Idag har jag...

...klivit upp före 06. Eller ja, vaknat före 06. Jag vägrar dock kliva ur sängen före 07 även om Edithen vill annorlunda.

...läst en timme kurslitteratur och fått konstaterat att ja, vi ska läsa HELA Olsson till nästa onsdag eller vad det nu är.

...åkt och tränat: Först en stund crosstrainer och sedan en halvtimme core. Pust.

...åkt till mormor med en matlåda, fikat med henne och hjälpt henne ringa ett utrikessamtal.

...haft seminarie på skolan vilket gick sådär, men hoppas på godkänt. Min hjärna var tämligen grötig efter att ha varit vaken sedan före fan.

...kört hem från Falun med lika mycket sinnesnärvaro som ett rattfyllo.

...fixat äkta halvfabrikatsmiddag i form av fiskpinnar och spenat och i och med det sett till att sju personer blev mätta och nöjda.

...lagt Eira till sängs och fått henne att somna.

Nu borde jag...

...ta en dusch och det länge.

...läsa åtminstone två kapitel kurslitteratur..

...ha en stund för mig själv.

...kolla på partiledardebatt från häromdagen.

...plocka ur och i diskmaskinen.

...läsa något jag själv valt och vill.

I själva verket...

...kommer jag att hänga framför datorn i typ två timmar till och göra inte ett endaste vettigt dugg, duscha och sedan tvärslockna bara för att vakna före 06 imorgon igen och göra om typ allt som jag redan gjort idag. Undantaget seminarie och möjligen träningen då.

"Vaj ä hatt? Ha-ha-aah-hatt!"

Vi är hyfsat restriktiva med film och TV här hemma vad gäller barnen. TV-biten är lätt då vi inte har någon TV inkopplad och inte heller kommer att ha förrän vi har ett golv i vardagsrummet. Därför har Eira enbart fått se vad vi har valt på datorn. Till en början var det enbart "I drömmarnas trädgård" vilket är ett väldigt harmlöst och rätt sött barnprogram för de minsta.

Men - barn utvecklas tydligen och i och med det förändras också vad de vill titta på. Jag introducerade "Bullerbyn" och "Emil", men inte riktigt än, tydligen. Försökte då med "Djungelboken" vilken blev en av Eiras favvosar. Helt okej.

Så kom en dag då hon hittade ett DVD-fodral med Teletubbies här hemma, och av någon anledning blev hon helt tokig och ville kolla på det. Eftersom DVD:n var borta så löste jag det på det sätt alla moderna mammor gör. Hon fick titta...hrrrm...via nätet.

Och jag formligen AVSKYR Teletubbies! Inte bara för att det är vansinnigt löjligt, opedagogiskt, verklighetsfrånvänt och Gud vet vad mer, men mest av allt för att de där teletubbierna pratar BABYSPRÅK!

Är det något jag inte tål, så är det människor som inte pratar rent med barn. Vi säger "nenne" om vällingen åt Eira, vilket har blivit en (o)vana då hon när hon var pyttepytte skrek just "nenne" när hon ville ha välling. Dumt nog anammade vi det, men det är också det enda. Därutöver anpassar vi inte språket det minsta vad gäller barnen.

I mitt tycke ska barn lära sig vad "diskutera" är, att det finns ord så som "enerverande", "komplicerat", "acceptera" och så vidare. Inte de svåraste orden i SAOL, med andra ord. Men en fin grund i det språk som är deras modersmål. Därför blir jag komplett vansinnig av att lyssna på Dipsy som undrar "Vaj äj hatt?" eller "Po spajksykel". Eller för den delen "Tinky Winky väääska".

"Var är hatten?"

"Pos sparkcykel"

"Tinky Winkys väska"

Hur svårt ska det vara?

Och är det för mycket begärt att ett barnprogram riktat till barn som är på G att lära sig prata ska innehålla normala ord och inte babyvarianter? Vad tycker ni andra mammor? Är Teletubbies okej? Och pratar ni babyspråk med era knoddar?

I övrigt våndas jag aningens över kommande seminarie imorgon. Jag vet inte alls om jag är ute och cyklar, men jag har gjort uppgifterna utefter hur jag tolkat frågorna. Hur andra har tolkat dem? Ingen aning. Jag fick inte så stor koll över det under gruppmötet idag... Litet blev sagt och mindre blev gjort. Därför måste jag förlita mig helt på mig själv, känns det som, och det var så vansinnigt länge sedan jag använde huvudet på det här viset... Jag håller hur som tummarna!

Jag har bloggat...

...men när jag hade publicerat allt märkte jag att jag hade publicerat det i Magnus blogg, varpå jag skulle lägga över allt hit. Vilket jag gjorde. Givetvis kukade allt ur så har ni trots allt intresse av att läsa det så får ni kika in hos Magnus istället... För nu orkar jag inte börja om!

Ibland tänker jag...

...och det här är bara depp. Men jag måste få skriva av mig. Jag måste verkligen det.

Min syrra verkar ha börjat plugga till sjuksköterska, på distans. I den grupp vilken hon är en del av är majoriteten en god del äldre än hennes snart 21, berättade min mor.

I min klass är majoriteten en god del yngre än jag själv, har jag konstaterat.

Och jag kan inte längre det där sociala spelet. Att träffa nya människor är så hiskeligt jobbigt och jag vet inte vad jag ska prata om, i synnerhet inte då det är så vitt skilda livssituationer. Vissa har precis flyttat hemifrån. Vi har precis köpt ett hus. Vissa har börjat lära sig ta de första riktigt stapplande stegen in i vuxenlivet tryggt förvissade om att det nog ändå dröjer bra många år innan de är vuxna-vuxna. Vi försöker forma individer till att en dag själva kunna befinna sig var mina classmates nu är, och det med det bästa av självförtroende och det bästa sunda förnuftet som går att finna. Vissa ska handla käk för första gången på en vecka. Vi äter hemlagad husmanskost 9,9 av 10 gånger och det två gånger dagligen.

Man ska inte låta petitesser skapa barriärer, men trots allt blir det en barriär. Jag försöker se skolan som en arbetsplats, men faktum är att... Jag vet inte. Jag är väl bara nere i en dip, antar jag... Och då får jag känslan av att jag nog ändå inte borde göra det här eftersom jag är för gammal, för osäker, har för kass självbild, inte kan sälja mig själv på rätt sätt och jag menar, kom igen, vad inbillar jag mig egentligen? Att jag ska klara det här?

Jag vet inte varför men det är turast i världen att jag har Magnus. Inför honom är jag aldrig misslyckad även om jag är det inför mig själv.

En blivande konstnärinna?

Förmiddag i det BP'iska residenset och intill mig sitter Eira och ritar. Jag har fått för mig att det är en av få gånger hon faktiskt kan sitta lugn och still en stund. Rita, och så läsa böcker. Hennes första teckning sitter upphängd på en spik i väggen och jag har tänkt rama in den (teckningen alltså, inte spiken), sådär fånigt mammigt som det kan bli.

I natt har det varit minusgrader, och Magnus klev upp kring 07.30 var det 1,4 plus ute. Magnus vred genast på kranen på toaletten och höll (säkert) en mental tumme för att vattnet inte skulle ha frusit. Det hade det. Inte. Lyckan var, i sann Familjeliv.se-anda, total. Själv klev jag upp en halvtimme senare och trodde nog mer eller mindre att jag skulle dö av köld.

På agendan idag: Vi ska ta en promenad med våra små, jag och sambon. Sedan måste måste måste jag läsa kurslitteratur eftersom jag igår kväll fastnade framför en dokumentär om sekten "Folkets tempel" vilka tog kollektivt självmord i slutet av 1978. Snacka om att behöva prioritera... Kurslitteratur eller annan berikande kunskap, alltså.

Jag hade tänkt vara åtminstone litet delaktig i nollningen, eller insparken som det heter i Falun. Dock börjar jag så sakteliga inse att jag nog får vara glad om jag har möjlighet att delta i sittningen på lördag. Å andra sidan, när jag igår kväll satt och smuttade på glaset rödvin och kikade på den där dokumentären kände jag att jag inte för något i livet hade velat byta mot hysterisk förfest och ännu mer hysterisk, opersonlig utgång. Gammal, jag? Jo, så är det kanske. Förra lördagen med T och H var alldeles tillräcklig på actionskalan för en gammal räv som jag...

Nu är mitt block fullkluddat av Eiras teckning och tålamodet tryter på tre håll...

Du ska stoppa köttbullar i MUNNEN, Markus!

Jag har lagat köttbullar till middag och jag blev för en gångs skull sådär sjukt nöjd med resultatet! Brorsan hade sin tyska tjej Lara (nej, inte Croft) på besök i somras, och sista dagen bjussade hon på köttbullar. Vad som skilde sig från de köttbullar jag vanligen brukar göra var att hon hade morot i dem och jag blev stormförtjust. Således var jag tvungen att göra min variant på dessa German Swedish meatballs...

Jag använde:

Mjölk och ströbröd - hur mycket "ser" man.

400g blandfärs

En finriven rödlök

En finriven rätt stor morot

En vitlöksklyfta

Ett ägg

Salt

Svartpeppar

Vad jag gjorde annorlunda från den tyska varianten var att jag använde mig av ströbröd och mjölk för att binda, inte bara ägg. Jag finrev också löken och moroten - hon grovhackade den, något jag inte vill göra då köttbullarna/biffen tenderar att gå sönder då. Dessutom tillsatte jag vitlök...

Slutligen testade jag något jag aldrig testat förut: Jag gjorde köttbullarna rätt stora, men stekte dem bara för att få stekyta. Sedan vispade jag ur stekpannan med litet vatten och köttbuljong, hällde det över köttbullarna vilka jag lagt i en ugnsfast form och ställde in hela härligheten i ugnen på 200 grader. Den tid det tog att stuva makaroner var också den tid det tog för köttbullarna att bli genomstekta. (Ca 20 min, mao.)

Sedan vräkte vi i oss. Mest av alla åt Eira vilken åt nästan sex stora köttbullar och en stor slev stuvade makaroner. Yammie yammie!

Hur blir man styrelseproffs?

Och exakt vad är ett styrelseproffs? Är det någon som suttit i styrelse efter styrelse efter styrelse så många gånger att han (för det är oftast en han, verkar det som) är proffs på att byta styrelseuppdrag och därför får mer pengar för varje gång han petas från en styrelse till en annan? Snacka om att vara impopulär då!

Anledningen till detta är en kortis i Aftonbladet som vem/vilka som cashar in mest slantar per månad. Givetvis toppas listan av medelålders män - den första kvinnan på listan kommer först på plats 156.

Men jag tror nog att jag ska sikta på att bli styrelseproffs. Har man riktig tur kan man göra som Jan-Erik Lindstedt och få ett lönebesked på vackra 6,3 mille - per månad!