Barn och ballonger - walk of shame...

Medborgarplatsen, Stockholm

En pappa ∼35 med två barn ∼5 efter sig skyndar sig fram till Miljöpartiets valstuga.

Pappan: Hej, snälla, snälla säg att ni har några ballonger! Mina barn går omkring med Folkpartiet-ballonger, jag kan inte gå hem såhär!

Bad personality?

Idag har jag den i särklass sämsta personligheten. Jag har snor i hela huvudet och feber. Tålamodet var förbrukat omkring 06.50 men trots det är det åtminstone tolv timmar kvar av tålamodskrävande kiddos. Vilka för övrigt också är förkylda. Magnus meckar rör med Micke vilket i sin tur innebär att vattnet kommer att stängas av. Jag som har ungefär fyra maskiner tvätt att tvätta, en disk up and running och on top of that en kyckling som står på tining för att så småningom hamna i ugnen. Med andra ord är jag en vidrig person idag.

Fredagens meritlista så här långt:

- Kalla Magnus inhuman för att han tände i taket när jag hade somnat från hus och hem kring 08.30.

- Snäsa och skrika på barnen som är i sitt esse vad gäller humör. Edith vill inte äta, Eira vill inte sova, och däremellan ska Eira slå Edith. Suck.

- Skälla på Magnus för *plats för valfri sak man än kan komma på att skälla på någon för*.

Mest av allt skulle jag vilja ha en soffa att kura ihop mig i. En stor, mjuk, skön soffa och en lika skön filt plus ett par, tre bekväma kuddar att halvsova mot. Lägg till det två påsar chips och fyra filmer och en gigantisk Ramlösa citron och "ifred" och min dag hade varit gjord. Samt en lång, skön, het dusch. Och en god natts ostörd sömn.

Det enda jag möjligen kan få av allt det är är en het dusch och chipsen. Dock avstår jag karaktärsstarkt nog chipsen.

Nu ska jag försöka göra dagen litet bättre med hjälp av Otrivin comp.

(För er som inte drog parallellen med kycklingen och vattnets frånvaro - please never cook for me!)

Om att somna om...

Ofta har jag litet småsvårt att somna om kvällarna. Jag har helt enkelt för mycket i huvudet som stör, varför det också brukar dröja innan John Blund kommer med drömsanden eller vad det nu är han slänger i ögonen på små barn... Detsamma gäller på nätterna. Alltså när barn ska ha nattmat för jo, vår Edith äter fortfarande nattetid och jag vet inte hur vi ska få henne att sluta med det. Nå, det var en parentes...

I natt vaknade hon kring 04.45 och var hungrig, och eftersom Magnus låg inne hos Eira knatade jag helt sonika upp, fixade en flarra och stoppade den i munnen på Edith. Hon sög i sig, suckade i princip och somnade om. Jag låg och vred mig av och an i sängen i ytterligare nästan en timme innan jag kände att det gick att slumra till. Då väcker Edith mig och vill ha morgon.

Förut kunde jag ta upp Edithen i sängen och fortsätta sova, men i och med att hon blivit så mobil funkar det inte riktigt. Hon kryper ut över kanten, och lägger jag täcken i vägen kryper hon helt sonika över. Att lämna kvar henne i spjälsängen funkar inte heller eftersom hon då blir förbannad och skriker och vill upp... Alltså var jag tvungen att gå upp med henne. Kvart över sex.

Så innan halv sju har hon väckt storasyrran som är på ett strålande humör. "Tinky Winky" skriker hon argt och gör inget annat än bråkar på lillasyster vilken i sin tur blir förbannad och ledsen och skriker. Magnus sover och jag snorar av bara helskotta...

Ute börjar det åtminstone ljusna nu...

Sjung om studentens slösaktiga dagar...

Jag kom att tänka på en sak nu nyss, när jag och Magnus nattfikade och Eira plötsligt vaknade (igen). Magnus svalde ner mackan med litet mjölk och gick efter en puss godnatt (från Eira) och lade sig med henne. Kvar satt jag i mörkret, vid köksbordet, med en mjölkförpackning, en nyöppnad ost, ett storpack cognacmedvurst (köp inte den från Euroshopper, den är vidrig), en gurka och två sorters bröd. Allt att plocka undan, såklart.

Hade det där hänt för dryga tre år sedan, på den tid jag var om livet lyckligt ovetande student, hade jag lätt kunnat resa mig från bordet och krypa i säng för natten. Lämnat maten på bordet alltså. Detta med motiveringen att jag ändå inte äter macka så ofta och att jag ändå hade det viktigaste hemma till morgonen: kaffet.

But the times they are achanging, eller hur var det? Aldrig i livet att jag nu hade lämnat käk för en dryg hundring - nästan 150 - framme över natten av ren jävla lathet. Och ändå har jag mer pengar nu än då...

Annars är jag bara förjävla snorig. Snor'n rinner och vettet försvinner. Jag ska försöka njuta av att ha sängen solo i natt och hoppas Edithen sover till åtminstone 07... Sovmorgon för den här studenten, med andra ord!

Published with Blogger-droid v1.5.9

Diskmaskinskuriosa och husbygge...

Om man sköljer av disken innan man sätter in den i diskmaskinen förlorar man vinsten med att köra den i diskmaskinen, eftersom en modern diskmaskin drar mindre än vad det kostar att handdiska.

En tio år gammal diskmaskin drar ungefär 220kWh mer per år, än vad en ny A-märkt diskmaskin gör. Detta motsvarar kostnaden för den el ett modernt kylskåp förbrukar. Slutsats: Istället för att ha en gammal diskmaskin kan man helt enkelt ha en ny diskmaskin och TVÅ nya kylskåp.

(Källa: Vi i villa)

Jag har spenderat en stund med att klicka runt på till salu-hus i samma område som vårt. De tre eller om det var fyra villor jag kikade på ligger samtliga kring miljonen och uppåt. Bostadsytan var i stort detsamma och medan vi värmer vårt hus med pellets hade de andra villorna direktverkande el + luftvärmepump till uppvärmning. Renoveringsmässigt låg de villorna på ungefär samma standard som vi kommer att hamna på. Eller nej, det gjorde de inte.

När vi fått på golvet här nere - med golvvärme - ska vi fixa väggar och el. Därefter blir det ett helt nytt kök med nya vitvaror, en totalrenovering av lilla toaletten där nere (vilken blir kaklad/klinkrad) och sedan är det dags att ge sig på övervåningen. Alltså där vi nu bor.

Här uppe ska alla golven fixas till - rätas upp - och nya golv läggas. Köket här uppe ska rivas ut totalt och byggas badrum av. I hallen ska ytterligare ett rum byggas - Edithens rum - vilket gör att vi istället för fyra rum får fem. Givetvis fixar vi övriga ytskikt också, för våra vackert 70-talsbruna väggar med spygröna blommor tilltalar inte oss det minsta.

Tilläggsisolera ska vi göra utvändigt och i och med det byta panel. Alltså ska vi också riva bort balkongen på övervåningen samt den lilla farstun vi har in. Den vill jag sedan ska byggas om i en kombinerad farstu-altanbyggnad för att kunna användas som umgängesplats sommartid. Vad det lider ska vi således också byta samtliga fönster i kåken - de nuvarande drar knappt något alls vintertid - och jag tror nog att Magnus vill byta tak också. Mest för utseendets skull, kan jag tro.

Återstår gör så vårt garage/pannrum och där tänker jag inte ens yttra mig... Men jag vet att Magnus har en tanke med det också...

Nu ska jag duscha och tänka på hur mycket pengar vår A-diskmaskin sparar oss...

Kurvig, mullig eller fet?

Ibland klickar jag runt på så kallade vuxensiter på nätet och när jag slöklickar sådär så dyker det titt som tätt upp bilder, mer eller mindre avklädda, på fruntimmer. Eller ja, tjejer alltifrån 18 till 55, kanske jag ska säga.

Jag har konstaterat följande: kurvig, mullig och fet är tre helt subjektiva kroppsuppfattningar.

Jag anser mig själv vara kurvig, litet småmullig, men ändå med en viss kvinnlighet i behåll. Men - många som lätt kan plussa på vaddå, femton-tjugo kilo eller mer ovanpå min vikt ser sig som kurviga. Som lätt mulliga. Och tittar man sedan på bilderna är det mest en oformlig massa kvinna. Som är kurvig. Enligt sig själv.

Missuppfatta mig inte nu.

Man får se ut precis hur man vill.

Liten, stor, tjock, smal, skinny, kurvig, mullig, rödhårig eller mörkhyad. Jag bryr mig inte ett smack så länge jag inte ska hoppa i säng med vederbörande. (Vilket inte skulle hända eftersom jag är sorgligt hetero...)

Men jag reflekterar bara över hur ruggigt subjektivt det där med kurvig, mullig och fet är. Uppenbarligen kvalar både jag och 115 kilos Jenny in under samma kategori: kurvig.

(Och skulle jag nu prompt vara tvungen att välja en kvinna i bingen hade det varit en kurvig sådan. Kurvig enligt min definition.)

Nu är det officiellt!

Eira och Edithen ska bli storasyrror nästa vår!

Neerå! Skojade bara! No kiddies här inte! Det räcker så fint, så fint med de två vi har...

Men nu är det hur som officiellt: Det blir inga mer tuppar för Eira! Hon har nu tagit steget från att vara napping baby till stora tjejen som inte ska sova något mer dagtid. För så här är det:

Vi har under några veckor gått bet med att söva henne på förmiddagarna, och efter 13 har vi vägrat i sten att låta henne sova. Att eftermiddagarna, ja, framåt middag och till läggning, har varit extremgnälliga har inte varit en överdrift, men att lägga henne däremot har varit en dröm.

"Vill du ha välling och sova?" har vi frågat och hon har formligen rusat till sängen och slocknat på två röda.

Idag tuppade hon i bilen på väg till Falun och sov till 11.30, alltså knappa trekvart. Läggningen idag tog - trots en mycket trött tjej - en dryg timme. En dryg timme av snurr, gnäll, kink, nypas, dra i håret, tända och släcka, av och på med täcke, leka med kudden och allt vad nu en tvååring kan hitta på för att inte behöva somna. Och jag gör det inte.

Ungen får vara hur gnällig som helst mot kvällningen. Jag mutar henne gladeligen med bad, Teletubbies och allt annat som kan få henne att inte kinka ur totalt för att sedan kunna lägga henne kring 19-19.30 och sedan ha lugn och ro.

Så. Hon börjar bli stor, det lilla flarnet. Och pratar gör hon något så extremt. Nästan varje dag kommer nya ord. Det är sådant som gör det skoj att vara mamma...