Så går en dag...

...eller rättare sagt en natt, då.

Jag kom precis att tänka på det här med fredagar. När jag bodde med familjen, alltså innan jag hade en egen, var just fredagar litet speciella. Det var helg och då man kunde plocka gott på affären...

Det slog mig precis att det är fredag imorgon och således poppade tanken på vad vi ska ha till middag upp. Fredag är som sagt speciellt; god mat och bara vara...

MEN - det är knappast alla förunt att kunna plocka ihop vad som känns suget just då. Det är inte alla som kanske ens har råd till något så trivialt som att kunna poppa popcorn. Vandrar tanken ytterligare litet svider det något sanslöst när jag tänker på att som förälder måste neka sina barn något för att man inte har råd.

Jag menar nu inte att man ska konsumera ihjäl sina barn eller skämma bort dem till dess de inte förstår att värdesätta vad de får. Jag menar mer att inte kunna ge sina barn något så löjligt som lördagsgodis. Att inte ens ha råd till det.

Men visst, jag tänker inte sticka under stol med att jag är livrädd för att inte kunna ge våra E:n varsin cykel, ridlektioner, språkresa, utlandsresor och träningsutrustning. Kanske en moppe vid femton och om inte hela körkortet så åtminstone ett redigt bidrag till det... Även om det inte är sådant som gör en bra förälder eller lyckligare unge...

Published with Blogger-droid v1.4.8

Så står jag i duschen...

...och har precis knölat i en rödfärgsinpackning i håret, tvålat in precis hela mig och liksom ni vet NJUTER av duschen. Då, DÅ går duschslangen sönder. Magnus får komma in med en kniv och skära bort allt trasiga och jag får snabbt skölja av mig med bara en slangstump. Thanks, Murphy.

Och som om det inte vore nog med det så ramlar duschdraperistången ner över mig när jag är klar.

Livlinan brast...

...båten höll på att kantra. Vi ramlade nästan överbord, allihopa, och inga flytvästar hade vi. Indianerna hade för länge sedan tappat paddel OCH hoppat av kanoten. Kvar flöt bara en liten, liten fjäder som så småningom sjönk helt och hållet.

Vi tappade modet totalt. Osämjan låg som krutrök i hemmet - vi var tvungna att stå ut med varandra. Vi var tvungna att umgås.

Vår router var trasig.

Japp, gott folk. Det är alldeles sant. Vi var utan Internet i nästan fem dygn. Och döm om vår förvåning när vi insåg hur alldeles ruggigt låsta, instängda och inte minst avstängda och uteslutna från världen vi kände oss. Så ja. Vi umgicks istället. Härom kvällen drack vi litet vin och pratade politik och jag kände hur fruktansvärt oladdad jag är inför nollning med tanke på att jag efter två glas vin var bakis dagen efter.

Men jag kan säga att jag känner mig fruktansvärt laddad och sugen på att plugga! (Okej, det där får jag ta tillbaka inför första examinationen, antar jag...) Kanske är det på grund av att de senaste två åren inte har inneburit särskilt mycket annat än babysar och bröst, Pampers och Semper och vilken smak och konsistens och... Ja. Inte särskilt mycket vuxenvärld, med andra ord. Eller jo, verkligen vuxenvärld, eftersom det är så långt från studentliv och nollning man bara kan komma.

Nollning eller nollåring - vilket är bäst tror ni?

En reflektion från vuxenvärlden: Hur kan det minut ett vara lugna gatan hemma, med ett sovande barn och ett för sig själv fipplande barn, bara för att minut två vara ett kaos av skrikande ungar som *fula ord*?

Jag ska ta min vuxenvärld och förbereda för nattjobbet. Vi kör ett vaket dygn eftersom sova innan jobbet inte hanns med idag.

Diskussion med en ettochetthalvt-åring...

Mamman: Eira, kan du SNÄLLA låta bli att dra ut alla kläder på golvet?

Eira - /ignore.

Mamman: Eira? Hallå?

Eira - vänder på huvudet, visar upp ett par blå pyamasbyxor: Kaka!

Mamman: Nej, inte kaka. Byxor. Lägg tillbaka dem i lådan!

Eira - flinar och släpper demonstrativt byxorna på golvet.

Mamman: SUCK!

Eira - fortsätter riva ut kläder ur byrån.

Mamman - nu med tålamod på upphällningen: Men Eira, VEM tror du får plocka upp det där, för inte är det du, det kan jag sätta min SJÄL på, och HUR KUL tror du att det är att plocka upp kläder från golvet och vika in dem i byrån igen?

Eira - /ignore.

Mamman - tålamod helt slut: Vet du, nu ska jag SLUTA lägga in dina kläder där, jajamänsan, från och med nu ska jag liksom HÄLLA HELA KORGEN MED RENA KLÄDER på golvet så kan vi ju rota där på morgnarna och då kanske du LÅTER BLI att riva i kläderna, va? Vad tror du om det?

Eira - med en klänning i handen, brett leende: Ilyja!

Mamman: Nej, det är INTE Ediths, eftersom Ediths kläder ligger där de ska: I SINA LÅDOR!

Eira - tyst.

Mamman: Gå nu därifrån. Kom hit så läser vi i boken.

Eira - fortsätter slänga kläder.

Mamman: Kom hit, snälla Eira.

Eira - /ignore.

Mamman: Men för i alla fula ord i hela världen - KOM HIT!

Eira - /ignore.

Mamman: Chokladkaka! Eira, chokladkaka!

Eira - springandes mot sin mor, lyckligt jublande: KAKA!

Typ så. Min äldsta tillämpar selektiv hörsel.

Det är ingen biggie, Svotto...

Idag kan man i DN läsa en mailintervju med Sven Otto Littorin i vilken han bestämt nekar till att ha köpt sex. Han kan förvisso inte på rak arm säga huruvida han haft någon kontakt med kvinnan ifråga eftersom han inte vet vem hon är, men något sex har han då alls inte köpt.

Men Svotto, vet du, det är okej om du har köpt sex. Sånt händer faktiskt. Många fler än du - om så trots allt är och du ljuger - har trampat i klaveret och köpt en stunds världsfrånvaro. Jag hade bara så innerligt gärna velat att någon - du - rakryggat kunnat stå för ett sådant här misstag eller beslut.

Jag menar så här. Brottet ifråga är numer preskriberat, men strunt samma. Vi har en sexköpslag som förbjuder att köpa sex och då ska man väl inte göra det, I guess. Men tänk er, om Svotto helt enkelt kunde ha bemött Aftonbladets konfrontation med ett enkelt

"Jomen, det stämmer. Det är beklagligt men alldeles sant att jag har köpt sex för några år sedan. Jag är förvisso politiker och folkvald, men också folklig och precis som andra människor som åker till Thailand för att köpa sex, eller till Holland eller var folk nu vill bege sig så ja, jag köpte sex. Omständigheterna kring detta behöver vi inte alls gå in på, eftersom mitt sexliv trots allt är något privat oavsett mitt yrke, men jo. Det stämmer."

Om det inte stör mig att en politiker köper sex? Inte nämnvärt, faktiskt. Missförstå mig inte nu, jag är helt och hållet mot trafficking och rent utnyttjande av människor/människohandel. Men jag anser också att ingen har rätt att besluta om en annan människas känslor kring att sälja sex. "Världens äldsta yrke" brukar det heta som ett argument för att sälja sex, men det är inte så jag menar riktigt. Däremot gör man ingen en tjänst genom att förfula sexarbetare eller hävda att de inte är vid sina sinnens fulla, att de gör det av tvång, att de omöjligt kan gilla det eftersom ingen med självrespekt gillar att sälja sex (says who?!).

Beklagligt och fel blir det däremot när människor inte ser någon annan utväg än att sälja sex. För att få pengar till droger. Pengar till mat. Hyra. Kläder åt sig själv och sina barn. Missbrukssäljandet tror jag är svårt att komma åt, men övrigt då? Allt fler säljer någon form av sexuell tjänst, för det anser jag försäljning av begagnade trosor vara. Uppenbarligen finns det en enormt stark marknad för tillhandahållande av sexuella tjänster. Så statliga bordeller? Ja, varför inte.

Däremot vill jag faktiskt rikta ett "skäms" åt kvinnan ifråga som tjallat på Svotto. Är man seriös inom sitt yrke - oavsett vilket yrke man har - så är man mån om sina kunder, klienter eller vad man nu vill kalla det. Liksom jag i mitt jobb skrivit på ett papper om sekretess och tystnadsplikt och enligt lag måste hålla det anser jag att en prostituerad ska knipa igen. Först när det handlar om någons väl och ve, eller om någon annans liv faktiskt hänger på det tycker jag att det är okej att bryta den sekretessen. Så skäms på dig.

Till sist vill jag bara säga att det är förkastligt att vi på jobbet kan läsa en lapp med valinformation från Kommunal där det står något i stil med att vi hoppas på att sossarna/de rödgröna vinner valet. Jaså, sedan när hoppas vi alla på det?

Bland kurser och självkänsla...

Jag behöver gå en kurs. Eller, pja, jag skulle nog behöva gå flera kurser.

Det ska kursas i självkänsla - jag behöver en egoboost.

Det ska kursas i mindfulness - man behöver faktiskt inte försöka fästa axlarna med öronen eller krulla ihop tårna för att få mindre skostorlek.

Det ska kursas i KBT eller annan lämplig terapimetod - magsjukor är inget man dör av.

Eller så kanske jag borde kursa i terapimetoder för att slippa de andra kurserna...? Detta förutsätter ju att jag klarar av kurserna och till det behövs litet självkänsla och mindfulness.

Det blir en dyr historia, det här...

Men idag ska jag försöka...

...att inte bli ledsen och irriterad och känna mig som världens uslaste förälder bara för att min ettochetthalvtåring inte har doktorerat i kärnfysik och är blöjfri än.

...glädjas åt att jag kom in på högskolan till hösten trots att jag liksom redan då jag sökte visste att jag skulle komma in eftersom jag hade ett hyfsat högskoleprov att söka på.

...att inte bli irriterad på ungarna för att de inte vill äta. Vem vill äta när luftfuktigheten klockan 06 är 72% och temperaturen 20,8?

...ta reda på all förbannad tvätt som har tagit över vårt sovrum.

Men först ska jag tippa i Edithen en flarra. Hon försöker äta barnvagnsmobil, så hon behöver nog litet käk...

En kväll att minnas...?

(Bilden lånad från Aftonbladet)

Vad tror ni Mats Alm gör ikväll?