I natt skulle jag på sommarkurs...

Jag drömde i natt att jag blivit antagen till en sommarkurs. Två veckor skrivande på Åsa FHSK tillsammans med gamla skrivarkursgänget. Min lycka var - för att citera familjeliv.se-puckona - total. Två veckor under vilka jag skulle få möjligheten att fokusera på vad jag sedan länge lagt ner; skrivandet. Två veckor under vilka jag skulle kunna tillbringa eftermiddagarna med att vila en välbehövlig stund innan middagen vilken för övrigt serverades, och två veckor under vilka jag vid mer än ett tillfälle skulle dricka vin och snacka skit med folk. Vara tjugo igen, liksom. Tjugo och komplett ansvarlös.

Nåväl, i drömmen var jag så ute och cyklade över åkrarna här hemma när jag kom på att jag nog inte skulle kunna åka på den där kursen. Jag har ju Edith som är så liten, eller Eira för den delen som inte heller är särskilt stor, men i synnerhet Edith. Hur skulle jag kunna lämna henne hemma? Trots allt är det jag som är Matfabriken, hur mycket det än finns ersättning att ge. Så jag började fundera på olika lösningar. Ta med Edith? Nja. Hela vitsen försvann, liksom. Det hela slutade hur som med att jag avanmälde mig och istället letade efter nya möbler i det Gamla Huset hos min mor.

Men drömmen satt kvar, tydligt, tydligt när jag vaknade. Känslan av att faktiskt lämna de här ungarna i två veckor kändes löjligt...dålig? Jag, som längtar efter solotid skulle inte kunna sticka iväg två veckor utan barn. Eller för den delen en vecka. Troligast inte heller en helg. Möjligen över en natt, men jag tycker att det är på tok för tidigt för Lill-Edith att vara från mig. Som sagt oavsett ersättning.

I sommar ska jag jobba nätter. Endast nätter. Edith kommer då vara knappa fyra månader och jag halvvåndas redan nu för hur det ska gå. Hur nattningen av henne ska funka för Magnus. Om hon kommer att ta flaska eller om hon i stil med storasyster är totalt bröstfixerad. Vi måste börja redan i maj att ge henne flaska till natten och plötsligt känner jag något jag aldrig förut känt: Vilken elak, egoistisk mamma jag är. En klump, eller kanske ett hålrum i magen som gräver och nöter och gång på gång påpekar att jag borde ta mitt ansvar som Moder och stanna hemma med mina barn till dess de fyllt åtminstone tolv. Litet Santa Maria eller Kockens, sådär på morgonkvisten, men jag tror nog poängen gått fram.

Ibland läser jag på familjeliv.se om människor som föder barn och två veckor senare lämpar av dem hos någon annan för att gå på krogen. För det första: Jag hade inte kunnat slappna av en sekund. Där hemma - eller hos någon annan - ligger en liten varm, mjuk nydoftande baby som inte gjort en fluga förnär i världen men ändå ligger i någon annans armar och inte fattar var mammalukten och mammahjärtslagen tog vägen. Bara tanken får mig att vilja spontangrina. För det andra: Snacka om - i mitt tycke - dåligt investerad barnvaktstid. Att gå på krogen och supa sig full, alltså.

Observera att jag tycker att det är minst lika illa för en nybliven pappa att göra såhär, så det handlar inte om kön alls. Jag skrev bara utifrån mitt eget perspektiv. Om Magnus för fyra veckor sedan hade berättat att han skulle ut och svira på lördagkvällen hade jag stirrat lika förvånat på honom som om han berättat att han skaffat sig en älskarinna. I min värld faller det liksom under kategorin "Saker man helt enkelt inte gör". Alltså varken lämnar en fjorton dagar gammal bebis hos en barnvakt för att gå på krogen eller skaffar sig en älskarinna.

Visst, jag erkänner. Jag kan mer eller mindre snart mörda för att få möjlligheten att ta mig till en uteservering en lagom varm sommarkväll. Sitta där och ta först en kall Carlsberg, därefter en fräsch G&T och avrunda med ett glas vitt vin. Och typ ta en cigg eller tre till. Och förhoppningsvis får jag tillfälle att göra det i sommar. Men först måste vi börja med projekt: Byta barn vilket innebär att Magnus någon gång i maj får natta Edith och jag natta Eira. Hur mycket det än skär i hjärtat. För jobba ska jag. Och jobba vill jag. Så enkelt är det.

Tillsvidare håller jag mig hemma med kidsen och går våra promenader och så snart den här fördömda magsjukesäsongen är över ska jag masa oss till Öppna Förskolan och låta Eira bränna energi på andra än mig. Dessutom blir det en fin prom fram och tillbaka till Djurås de dagar väder och ork tillåter. Ska jag vara ytlig vore det fint att kunna gå sig till en kropp som åtminstone påminner om den jag hade innan Eira kom. Jag ska försöka komplettera med gympass men återigen måste jag nog vänta litet till dess Edith tar flaska såvida ingen frivillig vill gå på promenad med henne tre gånger i veckan medan jag tränar? Frivilliga? Hallå?

Nu är kaffet slut och Eirabyrån utriven igen. Jag behöver inte lägga hennes kläder i lådorna. De ligger på golvet lika snabbt igen. Such mama's life.

Vid drömmarnas köksbord...

(Alt. "I mitt helkaklade, nyrenoverade badrum")

Nu har vi nyss fikat. Eira har ätit en halv banan av vilken hon spottat ut en tredjedel. Vi vuxna har tuggat i oss en tredjedels paket Bragokex och gett Eira hälften av den tredjedelen. Typ. Ute snöar det och jag längtar efter badrummet som ännu inte är klart. Ännu inte är påbörjat. Badrummet. Och då menar jag Badrummet. Det där alldeles nygjorda, helkaklade badrummet. Alltså inte helkaklat modell kakel för 49,90/kvadrat från Biltema, utan helkaklat eller klinkrat eller mosaikiserat eller vad det nu heter från typ Kakelgruvan där det billigaste kostar en femhundring per kvadrat.

I det badrummet har vi köpt ett svindyrt badkar, modell en jacuzzi eller åtminstone ett större än standard-badkar och en alldeles ny toalett med tillhörande badrumsmöbel samt en snygg hörndusch med sådana där duschväggar man kan fälla inåt när man är klar och på så vis få mer yta i badrummet. Färgerna ska vara varma och mjuka, men ändå stilrena och spegelglaset ska inte ha en enda fläck på sig. Till och med tandborststället ska vara kliniskt rent och inte visa ett spår av tandkrämsrester.

Mina barn skulle ha kommit på att det är bäst när de är lugna och fina och sköter sig själva - Eira skulle rita i ett nyköpt block och inte dra ett enda streck på bordet, och Edith skulle sova mätt och nöjd i sin säng. Magnus skulle räcka över en flaska kallt, mousserande vitt vin och en kartong färska jordgubbar och beordra mig in i badrummet och inte låta mig komma ut därifrån förrän både flaskan och kartongen var slut, eftersom Livsmedelsverket rent av skulle ha börjat REKOMMENDERA en flaska vin i samband med amning, för det vet ju alla att glad mamma = glada barn.

Så skulle jag låsa in mig i badrummet där det redan står tända doftljus som varken luktar för mycket eller för litet utan bara DOFTAR sådär alldeles lagomt mycket. Musik skulle strömma, nej, pärla ur högtalarna på den musikanläggning vi bestämt oss för att sätta in i badrummet. Typ valljud eller någon konstig exotisk annan slags musik som är bra för att slappna av. Jag skulle tappa i vatten i badkaret och pelletsen skulle räcka för att värma upp vattnet till den temperatur jag vill ha vattnet och därefter skulle jag liksom glida ur min sidenmorgonrock och långsamt, långsamt lägga mig i det heta vattnet. I säkert minst en timme skulle jag ligga i badkaret, mumsa på jordgubbar och dricka vin och om barnen mot all förmodan skulle börja härja skulle jag inte höra det eftersom min sambo varit förutseende nog att ljudisolera badrummet.

När jag väl badat klart och åter iklätt mig den där sidenmorgonrocken och läckra trosor skulle Magnus ha lagt Eira för natten och hon hade somnat nöjd och glad och vi hade haft HELA KVÄLLEN och HELA NATTEN på oss till det där som kallas VUXENTID så att vi hade kunnat fortsätta vara glada, lyckliga och harmoniska föräldrar åt våra barn.

Eller så ska jag helt enkelt göra köttfärssmet eftersom vi bara hade åtta köttbullar kvar och vi ska äta köttbullar, potatis och brunsås till middag och sedan ska jag snabbduscha i vårt "badrum" på knappt fyra kvadrat där tvättstället sitter snett och mattan är ditlagd någon gång på 1970-talet och dessutom ska jag försöka vara en pedagogisk förälder och låta Eira leka hur mycket som helst med köttbullssmeten och inte bli arg en enda gång och...

Kakhelvete och egentid...

Just nu har jag förmånen att kunna njuta av den så kallade "egentiden". Den där tiden då föräldrar (mammor) ska passa på att:

- Duscha

- Städa

- Sova

- Fixa inför lunch/middag

- Göra något kreativt "bara för sig själv", typ leta fram sommargardiner ur något förråd eller kanske borsta tänderna

- Träna på motionscykeln man köpte för hundra år sedan och vars användningsområde mestadels är "torkställ för blöt tvätt"

Allt detta och kanske litet till på i bästa fall 90 minuter varav 50 gått åt till att söva kidsen. Återstår gör då max 40 minuter. Jag hinner med andra ord inte:

- Duscha (Eira vaknar av att man slår på duschen eftersom hon älskar att bada och då tror att hon ska få bada och kommer således vakna med ett ryck, försöka släpa badbaljan in på toaletten och så börjar vi uppvaket efter tuppen med att bråka.)

- Städa (Vem fan slår på dammsugaren efter en morgon full av skrik?! Eller för den delen: Vem fan tycker att det bästa sättet att förvalta "egentid" är genom att plocka in alla kläder som storebarnet rivit ut ur sin byrå när man lik förbannat får göra om det en timme senare?)

- Sova (Moahahahaha! Det tar, säg tio minuter att somna, om man ens kan slappna av nog mycket för att somna. Efter MAX 30 minuter sömn är man tröttare än vad man var innan man lade sig och har ingen som helst lust alls till att umgås med ungar...)

- Fixa inför lunch/middag (Och börja skramla i köket? Ööh, nej. Då vaknar kidsen garanterat!)

- Göra något kreativt (Borsta tänderna går kanonbra. Och snabbt. Då har man typ 37 minuter kvar av egentiden.)

- Träna på motionscykeln (Jag äger ingen motionscykel, och även om jag gjorde det skulle sanningen faktiskt vara den att den skulle funka som torkställning snarare än kaloriborttagare.)


Dessutom har Magnus ställt alla kakpaket vi har ovanpå kylskåpet och vägrade ta dem med sig till jobbet eftersom det bara är att "låta bli att äta dem". Säger Mr. Metabolism himself medan jag proppar munnen full av Balllerina Choklad och visualiserar en träningscykel prydd med trosor i storlek small...

De konspirerar mot mig...

Morgonstatus:

- En för tillfället sovande unge med magont. Hon har befunnit sig mer eller mindre på min axel sedan 11.30 igår.

- En matvägrande sextonmånaders med sömnbrist som har hittat dagens leksak: Pianot. Hon vet mycket väl var volymknappen sitter...

- En ung (åtminstone var hon det fram till för två år sedan...) mamma med a) ryggont b) huvudvärk c) hunger eftersom morgonmackan ligger halväten och torkad i sopkorgen då lillis vrålade efter bröst i sängen för snart två timmar sedan. Dessutom med en kaskadspya på vänsteraxeln. Kärlek.


Jag tror att mina barn synkar sina vara-jävliga-mot-mamma-och-pappa-perioder. Okej, jag vet att magont knappast är något hon bett om, men i just den stunden när man har burit, vyssjat, vaggat, klappat, sjungit, matat och nästan har månen i famnen känns det ungefär som att barnet ifråga har tänkt följande:

"Okej, let's see now! Storasyster är rätt hyfsat lugn och sansad idag. Mamma har inte haft det särskilt jobbigt på några timmar och ser inte lika sliten ut som hon brukar. Undrar om idag är en fin dag att ha litet magont? Jomen, det kan vi köra på! Mamma verkar dessutom pigg nog att kunna umgås med pappa idag och det vore ju rätt synd eftersom det är mycket trevligare med en mamma som somnar med mig kring 20!"

Storasyster å sin sida tänker följande:


"Nu har de minsann tillbringat alldeles för mycket tid på den där...inkräktaren. Vad kan jag göra för att förvärra situationen bara litet, litet, tills mamma är på bristningsgränsen? Hmm... Jo! Nu vet jag! Sova, det är för mesar! Jag krånglar under natten och sedan bestämmer jag mig för att straxt innan 05.30 är en toppentid att vakna! Därefter spottar jag ut frukosten och tillbringar de närmaste timmarna med att skrika och gnälla och klänga av både hunger och trötthet. Har jag riktig tur kanske jag får tillfälle att nypa mamma och slå lillasyster."


Jag å min sida tänker som så:

"Okej. Andas. Andas. Om tio minuter är det inte såhär. Om tio minuter kan det omöjligtvis vara värre. (Vem försöker du lura?!) En halväten macka är en halv macka färre kalorier, typ, och må så vara att du egentligen både behöver och vill ha den där mackan och energin men för faan, försök vända det till något positivt! Positivt tänkande gör hela skillnaden och du hann faktiskt gå och kissa innan Magnus åkte till jobbet och kläder har du på dig om än smutsiga sådana. Solen lyser ute och alldeles, alldeles snart ska du lägga tid på att mata ett stort barn som nu skriker och gnuggar ögonen och alldeles precis då du kört igång mutnings-tv kommer lillis att vakna skrikande och vilja bli buren och... POSITIVT TÄNKANDE! POSITIVT TÄNKANDE! Solen skiner. Det kommer att bli en härlig promenad. VAR I HELVETE STÄNGER MAN AV PIANOJÄVELN SOM SNART SPELAT VARVET RUNT AV MELODIER? Och visst är det både vackert och dekorativt med all smutstvätt som ligger både i hallen och sovrummet - passar utmärkt med de intorkade riskornen och svettiga ostbitarna under bordet. För det har jag läst att när man har barn ska man typ skita i städning och tvätt och allt och bara ha folk som passar upp med matlådor och barnvakt och så vidare. Kanske har de gömt sig i grytskåpet, de där passopperna, jag vet inte, kanske ska jag fråga äldsta dottern eftersom det är hon som river ut de där jävla kastrullerna i tid och otid och NU ska jag inte sitta vid datorn medan mitt barn mentalsvär över att hon inte får loss en dragkedja från en smutsig munkjacka och istället slåss om näringsintaget. Puh. Det blir en fin dag i alla fall."


(Frågor om hur jag hade tid att skriva allt det här undanbedes vänligt men bestämt. Jag önskar er alla en kanondag och en toppenhelg.)

For the record...

...eller kanske "for the future".

Det här är sista chansen. Med så mycket amnings- och graviditetsbomull som växt sig allt kompaktare i min hjärna de senaste två åren finns det inte en möjlighet för mig att prestera lika bra på ett högskoleprov som jag gjorde för fem år sedan. Ja, ni vet, när jag var fem år yngre och tyckte att "känna sig låst" var att behöva gå i skolan eller inte kunna ta sig till Hufvudstaden klockan 23.30 en lördag. Typ.

I höst går mitt högskoleprov ut, och således är det verkligen sista chansen för mig att söka in på ett program och nästan, nästan vara garanterad en plats. Såvida jag inte siktar på typ läkare eller veterinär, men nejtack till bägge. Så, jag sitter vid köksbordet, ligger i sängen, kör bilen eller vad som helst med en god dos framtidsångest intill mig. Vad ska jag bli?! Senaste tankegången slutade vid lärare, högstadie/gymnasie och inriktning samhällsvetenskap. 270hp, dvs fyra och ett halvt år. Jag skulle vara 32 när jag var klart - men å andra sidan finns det väl alltid jobb för lärare, överallt?

Något måste jag söka, men jag vet inte vad. Jag vet inte vad jag vill bli och göra när jag blir vuxen!

Dagarna går annars, jag pusslar med kidsen härhemma och för det mesta är vår Edith en rätt tacksam unge, peppar peppar. Hon äter, sover och jollrar. Full fart är det på Eira som är högt och lågt och kan allt själv, eller snarare tror sig kunna allt själv och därmed blir assur när hon faktiskt inte KAN eller FÅR göra vissa saker.

Jag är så överlycklig att vintern nalkas sitt slut. Av någon anledning har den här vintern varit bland de längsta i mitt liv. Den vinter jag trodde skulle gå fort om någon har tyckts mig vara oändlig. Lång, kall, snöig, grå, trist, tung. En dag drog Magnus helt sonika igen persiennerna i vår hall - han ville hellre titta på lampljuset än det grå äckliga tunga halvljuset som försökte tränga sig in. Det livade upp mer med tre spotlights, tyckte han. Och säkerligast hade han rätt. Han brukar ha det, min Magnus. Vintern har nog tärt på oss bägge, men på olika sätt...

Nu räknar jag mest ner till dess magsjukesäsongen är över så jag kan ta kidsen på Öppna Förskolan. När jag ser Eira leka för sig själv, eller stolt komma med en boll som hon vill att VI ska leka med skär det i mig. Andra mammor träffar varandra, låter sina barn leka med varandra, knyter tidiga, tidiga kontakter och bjuder in till det där sociala samspelet alla behöver lära sig förr eller senare. Jag har ingenting sådant att erbjuda mitt barn. Mina barn. Mina barn får leka själva, med varandra, och det gör mig så otroligt himla jätteont i hjärtat. Det är liksom en sak att JAG är ensam, men att inte kunna erbjuda de här två vad andra mammor och pappor erbjuder sina barn, det känns för jävligt. Även om de ännu inte är stora nog att fatta att vi kanske inte har det som alla andra familjer. Men jag fattar och jag vet och det smärtar.

Slut självömkande. Dags att dricka upp kaffet innan Eira vaknar från tuppen och vill ha lunch. Eller rättare sagt SKA ha lunch. Sedan ska vi... Ja, vaddå? Plocka ur diskmaskinen? Plocka i diskmaskinen? Köra någon eller några maskiner tvätt? Förbereda pannkakssmet till middagen? Nå, vi får nog dagen att gå. Om inte annat tar vi en prom igen framåt eftermiddagen...

Lyxhustruhelgen...?

De flesta som någon gång "sett ut som en valross runt magen" (citat Magnus, med kärlek...) vet att när man som mest ser ut som nämnda djur är man inte så särskilt pigg. Tvärtom har man relativt dåligt tålamod med det mesta; att dra på kängor och knäppa dem känns liksom ett mindre marathon och bara en sådan enkel grej som att hämta ett glas vatten ter sig minst lika omöjlig som en promenad på Mars. Inte av lathet, utan av... Ah, ni kanske förstår grejen.

I fredags kom Magnus hem med begynnande förkylning och helgen har för hans del ägnats åt att snora mer och mer. Trots det har han gett mig ännu en lyxhustruhelg; han lade Mymlan på fredagkvällen och jag fick se "På spåret" ifred med mina chips i soffan. Tackar. På lördagen blev jag mer eller mindre beordrad ner i vardagsrummet efter middagen - för att ta det lugnt och "slippa" kvällsbestyren med Eira. Så tände han en brasa och vi fikade kladdkaka och glass till schlagern medan barnet sov mer eller mindre gott i sitt rum. Igår hade jag en heldag med Hanna och Sara medan Magnus tog kampen om vällingens icke vara dagtid. Hur han nu orkar det med en förkylning... Idag är en ännu snorigare karl hemma - och håller i skrivande stund på att försöka tuppa Eira efter att vi gett henne lunch. Vilken hon också åt merparten av. Burk, äpple, litet hårdbröd och mjölkförsök. Jag har det otroligt, otroligt bra med denne man!

Ska försöka rycka upp mig ur dvalan när Eira har vaknat igen. Ta en dusch, bylta på oss bägge och ta en promenad i "vårsolen". Jag vet att det inte på långa vägar är vår än, men när det är 10+ i solen får det kännas liksom det har vänt. Därefter ska jag göra ett besök på bibblan och hålla tummarna för att "Född en blå dag" avDaniel Tammet finns att låna på plats, inte som beställning. Har ni inte sett dokumentären om honom rekommenderar jag det verkligen då det är väl spenderade knappa femtio minuter!


( <------- Dokumentären)

Slutspurtsupdate...

Jag har inte bloggat på evigheter, känns det som. Kanske mest för att jag inte har så mycket att skriva om. Okej, jag läser faktiskt fortfarande saker som irriterar mig, saker som rent hypotetiskt skulle kunna generera ett blogginlägg, men så loggar jag på och känner "Orka..."

Största i-landsirritationen lately har varit folk som lägger hutlösa summor på bröllop med allt vad det verkar innebära; snordyra klänningar, än dyrare ringar, TA UT BETALT (s.k. kuvertavgift) av sina gäster för att bjussa på käk och så vidare och så vidare. Ett bröllop har jag bevistat under mina "vuxna" dagar och nästa jag går på blir mitt eget. Såvida inte mina syskon skulle få för sig att gifta sig först, och det betvivlar jag starkt... Oh well, jag kan mala sådant här i evigheter men till syvende och sist gör folk hur f-n de vill. Det är inte mina slantar som spenderas...

Vidare väntar och väntar och väntar jag på att få tillbaka min kropp. Nu har den varit utlånad länge nog, tycker jag, och även om det gör ont att föda barn är det en långt mer konstruktiv smärta än foglossning, ryggvärk och allt vad mer jag kan gnälla över den här graviditeten. Jag vet inte om jag ser mer fram mot att få barn nu än förut - det första halvåret var mer eller mindre en mardröm, tycker jag, och det blir så himla ensamt. Gott är dock att våren står på lut och allt känns mycket bättre när det blir ljust, näsan rinner och ögonen kliar av bristande björkar.

Imorse gjorde jag en kopp kaffe här hemma. Ingen av oss dricker kaffe på hemmaplan såvida vi inte får kaffedrickande besökare, men nu blev jag sugen. Vansinnessugen. Så jag mixade ihop en kopp dyrt snabbkaffe och doften av det fick mig att minnas Island. Så avlägset det känns. När var det? Hur var det? Varför var det? Jag är som person inte sådan att jag ångrar saker jag gjort eller människor jag involverat mig med på ett eller annat sätt, men Island fick mig att öppna ögonen åtta år för sent. Island fick mig att komma till insikt om något jag borde ha kommit till insikt om från första början, och får jag rätten att ångra bara en enda sak så är det hur blind jag var i så många år och hur mycket det påverkat mig. Med facit i hand hade jag varit en annan person, med andra människor omkring mig, om jag haft förmågan att öppna ögonen och se långt tidigare. Nu försöker jag använda insikten och den ilska som följde på insikten till något konstruktivt. Till exempel att lita på mig själv. På min egen kapacitet, min egen person och mitt eget intellekt. Jag försöker verkligen hitta ett värde i att vara jag. Inte ett värde i att användas för att bygga upp någon annans värde.

Och jag ser på lilltjejen som sitter nedanför mig på golvet, bläddrar i en PIXI-bok från tidigt 80-tal, hittar en hund på bilden och stolt säger "MUU!" Jag ser henne plocka ur diskmaskinen - hon vet var alla besticken ska vara och tömmer således bestickkorgen själv. Hon hjälper oss att duka på och av middagsbordet och lyser av stolthet när hon bär ett smörpaket tillbaka till kylskåpet. Vår lillla tulta, som kommer med ett skräp hon hittat på golvet, visar upp det och säger "Uuusch" för att sedan gå till sopkorgen och slänga det. Där är belöningen, beviset för att om jag inte dög till något annat här i världen så duger jag åt henne. När hon somnar med näsan tryckt mot min hals efter nattvälllingen eller jag får vakna av att hon klappar mig på kinden - det är lycka, hur trött man än är. Jag håller så innerligt tummarna över att få se hennne och lillasyster leka ihop om ett år, för ingenting är säkert i världen och definitivt inte med livet. Livet kan man aldrig styra över eftersom det inte finns några garantier överhuvudtaget.

Tjena, så långt och ouppiggande det här blev... Dags att bylta på oss bägge för att så småningom ta en promenad. Därefter fredagshandling och jag ska lyxa till med att göra smoothies, tror jag. Det blev jag paniksugen på igår kväll, så jag antar att det är någon vitamin som kroppen saknar.