...så de gick och hämtade en annan elefant!

När jag körde från stallet häromkvällen var det "Gerts värld" på RixFM och de pratade om typ stil. Eller, alltså, ni vet när någon frågar "Hur är det?" och det är liksom man måste svara att det är bra - annars blir det obekvämt. Det kan hända att det här inlägget blir obekvämt, jag vet inte riktigt, för som jag skriver "får" man inte skriva. Det är gnälligt och självömkande. Men det är absolut inte gnäll och inte heller självömkande som är avsikten utan mer... Ja, strunt samma.

Jag skulle vilja ha en kompis. Så enkelt är det. En kompis jag kan gå och träna med. En kompis jag kan ta en fika med, eller ringa en lördagkväll "bara för att", eller en kompis som skulle vilja åka på en weekend i Köpenhamn så spontant det går att göra det. En kompis, helt enkelt. En väninna. Någon jag kan träffa mer än en gång i månaden och någon jag kan göra saker med; käka middag ute, ta en öl med, snacka bort tid med.

Ungefär på samma sätt som jag och Magnus skulle behöva ett umgänge med andra barnfamiljer för att så småningom kunna göra sådana där familjegrejer med, typ åka till Sälen eller på semester till Öland eller ha fredagsmiddagar med.

Förut hade jag vänner på ett helt annat sätt, men de flesta har gått bort (alltså inte dött, bara aktivt sållats bort av mig p.g.a. olika anledningar...) eller helt enkelt försvunnit i och med att barnen kom. Jag har blivit mer selektiv och mer asocial, och on top of that verkar det vara svårare att skaffa vänner ju äldre man blir. De flesta verkar ha sitt crew som går way back och behöver således inte så mycket nytt.

Det hade bara varit superskojigt att ha någon att umgås med - en del livskvalitet!