...så de gick och hämtade en annan elefant!

När jag körde från stallet häromkvällen var det "Gerts värld" på RixFM och de pratade om typ stil. Eller, alltså, ni vet när någon frågar "Hur är det?" och det är liksom man måste svara att det är bra - annars blir det obekvämt. Det kan hända att det här inlägget blir obekvämt, jag vet inte riktigt, för som jag skriver "får" man inte skriva. Det är gnälligt och självömkande. Men det är absolut inte gnäll och inte heller självömkande som är avsikten utan mer... Ja, strunt samma.

Jag skulle vilja ha en kompis. Så enkelt är det. En kompis jag kan gå och träna med. En kompis jag kan ta en fika med, eller ringa en lördagkväll "bara för att", eller en kompis som skulle vilja åka på en weekend i Köpenhamn så spontant det går att göra det. En kompis, helt enkelt. En väninna. Någon jag kan träffa mer än en gång i månaden och någon jag kan göra saker med; käka middag ute, ta en öl med, snacka bort tid med.

Ungefär på samma sätt som jag och Magnus skulle behöva ett umgänge med andra barnfamiljer för att så småningom kunna göra sådana där familjegrejer med, typ åka till Sälen eller på semester till Öland eller ha fredagsmiddagar med.

Förut hade jag vänner på ett helt annat sätt, men de flesta har gått bort (alltså inte dött, bara aktivt sållats bort av mig p.g.a. olika anledningar...) eller helt enkelt försvunnit i och med att barnen kom. Jag har blivit mer selektiv och mer asocial, och on top of that verkar det vara svårare att skaffa vänner ju äldre man blir. De flesta verkar ha sitt crew som går way back och behöver således inte så mycket nytt.

Det hade bara varit superskojigt att ha någon att umgås med - en del livskvalitet!

Antagen.

"Grattis, vi är glada att meddela att du nominerats till Erasmus-utbyte vid Université Paul Verlaine-Metz, Frankrike, för höstterminen 2011."

Yeeeeah!

Punschhumor...

Jag: Nejmen ta sista punschen du...

Magnus: Vi kan köpa ny sen. Det är alltid bra att ha punsch hemma.

Jag: Mmm.

Magnus: Ja, om man får inbrott eller så...

Jag: Va?

Magnus - slår i luften: Ja. Punsch.

Published with Blogger-droid v1.6.6

Den som säger att en tvååring inget förstår...

Eira och Dittski fick krypa tidigt till kojs idag eftersom vi imorgon tänkte göra försök två att komma hemåt. För snart 45 minuter sedan vaknade Eira och både jag och Magnus gick för att söva om henne. (Jag för att hon ropade efter mig, Magnus för att jag är så rädd för kräk...) Nå, vi sitter en stund med henne och hon börjar knorra. "Ska mamma gå?" frågar Magnus och Eira svarar nekande. "Ska pappa gå?" frågar han då och Eira nickar. Magnus lämnar således rummet. I exakt samma ögonblick som dörren stängs bakom honom flinar Eira mot mig, sätter sig upp och börjar hasa sig ur sängen.

Den gubben gick inte.

Den som säger att en tvååring inte begriper "uppfostran" har helt fel.

Skitunge.

Älskade, älskade skitunge.

Vårt underbara jullov...

Sedan...ja...tidig höst hade jag sett fram mot annalkande "jullov" i Piteå. Låta kidsen leka med kusiner och vad blir det, tremänningar, åka pulka, kanske skoter, grilla korv, umgås med farmor och gammelfaster, kanske få möjligheten att göra något på tu man hand, jag och Magnus. Men se tji fick vi. Dagarna fram till nyårsafton blev rätt fina, med bastubad och familjemys. Sedan, den andra, blev Eira dålig i magen och jag halvpanikade eftersom risken för magsjukesmitta var tämligen överhängande. Och mycket riktigt: måndag förmiddag började vackert med en Eiraspya varpå det enda vettiga var att inse faktum och snabbt som tusan bränna iväg till lilla lanthandeln för att införskaffa nödvändiga grejer att hantera magsjuka med. (Plasthandskar, billigaste blöjorna, Klorin, Cola, ProViva osv.) Tanken vi hade att bege oss söderut kanske redan på torsdagen pga allt plugg jag har fick vi snabbt lägga åt sidan. Istället började en av de längsta veckorna i mitt - vårt - liv. Eira kräktes, Ditten körde liksom jag och farsgubben på bakvägen och tröttare och tröttare blev vi allihopa. Till sist blev det ändå torsdag och vi bestämde oss för att våga oss iväg söderut på söndagen. Hela lördagen packade vi, fick ungarna i säng snabbt och effektivt och var således redo för avfärd söndag morgon, alltså idag. Men ack nej. Eftersom vi hade plockat både i huset där vi bott och i bagarstugan där jag och Eira sovit några nätter hade vi ställt in babymonitorn hos Eira som sov, men glömt stänga av den. 22.30, mitt uppe i "Ebba och Didrik"-nostalgi hör jag Eira hosta till. Först en gång och snabbt därpå igen. "Fan, hon kräks!" sa jag till Magnus vilken menade att så inte var fallet. Men så lät det bara mer och mer i monitorn, så Magnus rusade in till henne, bara för att upptäcka en nerspydd unge och säng. God fortsättning - vi är kvar i Piteå.

Published with Blogger-droid v1.6.5

God jul!

Ja, jag tror minsann att det är en god jul i år. Fortfarande lyser stressen med sin frånvaro och jag har haft en skön julafton. Eira blev livrädd för tomten och gömde sig i mormors torkskåp; stackars barn men absolut fnitterfaktum över det hela. När hon väl lugnat sig funkade det med tomten, även om hon formligen ryckte klapparna ur handen på denna och sprang därifrån så fort hon kunde. Vilket påhitt, egentligen, med tomte! Är det något barn som aldrig varit skeptisk mot detta rödklädda "monster"? Menar, inte ser tomten naturlig ut, heller?! En rödklädd skäggig gubbe med toppluva och basröst? Det är nog för att skrämma även mig i en mörk gränd... Bästa presenten då? Jo, den stod moster Amelie för: En Nalle Puh-tidning vilken Eira omedelbart parkerade sig intill köksbordet med. Allt annat spelade ingen roll efter det...

Nog om barn. Jag ska städa och packa. Imorgon åker vi norrut!

No stress...

Jag tror att det är första gången jag inte lider av julstress. Skolstress ja, men nu är det "lov", varför just den stressen är undanlagd till nästa år. Men ingen panik inför julen. Trots att jag bakat, julklappsshoppat på ett knökfullt Kupolen och dessutom har både sillsallad, Janssons, revbensspjäll och köttbullar att fixa innan julafton. Men jag hinner, det är lugnt. Magnus är lugn och ger mig det lugnet så jag kan inte förstå varför det alltid varit så stressigt tidigare? From now on tänker jag skippa julstressen totalt kommande år och istället njuta av familjen, vintern och adventsljusen. Att stressa finns det ingen anledning alls att göra...