Chirre och långfillingar...

Idag har vi firat kära Eira som fyllde två. Inte heller detta år var hon så imponerad av vare sig present(öppnande) eller tårta utan ville leka i mormors vardagsrum hellre än öppna paket och äta syrrans glass hellre än tårtan jag bakat. Nå, nästa år kanske. Somnade gjorde hon hur som, mig veterligen nöjd med dagen.

För egen del kom jag gräddmätt (ni vet sådär äckligt sötsliskigt mätt man kan bli av tårta och annat innehållande socker) hem och gjorde ungarna klara för säng. Under tiden blev jag FB-inspirerad och därmed också sugen på chips och dip. Efter att ha konsulterat tv.nu fick jag veta att jorå, det fanns en ursäkt att vräka i sig ännu mer än vad jag redan gjort idag. Men - eftersom jag ändå hade tänkt mig en promenad så kunde jag ju helt enkelt göra två flugor på smällen och gå till affären för att köpa det jag tänkt svulla framför "Beck".

Sagt och gjort, jag svidade om till underställ och lager på lager för att ta en kvällspromenad med SR-dokumentär i öronen trots litet halvkyligt. Under vägen passade jag även på att ta en cache jag tänkt fixa länge men inte kunnat ta under dagtid eftersom det alltid är folk i närheten av den. Nu kunde jag dock äntligen logga den!

Så nu sitter jag här, med långkalsonger och en oöppnad påse chips och...det känns helt okej att äta de där chipsen.

När jag blir stor...

...ska jag bli...vaddå?

Jag ska träffa studievägledaren på onsdag och diskutera "framtiden". Med det menar jag inte att jag valt "fel" utbildning - jag har valt den utbildning vilken efter omständigheterna var den som låg närmast vad jag skulle kunna tänka mig att arbeta med.

Men jag funderar likväl, och hur jag än tänker kommer jag tillbaka till det journalistiska. Jag har ingen som helst lust (egentligen) att läsa 30p reklamkurser nästa år. Detta helt enkelt på grund av att jag inte har någon fallenhet ditåt, och trots allt tror jag på att man ska göra vad man är bra på. Om inte annat vad man själv anser sig vara bra på.

Grejen är att jag vill skriva. Och jag vill veta saker. Och fråga saker. Och vara med på saker. Och jag fastnar vid det där journalistiska och det grämer mig så att jag inte vet hur jag ska kunna påverka min utbildning i den riktningen.

Eller vad ska jag bli då, när jag blir stor?

Bara positivismer...

Den här veckan har formligen farit förbi och jag känner mig helt uppslukad av den nya kursen. Uppslukad som i "överstressad" men skit samma, just nu känns det lugnt. Även om det känns liksom allt är så otroligt intensivt, vilket det kanske blir eftersom allt är centrerat till dessa fem, sex veckor och no more, så glädjs jag över följande:

Idag, när jag var på ICA Maxi i Falun för att köpa mjölk och bröd tog jag mig tid att titta på julklappar åt barnen och julpynt åt huset. Även om vi i princip är klara med julklappsköpen åt kidsen värmde det mitt hjärta att kunna glo på saker för att glädja barnen med julmys och så vidare.

Imorgon hade vi tänkt träffas på förmiddagen för att sy ihop den sista seminarieuppgiften, men det kändes så pass lugnt att vi kan vänta med det - eller rättare sagt anser vi oss ha så pass mkt kött på benen inför fredagen att vi kan låta bli. Alltså börjar jag inte förrän 13.45 imorgon och tänker således tillbringa förmiddagen med att leka med Eira i snön ute, och koka fläskkotletter till lunch! Just nu känns det som lycka, att tillbringa tid med familjen!

Ikväll, när jag låg och läste med Eira, betade vi - för miljonte gången - av en bok med massa bilder och temasidor. (Typ ett uppslag med kroppen, ett med mat och kök osv) Jag frågade var "stolen" var och hon pekade "fel" och pekade på bilden av bordet. Förklarade gjorde jag då att det var bordet och DÄR var stolen, varpå hon pekade på bilden av kylskåpet, sade "mat" och flyttade därefter fingret till stolen och berättade vidare att maten äter man vid bordet där man sitter på stolen. På en tvåårings språk, alltså. Jag blir så varm och glad och stolt över att hon utvecklas trots att vi inte har henne på dagis, och trots att hon inte har möjligheten att leka med andra barn eftersom vi inte känner några med barn.

Nu ska jag kvällsfika med kärleken. Barnen sover och det är vintertyst. Jag har njutit av en promenad i snön och jag ska snart duscha och sova. Just nu är det lovely.

Bara negativismer idag...

Kursen vi precis påbörjat heter "Planerad kommunikation" och även om jag visst skulle kunna tänka mig arbeta med uppgifter liknande seminarie- och examinationsuppgiften till denna kurs så ligger jag litet...efter...då jag aldrig tidigare sysslat med eller ens varit i närheten av att syssla med detta. Jag förstår inte uppgiften, och det känns därmed som att jag "hänger löst" eftersom jag upplever det liksom jag inte har någon att diskutera med. Kurslitteraturen har jag läst, men inte blivit mycket klokare av, och nu är det först en seminarieuppgift till fredag som ska göras. Av denna...förstår jag inte heller särdeles mycket.

Alltså sätter jag mig och grinar och överväger att sluta eftersom det ändå kommer att gå åt helvete. Så känns det. Då måste jag ta Magnus till hjälp och han ställer sig ytterst frågande frågan om hur han som inte ens läst litteraturen ska kunna hjälpa mig. Svarar gör jag då att det nog knappt är så att mina kursare jag ska jobba med läst litteraturen varför det nog inte gör någon skillnad ändå...

Det känns liksom jag ser nyckelhålet men inte träffar rätt med nyckeln eftersom jag är så förbålt kissnödig.

Jag blir så otroligt ledsen. Jag vill ju klara det här, men jag behöver hjälp och jag behöver...bolla...med någon som också vill ge sig fan på att prestera BRA.

Veckan som gått...

För exakt en vecka sedan hade jag och Magnus inlett vår första barnfria helg på evigheter. Nyss hemkomna från tacomiddag och barndumpning hos min mor hällde vi upp varsitt glas vin och bara...var. Nu sover det minsta barnet och det största är under sövning och vinet står än en gång redo.

Veckan som gått har fram till onsdagskvällen till mesta del bestått av tentaskrivande för min del, och igår skickade jag så in den, redo för bedömning och betygssättning. Kanske borde jag ha ambitionen att klara även denna kurs med ett VG, men med tanke på tentaprestationen känns det inte liksom jag kommer att ro hem det. Nå. G räcker, i synnerhet då Chomsky och jag inte är direkt såta vänner.

I och med att tentan - vilken har deadline i natt - var klar redan i förrgår har jag haft lyxen att ha tid över. (Trots allt är det bara tre kapitel som ska läsas till måndag, och jag har redan läst ett av dem, så....) Vad kan man göra då? Jo, familjen har (åter)upptagit geocachandet vilket vi prövade på så smått redan förra sommaren men aldrig riktigt utvecklade. Således har de två senaste dagarna tillbringats med att beta av cacher. En riktigt skojig (familje)sysselsättning, må jag säga, och man får se ställen man annars a) inte tänker på eller b) aldrig har varit på förut. Kan rekommendera den sysselsättningen för alla er som har litet tid över - vi använder GPS:en på mobilerna och har via Androidmarket tagit hem någon form av locator eller vad man ska kalla det... Kolla in geocaching.com och snoka runt litet i närheten av var du nu bor...

I övrigt är jag ruggigt socialiseringssugen. (Läs: sugen på att dricka vin någon annanstans än hemma...)

Nu ska jag...väcka Magnus vilken har somnat bredvid Eira. Som fortfarande är vaken och på väg upp igen. Hahaha!