I Amerikat vet man inte hur man bromsar...

Pja, läs artikeln själva...

Igår cyklade jag till Konsum och handlade och fick för mig att köpa en sådan där Dubbeltriss, eller vad de kallas. Magnus ville skrapa vänstersidan eftersom han är mer lagd åt det hållet, eller vad han sade, och jag fick skrapa höger. (Hur man nu kan göra politik av till och med en jävla Triss...) Nåväl. Ingen som helst vinst var det på lotten - såklart. Men vi skojade litet om att det kunde ha varit vinst. Om man fått lägga ihop både vänster- och högersidan.

Och det fick man. Så vi vann en femtiolapp och var glada åt det. Och ännu mer glada åt att vi inte hade fått tre tv-rutor, trott att man inte fick lägga ihop lotterna och skrapat kontrollrutan. Ibland behövs väldigt litet för att ge väldigt mycket glädje.

Moi - en riktig skojare ja!

Jag har hittat jobbet för mig.

1. Jag pratar inte skånska eller göteborgska, vilket verkar vara kriteriet för att jobba på P3. Det kan nog behövas någon med en släng dalmål...

2. Jag är förbaskat rolig. Åtminstone säger de som känner mig att jag är det. Ja, Magnus har nog aldrig sagt att jag är rolig, men då har han helt enkelt inte humor och så var det inte mer med det.

Problemet är bara att jag har vansinnigt svårt för att vara rolig på kommando, varför jag inte kan söka just det där jobbet. Jag kan inte krysta fram en sketch bara sådär. Än mindre kan jag dansa och ovanpå det kan jag inte se meningen med att dansa på en gala för att få ett radiojobb. Men rolig är jag. Åtminstone när folk fattar att jag är rolig.

Eller.

Nej.

Det är nog vardagsbitter jag är.

Och så har jag rätt bra radioröst.

Jag kanske bara behöver rätt sidekick för att göra ett bra radioprogram, för Charlotte Lauterbach i Mix Megapol är en ren plåga och hon är alldeles solo i studion. Man blir nog tråkig av att prata högt för sig själv...

Kanske borde jag söka jobb på Gagnefs Närradio istället och sända "Jesus Hits 42" eller "Vad Gud säger om dagen"?

Polare med herr Diesel...

Jag trodde precis att jag fick en vänförfrågan från Vin Diesel på Facebook men insåg sedan att det var en grupp man kunde gå med i. Vin Diesel-gruppen. Jag tyckte att det var rätt skönt att jag inte behövde känna mig tvungen att bli vän med honom eftersom jag inte känner honom sådär jätteväl...

The maked truth...

De som känner mig vet att jag aldrig sminkar mig. Eller jo, en eller två gånger per år. Kanske tre, möjligen fyra och i gränsfall fem. Hanna bjussade dock med mig på något "Model Lab" i Falun i helgen: Bli sminkad, svida om till något snyggt, låt dig fotas och betala HUTLÖSA summor för bilderna. Kunde man lista tolv vänner som möjligen skulle vara intresserad av något sådant fick man en bild gratis. Alltså tömde jag telefonboken, så sorry om någon blir offended över samtal eller sms från någon som vill pengapumpa er... Hur som var det inte köptvång på bilderna, men blir man som jag aldrig bra på kort blev det plötsligt värt en slant när bilderna väl poppade upp på datorn.

Dagen avslutades med lättare middag och litet dryck och sedan var jag tvärslut. Hur som - nu ska jag SOVA igen men jag måste bara lägga upp en eller två bilder eftersom jag blev så himla nöjd! Enjoy!

Bakis och Bricanyl...

Sara skrev i sin blogg om det där med helghets, eller kanske om hur saker trots allt förändras när man får barn. Man har inte längre utrymme till en bakisdag eftersom inga ungar tar hänsyn till att man vill tillbringa dagen mer eller mindre sovandes för att till sist kunna avsluta dagen framför en rulle med chips, en minst lika flottig pizza och obscena mängder cola. Igår var en sådan där dag då jag grundade inför morgondagen, alltså idag.

Jag hade sovit inte ens två timmar efter nattjobbet, och alkoholintaget var förvisso begränsat till ett glas vin och en liten Heineken (inte ens en stor stark, utan en liten lika stark...). Punkt. Ja. Hemma var jag före sju. Före 19 alltså. Redan då önskade jag för en liten, liten sekund att året varit typ 2007 alternativt 2027 och jag hade kunnat komma hem och göra det jag mest önskade: Duscha och sova. Möjligen ändå trycka i mig en pizza eftersom matintaget under dagen hade bestått av en macka kring 07, två varmkorvar kring 11 och sedan litet räkor och bröd och reningsverk (musslor) som sällskap till det vita vinet.

Nu sitter jag här, dagen efter dagen före. Jag har sovit ganska exakt tolv timmar i sträck och känner mig ungefär lika fräsch som "var-god-sätt-in-lämplig-formulering". Allergisk är jag och har precis toppat knövelfrisyren med Magnus morgonrock och några drag Bricanyl. Därav en lätt darrhänthet och... Lust att sova. Igen. Och vakna typ 18 av att Magnus frågar vilken pizza jag känner för idag, innan det är dags att dra iväg och jobba igen.

Istället har Magnus precis sövt Eira - jag kan inte när han är hemma, men är han borta funkar det asbra - så då var det Edithens tur att vakna. Jag är så illa tvungen att ta ett tag med dammsugare här hemma och kanske mata tvättmaskinen som fått svälta ett par, tre dagar nu, varför jag återigen ligger efter med tvätten. Därefter ska riskornen i slasken förflyttas till någonstans där de inte ligger och luktar sur apa, och till sist är det väl dags för måltid x 2 innan jag ska och jobba...

Jag längtar efter tystnad.

Och en pizza.

Och en cola. STOR.

Och efter tiden då jag inte var bakis dagen efter ett glas vin och en liten öl.

Go' kväll på er...

Jag har en favvofilm, kanske kategori "knepig film" som vissa vänner skulle säga. Hur nu "Lost in translation" skulle vara en knepig film, men nåväl, den är inte "Avatar" eller "Twilight"-filmerna och då är det väl för svårt för gemene man...

"Lost in translation", hur som, är en av mina absoluta favoriter, alla kategorier. Den är varken svår eller fransk utan bara helt lovely, enligt mig. Jag kom att tänka på den där scenen där Bob och Charlotte ligger i sängen och pratar, och jag försökte hitta den på YouTube, men den fanns givetvis inte där.

Jag ska dela med mig av den scenen, fastän skriftligt. Den var så mycket jag då, och den är så mycket jag nu, om än på ett helt annat sätt.

Och har ni inte sett filmen - se den!

CHARLOTTE: I'm stuck. Does it get easier?

BOB: No, yes, it does...

CHARLOTTE: Yeah? But look at you.

BOB: Thanks. It does, the more you know who you are... you don't care about things the same way...

CHARLOTTE: I just don't know what I'm supposed to be. I thought maybe I wanted to be a writer... but I hate what I write, and I tried taking pictures, but John's so good at that, and mine are so mediocre... and every girl goes through a photography phase, like horses, you know dumb pictures of your feet...

BOB: You'll figure it out. I'm not worried about you. Keep writing.

CHARLOTTE: But, I'm mean.

BOB: That's ok.

CHARLOTTE: And marriage, does that get easier?

"..."

CHARLOTTE: John thinks I'm so snotty.

BOB: You are.

CHARLOTTE: I know, but that's what you like about me.

CHARLOTTE: Why do you have to be with your opposite, why cant similar people be together?

BOB: Because that would be too easy.

Viktgnöl i det BP:iska residenset...

Jag har nästan avlidit. Arton personer plus en instruktör var inklämda på ett Easy Line-pass i kväll och till sist var det dels svetthalt på golvet, dels absolut ingen luft alls kvar i lokalen. Kompisanda, som Magnus kallar det. Hur som tog jag mig till bilen och hem, även om kroppen fick en syrechock då jag kom ut från SVEA...

Och jag vet inte riktigt vad jag sa, men är det något min käre sambo inte verkar tåla så är det viktgnäll. Och är det något jag inte direkt är nöjd med så är det hur (o)fit jag är. I början av sommaren hade jag rutin på både promenader och pass och således visade kläderna att jag var på väg till något mer trivsamt än detta. Sedan kom alla nattpassen och en massa god sommarmat och en öl här och ett glas vin där och vips! insåg jag att hösten kommit snabbare än vad jag trott, och med det dags att inhandla nytt i klädväg.

Det var liksom då jag insåg att det som innan sommaren var ett litet problem nu har blivit ett större problem. I samma takt med de urvuxna jeansen, I'd say. (Men gott var det, och skoj var det...) Grejen är liksom den att jag vet att det bästa sättet för mig att gå ner litet i vikt är att röra på mig regelbundet (dagliga promenader och två träningspass i veckan är nog!) och äta hyfsat normalt. Snabbkurer tror jag inte ett jota på och typ GI eller Atkins har jag inte nog engagemang för att sätta mig in i, än mindre hålla mig till. Och det är ju varaktigt det ska vara, inte sant?

Alltså: Träning och normal kost is the shit. Jag har absolut ingen avsikt att "banta", men jag vill ändå känna mig mer fit i kroppen. Få litet muskler och bättre kondition och hamna någonstans rent fysiskt var jag trivs bra. Size zero är redigt vidrigt, tycker jag, så anorexiatjej har jag inte direkt tänkt mig. Jag gillar mina kurvor, även om det är sorgligt omodernt.

Och för övrigt tycker jag att det är rent ut sagt äckligt med skinny tjejer/kvinnor. Vore jag lagd åt det hållet hade det nog nästan varit mer nejtack än det motsatta. Redigt vidrigt är det, med tändstickslår och inga som helst bröst/midja. Åtminstone när det inte är naturligt utan resultat av träning och ingen mat eller möjligen en äppelskiva per dag och sedan fingrarna i halsen... Nej, då föredrar jag former alla gånger!

"Men blir du nöjd då, om du går ner tio kilo?" undrar Magnus och jag förklarar återigen att jag faktiskt kommer att bli nöjd när jag känner mig bättre i kroppen. För jag menar, trots allt har jag fött två barn på lika många år - inte ens det - så kanske ska jag inte gråta blod ändå...