Det där med rött eller blått...

Satt och klickade på en tråd på Familjeliv där det pratades politik - rött eller blått - och kom till den delen som handlade om det där med sjukskrivningar och vilka som har rätt till det och så vidare. Vissa gnäller över att folk utförsäkrats och över hur svårt det är att få till stånd en sjukskrivning idag medan vissa framhåller det i vissa fall positiva med att ha blivit utförsäkrad alt. att det blivit litet stramare vad gäller sjukskrivningar. Så här tycker jag:

Man ska givetvis ha rätt till en sjukskrivning om det finns behov av det. Är man så totalt oförmögen att arbeta tycker jag att det är givet att en sjukskrivning ska beviljas. Däremot tycker jag att det är ett rent hån mot alla cancerpatienter eller av annan sjukdom illa däran, föräldrar till dödssjuka barn, människor vars närstående nyligen avlidit etc. när det fuskas med sjukskrivningar. Det ska inte vara möjligt att bevilja en sjukskrivning till säg en gravid med foglossning som säger sig vara oförmögen att arbeta p.g.a. smärta men sedan kan springa på stan, möblera om hemma, fixa i trädgården, storstäda eller liknande. Skäms på dessa. Verkligen SKÄMS. Kan man storstäda hemma eller storhandla på ICA Maxi kan man fanimej också gå och jobba. Tro mig. Jag har haft foglossning - jag vet vad det innebär.

Och NU vaknade orsaken till den foglossning jag hade för ett drygt halvår sedan...

"Primtalens ensamhet"...

Något av det "bästa" med att vara napp åt Edithen är att jag hinner göra något jag knappt haft tid eller ork till sedan Eira föddes - att läsa! Innan Edithen kom och jag insåg att det trots allt finns bibliotek, något jag uppenbarligen glömt, läste jag mest om samma böcker för att ha något att somna till. Nu, däremot, ser jag fram mot stunderna jag kan botanisera på bibblan, hitta nya böcker eller för all del kanske jättegamla som jag inte läst på flera år.

Deckare är vad som funnits på nattduksbordet de senaste veckorna. Jag har betat av Michael Connelly, i huvudsak, men någon enstaka av Läckberg och Roslund/Hellström har slunkit med också. Nu sist övergav jag tydligen deckargenren då jag fick se en bok som stod på "Nya böcker"-pelaren och kom hem med "Primtalens ensamhet" av Paolo Giordano, jämngammal med mig.

Boken var... Grymt fängslande, även om jag mest hade en obehaglig känsla i magen större delen av lästiden. Jag är förtvivlat dålig på att återberätta böcker och handlingar, men den boken kan jag verkligen rekommendera för alla. Inte svårtuggad men inte för enkelspårig heller, och riktigt bra uppbyggd. För mig en sådan där bok man läser klart på en kväll, eller ja, i ärlighetens namn två på grund av trötthet... Hur som: Läs den!

Humor eller jag vet inte vad jag ska rösta på i år...?

Så när blir man vuxen...?

Fp's Lars Björklund menar att ungdomar ska ha lön motsvarande hälften av vad en vuxen tjänar.

Jag kan absolut köpa argumentet att sänka löner för att få ut ungdomar - skoltrötta eller inte studieintresserade/motiverade - på arbetsmarknaden. Han glömmer bara en sak. Vid arton års ålder är du myndig. Vuxen. Således är det inte rimligt att en nittonåring som får rösta, gifta sig, inneha vapen och ta ett lån ska räknas som ungdom. Ungdom som koncept och ungdom som i "sänk lönerna och få ut på arbetsmarknaden" kan jag gå med på till dess du fyller arton. Till den dag då du ska anses vara vuxen nog att fatta beslut gällande ditt eget liv. Den dagen ska du också ha samma lön som alla andra vuxna, det vill säga... När blir man vuxen idag då? 30+? Eller varför gick den magiska gränsen vid 23 enligt Björklund?

Det är väl bra konstigt...

...hur tomt det blir när halva familjen är borta?

Magnus och Eira åkte till Borlänge för att hämta timmer, och Edithen sover. Jag har frukosterat alldeles solo och sitter nu i tystnad med en kopp kaffe och... Vet inte alls vad jag ska göra. Helt passiv blev jag av att det plötsligt är så tomt och tyst. I vanliga fall är vårt yrväder högt och lågt vid det här laget och jag brukar börja sätta dagsstrategin i verket med fika, tupp, städ, matlagning och allt vad dagen ska innebära. Nu är jag helt solo och skulle förvisso verkligen behöva städa och köra två maskiner tvätt men nej. Jag ska försöka njuta av solosöndagsstarten i Magnus morgonrock och med kaffekoppen. Städa kan jag göra senare och tro mig - den här gången är det välbehövligt!

Jag har sovit extremt oroligt i natt. Sandra hade äntligen satt projekt: "Föda barn" i verket och begett sig mot förlossningen igår kväll. Så jag har slumrat, och jag har drömt, och jag har... Ja, vad har jag inte gjort? Så kom det till sist en liten flicka - SUPERGRATTIS - vilket min mobil hade vänligheten nog att kunna konstatera nu på morgonkvisten i form av ett "kan inte hämta meddelandet" som säkert skickats någon gång mitt i natten. Med tanke på att tösen kom kring 02.

Mitt emellan "slumrat" och "drömt" har jag legat vaken och funderat på en artikel i FK om hur förbålt viktigt det är att gifta sig. Och skit samma i varför men vad jag grubblade över var det praktiska i att ställa till med bröllop. Någonstans i mitt undermedvetna vet jag att det i dagsläget inte är direkt aktuellt med bröllop, men lik förbannat får jag panik och kan inte sluta tänka förrän jag hittat lösningar på precis vartenda litet problem som ett bröllop skulle innebära. Intresserade? Here goes.

För det första: VAR skulle vi egentligen gifta oss?! Skulle vi gifta oss här, i Dalarna, skulle det bli sjukt långt för Magnus människor att åka neröver. Och vice versa, såklart. Jag vet inte hur många som skulle vara beredda att åka hundra mil eller mer för att gå på bröllop? Kom jag på någon lösning? Icke. Det närmaste jag kom var att Magnus skulle vara i Piteå och jag här och vi skulle utnyttja teknikens under och gifta oss via webcam, typ. Men hur skoj känns det? Inte alls.

För det andra: Vad för slags bröllop skulle vi egentligen ha? Varken jag eller Magnus har lust att slänga iväg storslantar på ett partaj - vi är ense om att vi nog hellre lägger de örena på huset eller liknande. Å andra sidan finner jag det liiiitet lockande att ha en fin klänning, vara snygg i håret och se hur otroligt läckert snygg min Magnus är när han är uppklädd. För det är han. Grr. Men det skulle kännas rätt fånigt att klä upp sig extremt när övriga gäster är klädda i typ jeans och t-shirt och allt är ruggigt informellt ändå? Typ som att ta med sig en Billys på Nobelfesten... Kom jag på någon lösning? Nej.

För det tredje: Vilka skulle vi ens bjuda på bröllop? Ja, släkten då. Givetvis. Men sedan? Ibland brukar jag fundera på om det inte är litet så, att det skulle komma fler människor på min begravning än på mitt bröllop. För sanningen är litet så, att de flesta jag en gång hade i min vänskaps/bekantskapskrets har jag inte kvar, de flesta har jag medvetet sållat bort. Sedan har jag givetvis människor utanför släkten som jag gärna skulle se på mitt bröllop - likväl som på min begravning - men jag vet inte om de känner likadant? Kom jag på någon lösning? Nej.

För det fjärde: Vad skulle vi käka? Återigen - BILLIGT! Så jag låg där, mitt i natten, och började fundera över tänkbar meny. Tankegången gick typ såhär: "Hmm... Inkokt lax är ju enkelt och bra och det äter ju de flesta, men är det så skoj egentligen och vem ska koka in den laxen eftersom mormor gör det bäst och hon fyller 96 och man knappast kan begära att hon ska ordna bröllopsmat och i synnerhet inte om vi skulle gifta oss i Piteå... Mina kycklingklubbor älskar precis hela min familj, men att stå och göra kycklingklubbor känns drygt och vad ska man servera till det, och förresten blir man rätt geggig av sådan mat vilket även utesluter enkel mat typ tacos, och kallskuret känns rätt trist men enkelt men då är frågan vad man ska ha till och är det vinter så passar inte det vilket betyder att vi måste gifta oss på sommaren, men då måste vi ha tur med vädret..." Och så vidare. Jag kom inte på någon lösning på menyproblemet heller.

För det femte, kanske det fånigaste: Vem skulle fotografera? För jag skulle vilja ha bra, fina bilder men är som sagt för snål för att betala flera tusenlappar och så vidare och så vidare. Lösning på problemet? Nej. Inte där heller.

För det sjätte: Skulle vi ha gift oss medan barnen är pyttesmå eller skulle vi ha väntat till dess de är stora nog att hivas iväg till lämplig släkting medan vi lyxar iväg oss någonstans på typ bröllopsresa? Och var skulle vi då ha åkt och hur länge och hur mycket skulle allt få ha kostat och... Lösning? Nope.

Allt det där typ medan Sandra låg och födde barn. Snacka om att den ena uträttar något av livslång betydelse medan den andra vältrar sig i i-landsångest över en situation som inte ens är aktuell...

Jamen egentligen får jag ju skylla mig själv...

Jag är på PISSDÅLIGT humör idag. Varför vet jag inte, för det finns inte en enda anledning till det.

Igår var jag på första passet body pump och det gick bra. Gick ut lätt och insåg efter passet att jag kan öka både på rygg, triceps, bröst och biceps - kanon. MEN - idag har jag träningsvärk. Inget konstigt med det, jag brukar älska det i vanliga fall, men just idag blir jag skitsur över det. Alltså sur del 1.

Sur del 2 var att Eira vaknade 06. Jag hade förvisso sovit sedan straxt efter 21, men sur blev jag utav bara helskotta över att bli väckt så tidigt. Dessutom åt ungen heller inte frukost vilket ökade på min surhet...

Sur del 3 var att Edith vaknade i stort sett på en gång efter att Magnus åkt 06.35. Då hade jag TVÅ barn att ta hand om, varav den största var astrött och på dåligt humör efter att bara ha ätit tre tuggor macka.

Sur del 4 var att medan jag försökte söva om en trött Edith var Eira i sitt esse och så ringde dietisten mitt i hela karusellen och ville prata äggallergi. Då hon försökt nå mig förut kunde jag helt enkelt inte säga nej nu - det hade inneburit att hon kanske ringt en annan ännu mer oläglig gång.

Sur del 5 blev jag på Öppna Förskolan under tiden jag väntade på att klockan skulle bli 11 och Edith skulle få vaccin - de hade utedag och GIVETVIS hade jag inte ett enda vettigt uteplagg med åt någon av flickorna. Då fick jag skämmas över det, också, kändes det som...

Sur del 6 blev jag när vi kommit hem. Edithen vaknade såklart på en gång vi kommit innanför dörren och jag fick mata Eira till ljudet av Ediths missnöje. Självklart spottade Eira tomatsås på vita tröjan (hon måste nog ha SIKTAT UTANFÖR HAKLAPPEN FÖR ATT JÄVLAS!) när hon ansåg sig mätt.

Sur del 7 var under tiden jag skulle söva om en rödögd Edith och Eira låg bredvid och sparkade.

Sur del 8 blev jag när jag skulle försöka söva Eira och hon bara slet mig i håret och inte ville sova. Yeah right, hon som varit vaken sedan 06!

Sur del 9 är jag för att jag vet precis varför jag är så jävla sur och jag avskyr att bli påverkad både fysiskt och psykiskt av saker som jag själv inte kan påverka.

Dessutom är jag litet sur över att jag ska jobba, fast jag i själva verket tycker att det är skönt att göra det. Och så är jag sur för att jag inte går och lägger mig när Eira väl tuppar men som sagt var jag så sur att jag ville skriva av mig litet. Dessutom kommer jag bara bli sur när Eira väl vaknar och väcker mig...

Citron-Lisa logging off.

Och nu sitter jag här och fryser...

Är det inte typiskt mig, så säg?! Bara för att solen går det minsta lilla i moln så sitter jag och tvärfryser med yllekoftan på...

Igår blev en effektiv dag ändå. Någon träning kom jag inte iväg på men däremot blev det trädgårdsarbete vilket innefattade bära/släpa ris och kratta en god del. Nu har vi en egen majbrasa högst upp på tomten och mer ris lär det bli, insåg jag efter att ha kikat bakom vårt uthus. Hallonbuskarna är nog dryga två meter höga där, men välvårdat var det då inte! Vildvuxet, snarare, så det blir till att dra på mer eller mindre heltäckande kläder och bege sig in i snåren med sekatör och såg, kan jag tro... Är dock vanvettigt rädd för jordgetingar, så jag väntar till dess Magnus är hemma med att bege mig in i djungeln...

Mor min ringde igår kväll och förkunnade att hon köpt sig en eka varpå jag drabbades av ett extremt sommarstugesug. Eller så är det helt enkelt som så, att jag romantiserar ihop en bild av hur man kan ta sena kvällsturer på sjön i ekan, kanske ett nattdopp på andra sidan där det finns strand och sedan ro hemåt för att kura ihop sig framför brasan med en god bok medan kidsen sover...? Så kan det också vara...

Jag minns faktiskt hur jag och morfar satt på bryggan och metade, minns lommen och hur stilla sjön var undantaget fisken som vakade. Och jag minns frukostarna som min moster brukade duka upp, med fil och müsli och té och kokta ägg. Tror jag. Hur som åt vi ofta frukost ute då... Men det var så länge sedan att minnet lika gärna kan lura mig. Och de där téerna har jag ännu inte hittat igen, även om jag har letat och letat... Så minns jag höstarna när jag och mamma och någon gång till och med mormor var ute och plockade svamp. Att jag inte, inte, inte fick gå ut på den farliga myren. Grodynglen som fanns i mängder på vägen till bryggan som inte var vår...

Mina syskon fick aldrig samma minnen från sommarstugan som jag har fått. Åtminstone tror jag inte det. Ibland undrar jag vad andra människor bär på för minnen...? Och hur mycket deras minnen har påverkat och format dem?

Därför vill jag verkligen försöka ge våra barn fina minnen. Kanske är de aningens små just nu, men inom några år kommer de lagra medvetna minnen och jag vill att de ska kunna sitta i vuxen ålder och tänka detsamma: Att de ska försöka ge sina barn precis lika fina minnen som de själva har sedan barndomen.

Det enda som dock gör sig påmint i nuläget är det faktum att jag verkligen borde städa. Hur erotiskt är det? Inte det minsta. Däremot en nödvändighet, har jag börjat förstå...

(Och så väntar jag på att Sandra ska föda barn någon gång! Så fort min telefon plingar till tror jag att det är ett sms från henne men hittills har det bara varit från käre Magnus och han ska INTE föda barn!)