Lyxhustruhelgen...?

De flesta som någon gång "sett ut som en valross runt magen" (citat Magnus, med kärlek...) vet att när man som mest ser ut som nämnda djur är man inte så särskilt pigg. Tvärtom har man relativt dåligt tålamod med det mesta; att dra på kängor och knäppa dem känns liksom ett mindre marathon och bara en sådan enkel grej som att hämta ett glas vatten ter sig minst lika omöjlig som en promenad på Mars. Inte av lathet, utan av... Ah, ni kanske förstår grejen.

I fredags kom Magnus hem med begynnande förkylning och helgen har för hans del ägnats åt att snora mer och mer. Trots det har han gett mig ännu en lyxhustruhelg; han lade Mymlan på fredagkvällen och jag fick se "På spåret" ifred med mina chips i soffan. Tackar. På lördagen blev jag mer eller mindre beordrad ner i vardagsrummet efter middagen - för att ta det lugnt och "slippa" kvällsbestyren med Eira. Så tände han en brasa och vi fikade kladdkaka och glass till schlagern medan barnet sov mer eller mindre gott i sitt rum. Igår hade jag en heldag med Hanna och Sara medan Magnus tog kampen om vällingens icke vara dagtid. Hur han nu orkar det med en förkylning... Idag är en ännu snorigare karl hemma - och håller i skrivande stund på att försöka tuppa Eira efter att vi gett henne lunch. Vilken hon också åt merparten av. Burk, äpple, litet hårdbröd och mjölkförsök. Jag har det otroligt, otroligt bra med denne man!

Ska försöka rycka upp mig ur dvalan när Eira har vaknat igen. Ta en dusch, bylta på oss bägge och ta en promenad i "vårsolen". Jag vet att det inte på långa vägar är vår än, men när det är 10+ i solen får det kännas liksom det har vänt. Därefter ska jag göra ett besök på bibblan och hålla tummarna för att "Född en blå dag" avDaniel Tammet finns att låna på plats, inte som beställning. Har ni inte sett dokumentären om honom rekommenderar jag det verkligen då det är väl spenderade knappa femtio minuter!


( <------- Dokumentären)

Slutspurtsupdate...

Jag har inte bloggat på evigheter, känns det som. Kanske mest för att jag inte har så mycket att skriva om. Okej, jag läser faktiskt fortfarande saker som irriterar mig, saker som rent hypotetiskt skulle kunna generera ett blogginlägg, men så loggar jag på och känner "Orka..."

Största i-landsirritationen lately har varit folk som lägger hutlösa summor på bröllop med allt vad det verkar innebära; snordyra klänningar, än dyrare ringar, TA UT BETALT (s.k. kuvertavgift) av sina gäster för att bjussa på käk och så vidare och så vidare. Ett bröllop har jag bevistat under mina "vuxna" dagar och nästa jag går på blir mitt eget. Såvida inte mina syskon skulle få för sig att gifta sig först, och det betvivlar jag starkt... Oh well, jag kan mala sådant här i evigheter men till syvende och sist gör folk hur f-n de vill. Det är inte mina slantar som spenderas...

Vidare väntar och väntar och väntar jag på att få tillbaka min kropp. Nu har den varit utlånad länge nog, tycker jag, och även om det gör ont att föda barn är det en långt mer konstruktiv smärta än foglossning, ryggvärk och allt vad mer jag kan gnälla över den här graviditeten. Jag vet inte om jag ser mer fram mot att få barn nu än förut - det första halvåret var mer eller mindre en mardröm, tycker jag, och det blir så himla ensamt. Gott är dock att våren står på lut och allt känns mycket bättre när det blir ljust, näsan rinner och ögonen kliar av bristande björkar.

Imorse gjorde jag en kopp kaffe här hemma. Ingen av oss dricker kaffe på hemmaplan såvida vi inte får kaffedrickande besökare, men nu blev jag sugen. Vansinnessugen. Så jag mixade ihop en kopp dyrt snabbkaffe och doften av det fick mig att minnas Island. Så avlägset det känns. När var det? Hur var det? Varför var det? Jag är som person inte sådan att jag ångrar saker jag gjort eller människor jag involverat mig med på ett eller annat sätt, men Island fick mig att öppna ögonen åtta år för sent. Island fick mig att komma till insikt om något jag borde ha kommit till insikt om från första början, och får jag rätten att ångra bara en enda sak så är det hur blind jag var i så många år och hur mycket det påverkat mig. Med facit i hand hade jag varit en annan person, med andra människor omkring mig, om jag haft förmågan att öppna ögonen och se långt tidigare. Nu försöker jag använda insikten och den ilska som följde på insikten till något konstruktivt. Till exempel att lita på mig själv. På min egen kapacitet, min egen person och mitt eget intellekt. Jag försöker verkligen hitta ett värde i att vara jag. Inte ett värde i att användas för att bygga upp någon annans värde.

Och jag ser på lilltjejen som sitter nedanför mig på golvet, bläddrar i en PIXI-bok från tidigt 80-tal, hittar en hund på bilden och stolt säger "MUU!" Jag ser henne plocka ur diskmaskinen - hon vet var alla besticken ska vara och tömmer således bestickkorgen själv. Hon hjälper oss att duka på och av middagsbordet och lyser av stolthet när hon bär ett smörpaket tillbaka till kylskåpet. Vår lillla tulta, som kommer med ett skräp hon hittat på golvet, visar upp det och säger "Uuusch" för att sedan gå till sopkorgen och slänga det. Där är belöningen, beviset för att om jag inte dög till något annat här i världen så duger jag åt henne. När hon somnar med näsan tryckt mot min hals efter nattvälllingen eller jag får vakna av att hon klappar mig på kinden - det är lycka, hur trött man än är. Jag håller så innerligt tummarna över att få se hennne och lillasyster leka ihop om ett år, för ingenting är säkert i världen och definitivt inte med livet. Livet kan man aldrig styra över eftersom det inte finns några garantier överhuvudtaget.

Tjena, så långt och ouppiggande det här blev... Dags att bylta på oss bägge för att så småningom ta en promenad. Därefter fredagshandling och jag ska lyxa till med att göra smoothies, tror jag. Det blev jag paniksugen på igår kväll, så jag antar att det är någon vitamin som kroppen saknar.