet, åt och tittade på regnet som formligen öste ner. Det smattrar så mysigt mot vårt tak, när himlens alla änglar gråter. Om det har att göra med hur oisolerat eller felaktigt byggt det är låter jag vara osagt, för det vet jag ingenting om. Mysigt är det i alla fall.

Idag är en sådan där dag då jag önskar att barnen hade varit litet, litet större. Så pass stora att jag hade kunnat fixa en bulldeg och vi tillsammans hade kunnat baka ut den. Väntat på att bullarna skulle bli klara och sedan parkera oss i vardagsrummet där vi tänt en brasa i kaminen. Myst framför TV:n till någon film och mumsat nybakade kanelbullar och druckit mjölk. Allt medan regnet smattrar därute. Pja, jag har nog potential för att bli en mysmamma ändå!

Idag är det "äntligen fredag", även om gårdagen kändes som fredag. Magnus jobbade fram till straxt efter lunch och då han kom hem smet jag iväg till H&M där jag fick kolla på kläder och ta en kaffe. Hem kom jag med en kasse nästan full av ny garderob. X antal tunikor, två kortare koftor, typ, och en stickad grå tröja som redan nu har blivit utsedd till sommarens kvällströja. (Alltså tröjan jag kan dra på mig regninga dagar, eller om vi ska ro med ekan på kvällen, eller om jag ska dricka vin ute på kvällen eller... Ja, ni fattar grejen.)

Hur som är det alltså helg imorgon, först, och jag jobbar i stort sett hela helgen. Först lördag dag och sedan söndag kväll. Det blir att klirra fint i kassan i juni när jag ändå inte kan ta så många fp-dagar i och med att jag börjar gå på schema då.

Annars börjar även jag bli sugen på att renovera kåken nu. Edithen är rätt tacksam dagtid och sover mest hela tiden fortfarande. En riktig sjusovare är hon och kan lätt dra sig fram till lunch, vara vaken någon timme på eftermiddagen och sedan sova till tre, fyra igen. Alltså borde vi nog kunna sätta igång. Jag tror att vi har ändrat projektet litet och ska riva upp samtliga golv på nedervåningen för att få bort all kolstybb och sedan isolera på riktigt och göra nya golv. Troligen får nog tilläggsisoleringen vänta till nästa sommar.

För min tanke är som följer: Renovera bottenvåningen under sommaren, alltså nya golv så vi kan göra bl.a. köket och så vill jag verkligen att toaletten fixas därnere, med dusch osv. Under vintern kan vi så flytta ner och spendera den vintern på nedervåningen medan vi kan försöka oss på att göra badrum på övervåningen. Men sedan var det ju det där med tiden också... Den räcker aldrig till och man får nog räkna med att "ska det ta en vecka så tar det tre". Typ.

Men så vad göra med dagen? Ingen aning. Jag har fortfarande tvätt som verkligen börjar pocka på nu efter att jag har försökt ignorera den alldeles för länge...

Jamenfanken det där med dop också...

2010-05-12T08:54:00.003+02:00

Jag kom precis på att det kanske vore på sin plats att fundera på huruvida Edithen ska döpas eller ej. Och var Edithen i sådana fall ska döpas? Kanonbra, liksom, med Gagnef och Piteå. Bara nästan 90 mil mellan. Om man ska bjuda folk, alltså.

Härnösand, någon? Det är väl tämligen mitt mellan...

Om vi någon gång ska flytta lär vi flytta till Härnösand. Alternativt bo lika många år i Piteå som vi bott i Dalarna för att därefter flytta till Härnösand. Nå, det lilla jag sett av Härnösand är vackert, så ser man till det kan vi bo i Härnösand.

Nu har jag två sockerkakor på gång, bägge äggfria. En till någon behövande och en till Magnus att fira Kristi Flygare med imorgon på jobbet när de ska städa.

Såhär inför Kristi Flygare...

2010-05-12T06:42:00.002+02:00

...som är imorgon har jag en plan. Eller nej. Ärligt talat. Det har jag inte alls.

Men jag minns när jag gick i skolan och tyckte att jag kunde vänta med att göra en drös uppgifter eftersom det var så långt kvar till skolavslutningen och varje år lik förbannat blev det dessa helger som förkortade resan mot kyrka och psalmer med vaddå, en tredjedel i uppgiftsinlämningstid? Dessutom skulle man ha tid för uteaktiviteter, skolresor, extraroliga lektioner och så vidare och så vidare vilket helt enkelt ledde till att det var paniiiik sista veckan medan alla flitiga studenter hade kunnat götta sig åt ledighet i nästan en månad. Typ.

Igår försökte jag baka chokladmuffins med No egg, alltså äggersättning. Det blev...sådär. För det första konstaterade jag rätt snabbt att muffinssmeten rent vätskemässigt behövde äggen. Smeten blev mer som chokladbollsgegga. Men skam den som ger sig, inte sant? Jag skickade i tre matskedar mjölk och fick fin muffinssmetkonsistens. Så började jag tveka. Enligt receptet skulle det vara ½ tsk bakpulver, vilket jag också hade haft i. Men... Nu hade jag ju spätt ut det också? (Hur tänkte jag?!) Alltså skickade jag i mer bakpulver också. Och så in i ugnen. Nog blev det muffins alltid, men inte i närheten av de smarriga, lätt kladdiga chokladmuffins det blir när jag kan ägga dem.

Frågan är således: Var det p.g.a. det extra bakpulvret det inte blev tipp-topp eller ska jag helt och hållet glömma att baka som vanligt med äggersättning?

Hos oss kör vi förresten operation: Tömma frysen. Därför ska jag till middag försöka mig på att göra renskav. Hur gör man det? Magnus säger att det är potatis och så någon brun sås till. Jag frågade om det var brunsås men han säger att det inte är brunsås - däremot brun sås. Han gör det lätt för mig, min käre sambo.

Så: Hur fixar man en god middag på renskav? Med potatis(mos) och brun sås?

Imorgon ska jag försöka mig på att laga till en lammstek. Förslag emottages tacksamt även där. Jag har funderingar kring rosmarin och vitlök, kan det vara funkis, tro? Rödvin till sås? Google will be my friend. Men inte vad gäller renskaven. Det har jag googlat och använt recept på tidigare, och det var visst ingen hit. Det kanske var den bruna såsen som fattades...

Att solen skiner gör det litet lättare att masa sig upp på morgonen. Åtminstone blir humöret så mycket bättre. Givetvis står barnvagnen kvar hos min mor efter gårdagens timslånga prom. Jag hade tänkt hämta den efter träningen, men så blev det så sent och så hade Eira vaknat och Edithen ville ha mat och jag var dödshungrig och... Nu står min trötta tupp och gnäller. Hon har sovit mellan midnatt och 06. Kanske läge att försöka söva om hennne nu?

Apropå Håkan och tomrumet...

2010-05-11T08:19:00.003+02:00

"Tonår och ungdom lämnar alltid efter sig ett tomrum. Vissa vågar till och med erkänna att resten av livet kan vara en jakt på känslor som aldrig kommer igen. Inte lika starkt och aldrig på samma sätt."

skriver AB:s Markus Larsson i en krönika om Håkan Hellström. Jag vill att ni läser och begrundar och kanske, kanske kan hålla med om - erkänna - att det är litet så. Jag tar orden ur sitt sammanhang här och skapar dem till något eget, ger dem en egen innebörd, kanske långt från Håkan, kanske alldeles intill. Något extremt Håkan-fan är jag förvisso inte, men kan nog sjunga med i en del låtar. Nåväl.

När jag klev in i den färdigmöblerade ettan på Ankars i Piteå för snart tre år sedan kändes det som att det var då allt började på allvar. När jag stängde dörren bakom mig efter att ha gråtit en skvätt framför de nytvättade fönstren i mars året efter visste jag inte var jag skulle hamna. Kanske trodde jag att allt slutade då. Kanske är det då vissa menar att det var i det ögonblicket allt började. Då livet började. Då verkligheten hann ifatt och knockade mig medvetslös för en sekund. Jag har fortfarande inte riktigt vaknat efter smällen, men jag börjar morgna till mig...

Så jag gör det som jag på gott och ont är bäst på: Tittar bakåt. Känner det där tomrummet och längtar efter de där åren mellan tjugo och tjugofem. Nog kommer det nya kickar, nya upplevelser, men jag vet inte om känslorna kommer att vara lika starka som då, när de kunde vara ett direkt resultat av ansvarslöshet och odödlighet. Av frihet och möjlighet att tacka för kaffet när smaken blev alltför besk eller det brända sken igenom. Jag jagar känslorna som var, det är alldeles sant och helt riktigt. På samma gång vet jag att nästa gång jag öppnar dörren till en färdigmöblerad studentlägenhet är det för att bära in någon av mina döttrars flyttkartonger. Då är det deras tur att vara unga, fria, odödliga och känna den där första smaken av livet som aldrig kommer tillbaka.