Nej, ingenting kan snart visas längre...

Vi tjålar nu som bekant med BBB om vårt ADSL. Igår sänkte de hastigheten från 4mb/s till 2mb/s och skickade ännu en ny router eftersom det "kunde vara fel mellan routern och datorerna". Yeah right. Men visst, skicka ännu en ny router så slipper ni skicka ut en tekniker...

Det vanligaste som dyker upp på skärmen these days är "Sidan kan inte visas" alternativt "Den här webbsidan är inte tillgänglig". Möjligen att den laddar sidan men inte riktigt, utan all text blir bara blå länkar mot en vit sida.

Så - att skriva inlägget här har tagit mig vaddå, en kvart?

Är det bara jag som tycker att det hela är stört orimligt?

Det där med att bli vuxen - eller kanske redan vara det?

- Vad ska du bli då, när du blir stor?

- Vuxen?

Jag brukar ofta fråga Magnus om han känner sig vuxen, ja, liksom om han verkligen anser sig vara vuxen. Min snart 35-årige sambo brukar då se... Ja, första gångerna såg han förvånad ut. Nu ser han mest trött ut när jag frågar. Men svaret är alltid jakande. Och det är väl klart, är man fem år från 40 kanske man känner sig vuxen på ett helt annat sätt än vad man gör vid 27 going on 28...?

Så brukar min följdfråga vara "Jag då, är jag vuxen? Jag känner mig ju inte vuxen..." Magnus brukar då se om möjligt ännu mer trött ut och svara att jo, jag är vuxen och har varit det i snart tio år.

(Finns det verkligen någon nu för tiden som anser att man är vuxen-vuxen vid arton års ålder?!)

Men jag känner mig inte vuxen, även om jag förstår att jag scorar rätt högt på vuxenskalan: barn, sambo, bil, hus(lån). Kanhända handlar allt om det där med jobb. Jag har flummat runt så otroligt mycket och är därmed inte klar med skolan som jag kanske borde vara. Kanske känner jag mig vuxen på riktigt den dag jag (förhoppningsvisast) står med en examen i hand och kan söka jobb "på riktigt"? Nu står jag ju med mössan i hand och bockar tacksamt för de smulor kommunen (vikariecentrum) bjuder mig.

Så jag vet inte, har vuxenvärlden liksom hunnit ikapp mig ändå? Jag förstår ju på ett sätt att jag inte är 20 längre. Ibland kan jag längta efter att vara mer ansvarslös och fri men faktum är att jag när jag var 20 önskade att jag var äldre för att slippa allt ytligt tjafs och allt hit- och ditande. Nu har jag mer panik för att fylla 30, för att inte ha hunnit "allt jag ville göra", vad nu det kan vara som fattas så rejält... (Inte mycket, egentligen...)

Men vet ni? Tänker jag på alla de där jag förut umgicks med tycker jag nog att jag hunnit litet mer och litet längre. Jag har barn, sambo, bil och hus(lån). Och jag har inte fyllt trettio. När dessa om kanske tio år får för sig att det är dags att skaffa knodds och bli "vuxen" är mina barn redan i högstadieåldern och jag - vi - kan se fram mot sovmorgnar och ensamkvällar, kanske t.o.m. resor på tu man hand vad det lider. Då står de andra där med kräkaxlar och bajsblöjor och klappar och vyssjar och vaggar ont i magen-barn nätterna i ända. Då kommer jag att vara lycklig över att ha varit vuxen redan vid 25...

Och givetvis...

...går det inte att tvätta eftersom tvättmaskinen visar någon felkod så Magnus får väl fixa tvättmaskinen ikväll. Eller imorgon. Eller kanske den ska in på service? Vi kan väl tvätta i badbaljan, eller?

Är det förresten någon som minns "Drömkåken"?

Välkommen till oss... Typ.

Välkommen till oss! Stig på, vetja!

Ska vi gå upp, kanske? Kliv försiktigt i skarven bara...

Eller ska vi skutta in i "tvättstugan"?

Inte? Nehej, välkommen åter...

Ja. Jag bär barn över det där för att komma in och ut. Till tvättmaskinen hoppar jag på bjälkar med korgen i famnen - med torr tvätt funkar det helt okej. Med blöt tvätt är jag rädd att ramla eller halka på någon av bjälkarna och dratta ner den där typ dryga metern i sanden. Kanske inte för att det ska göra ont, men för att jag ska slå mig riktigt illa mot någon annan bjälke. Typ fastna mellan, tänk fällkniv. Och så ligger jag där med barnen ensamma på övervåningen och... Ja.

Jag börjar bli så otroligt less. På gränsen till ledsen. Jag klandrar INTE Magnus - jag vet att han hade varit färdig för länge, länge sedan om det hade funnits tid och jag inte hade varit så krävande med barnen.

Får jag fortsätta gnälla?

Vi beställde hastighet 24mb/s på vårt nät. Det funkade inte, så BBB ställde ner det till 8. Jag kan köpa det. Men det funkade inte heller, så de ställde ner det till 6. Vilket inte heller funkade, så i lördags ställde de ner det till 4. Det funkar inte heller, så nu ställde de ner det till 2. Märk väl att vi fortfarande betalar nästan 400 i månaden...

Jag är hemma dag 1 av 4½ med barnen och jag är spyless. Gnäll, skrik, gegg, kladd... Hade precis plockat rent på övervåningen här när Eira vände leksaksbacken upp och ner igen. Förra veckan var jag nästan ikapp med tvätten - hade siktat på att göra bort det mesta innan jag jobbade måndag och tisdag natt. Nu står det en och en halv meter tvätt i trappen, alldeles vid grinden, och väntar på att någon - jag - ska tvätta.

Är det bara jag som är en så pass usel mamma att jag hellre går och jobbar än är hemma med mina barn? Jag formligen avskyr det. Det är så sjukt ostimulerande...

Eira skriker så fort hon inte får som hon vill. Edith skriker för att hon har det jobbigt med tänderna. Jag försöker få henne att äta riktig mat och verkligen trugar och lägger ner tid på matningen och får därför i henne en hel laddning gröt. Magnus ger Semp eller välling, alternativt säger att hon bara "ville ha" en knapp halv portion.

Hur kan det komma sig att andra mammor gör saker ändå, trots barn? Jag skulle gärna ta en sväng på Kupolen och fika med de där andra mammorna, men jag vet att det skulle bli ett helskotta eftersom jag för det första skulle vara tvungen att hålla i Edithen större delen av tiden eftersom hon knappast skulle sova i vagnen, än mindre vara nöjd att ligga vaken i den. För det andra skulle jag få springa efter Eira som definitivt inte skulle nöja sig med att sitta still och fika. Så då är frågan - varför ens försöka? Vad får jag ut av det? Jag blir sur, irriterad, känner mig som världens mest misslyckade förälder och kommer därmed bli ännu mer asocial och få ännu mindre lust att försöka umgås med någon och som en sista punkt ännu mer inte ens vilja berätta för folk att jag har barn.

För ja, visst är jag hemsk? Jag ska börja plugga och jag har inte minsta avsikt alls att berätta för folk att jag har barn. Verkligen inte inledningsvis. Snacka om att sabba för sig själv. Kanske är jag helt sinnessjuk, men jag vill verkligen få en chans att vara jag. Inte vara någons förälder eller på grund av det uråldrig. Jag är redan uråldrig. Och sur. Och bitter och... Jag borde verkligen snäppa upp mig och försöka vara litet positiv, men Eira vaknar med en skrik och fortsätter skrika och gnälla trots hyfsat frukostintag. Edith skriker och gnäller eftersom Eira skriker upp henne. Medan jag ska mata Edithen klättrar Eira på mig, drar mig i håret och nyper mig i armen. Givetvis finns det inte en enda ren haklapp - nämnde jag en och en halv meter tvätt? - så jag får byta tröja igen.

Jag vill bara bort och önska att jag hade råd med en lägenhet, åtminstone över vintern. En liten etta någonstans där jag fick vara ifred. Helt jävla ifred. Eller snälla snälla snälla få slippa ungar en helg och bara få vara med Magnus och få vara vi men det sitter ju så jävla långt in att det inte är lönt att ens fantisera om.

Nu har Eira dragit ut tvätten på golvet, står och sliter mig i armen och grinar, slår och biter. Edithen ylar på sitt håll och jag vill inte mer. Så jävla vill inte mer.

How's it hanging, dude?

Ungefär sådär känns mer lockande när klockan är 05,30, man har sovit noll sedan straxt efter 03, ska jobba hela kommande natten och ungen vill ha välling för tredje gången sedan midnatt. How's it hanging, dude? (Tror att bilden är från Hostel 2 och helt ärligt stulen någonstans från nätet...)

Ute regnar det småspik och jag kommer på hur ofantligt lång augusti måste bli. I synnerhet då jag räknar månaden redan nu som augusti trots att juli ännu inte är slut. Jag fundrar redan runt höstgarderoben och var tvungen att förhöra Hanna igår om hur jag ska se ut för att inte verka som en total mupp fram till jul. Svart, svart, sade modegurun, och murriga höstfärger överhuvudtaget. Kängor, lager på lager på benen, typ stickat och så, och ganska cleana kläder men mer fokus på accessoarer. Och så litet prickigt, om man vill det. Jag ska ta mina favvokkängor till skomakaren och se om han kan rädda dem - annars lär jag försöka investera i ett par nya, men varför svika ett vinnande koncept?

Undrar om jag ska våga släpa barnen till Kupolen...? Helt solo? Det kan gå vägen och det kan lika gärna bli en total flopp där Edithen vrålar i liggdelen och hellre vill bli buren (jag törs inte halvsätta henne i sittdelen än) och Eira gör allt för att smita ur vagnen för att kunna springa hejvilt och ta i allt som går att ta i vilket skulle leda till att Securitas kom och ledde ut mig i örat och ringde soc för att jag lät en ettochetthalvtåring gå ensam på Kupolen... Nja. Jag håller mig nog hemma ändå... Det är tur att man kan shoppa på nätet these days...

Pojke, flicka eller barn?

Jag signade upp mig på Go'boken för att få deras välkomstpaket. Eira formligen älskar böcker av alla de slag och kan lätt sitta och bläddra nästan en timme. Perfekt, med andra ord, även om det kanske är i dyraste laget...

Givetvis har det inte kommit mig för att avbeställa - avregga mig - så det dimper ner böcker litet då och då. En av böckerna är "Första bildordboken" vilken Eira haft jättebehållning av. Hon pekar och frågar vad det är på bilderna och så "förhör" vi henne sen och på så vis har hon lärt sig om inte att säga orden så i alla fall vad som är en cykel, en pizza, en grävmaskin osv.

Men så kommer vi till den där biten där jag tycker att det är så redigt svårt att ha barn. Jag vet med mig att jag - trots vad jag föresatte mig och trots vad jag egentligen kanske hade önskat - åtminstone klär mina barn väldigt könsstereotypt. (Tack Sinikka för den rätt pinsamma insikten...) Frågan är dock om jag ska lära Eira pojke och flicka eller om jag bara ska låta det få vara barn?

Jag vet föräldrar som gör till standard att byta ut alla maskulina hjältar mot feminina diton för att inte från början visa att det "bara" är pojkar som "kan" rädda prinsessan från draken, spela fotboll, flyga rymdraket osv. Inte för att "göra pojkar av flickor", utan mer för att lära sina döttrar att de kan mer än att vara passiva och pja, klassiskt flickiga. Troligast får de ändå nog av de könsrollerna så snart de börjar skolan.

Så frågan är: Ska jag lära henne skillnaden på pojke och flicka mer än den rent biologiska som hon själv kommer att märka en vacker dag? Eller ska jag låta barn få vara barn och no more to that? Det är fasen inte lätt, det där...

Frågan från framtiden...

- Mamma, varför ser du så fååånig ut på alla kort från när du var ung?

- Jo, serru älskling, man skulle liksom puuuta med läpparna på den tiden.