Smått och gott, positivt och negativt...

Jag ska alldeles, alldeles straxt smita iväg till jobbet men tänkte dela med mig av saker jag... Roas eller irriteras av att se på Facebook.

- Det roligaste som finns är när det är så sjukt uppenbart att någon har övat in ett "jag är med på kort - le!"-leende. En av de tjejer som ofta lägger upp bilder på sig har EXAKT SAMMA MIN på samtliga typ 385 bilder. Kanonroligt att kolla på. Jag skrattar lika mycket varje gång.

- När folk envisas med att särskriva fast med bindestreck får jag dåndimpen. Det heter inte dag-mamma eller stor-handla eller fort-körning eller sär-skriva. För den delen, liksom.

- Något som får livsbittra mig att formligen kräkas upp både middagen den här och förra veckan är när allt är så äckligt puttinuttigt hela tiden. FB-status: "Nu har heeeeela ääääälskade familjen haft samma förkylning med fyrtio grader feber och frossa i tre låååånga veckor, men det är ju sååååå myyyyysigt att vi alla får vara hemma tillsammans..." Typ. Ni fattar grejen va? Get a life. Allt är inte - kan omöjligast vara - så äckligt sockersött och perfekt som det låter. Skriv någon gång något som inte kan vara kärlek. Till och med att vädret är dåligt och humöret därefter skulle göra sådana människor litet mer...verkliga?

- När det bara blir samma jävla negativa skit hela tiden. Alltså raka motsatsen till ovan skrivna. "Ingen tycker om mig, ingen vill ha mig, för att jag gillar mask..." Nej. Ingen tycker om er, ingen vill ha er och vem fan bryr sig?

Nu lär jag smita. I vanlig ordning är jag själv helt perfekt och har ett mycket balanserat sinnelag. Jag får särskriva när jag vill eftersom jag gör det med-vetet, jag blir alltid ful på fotot vilken min jag än har och jag är både så sjukt puttinuttig och negativ att mixen blir perfekt. Slå den ni!

Man ska inte gråta över spilld mjölk...

...men däremot kanske man kan fälla en tår över en misslyckad köksplanering?

Det är - som Magnus sade - tur att vi inte hunnit beställa något kök. För så här var det.

Vi har ju en dum murstock som jag hela tiden fått för mig att jag måste bygga vårt kök "runt". Eller rättare sagt liksom ha murstocken i centrum av köket. Grejen med det var - är - att vi hade varit tvungna att stänga igen en dörr för att kunna ge köket (mig) optimalt med bänkyta. I och med det skulle vi alltså inte längre kunna gå runt kök-orangea rummet-vardagsrum-hall längre. Ett stängt kök, med andra ord.

TILLS Magnus igår kom på den briljanta idén att flytta fokus från murstocken till fönstren. Så vi satte oss och knåpade ihop ett kök sent igår kväll och var kanonnöjda med detta. Verkligen kanonnöjda. Till och med så pass nöjda att vi nu satt och slösurfade vitvaror. Liksom för att reka, bara, eftersom köket inte är lika avlägset nu som i oktober.

Vi hittade kyl och frys vi ville ha, och så också en assnygg fläkt från Bosch som vi bägge var överens om. Till och med så överens att Magnus började kolla specifikationer från Boschs hemsida. Så plötsligt säger han något i stil med "Vad DUM jag är! Vi kan ju inte sätta en spis där vi tänkt! Det GÅR ju inte!" Jag frågar således varför eftersom våra köksplaner enligt mig var optimala.

Jo, ser ni. Man kan inte sätta en spis under ett fönster, för man kan inte hänga fläkten täckande fönstret.

Såklart.

Vilken TUR att vi inte har beställt kök, som sagt.

Nu får vi tänka om.

Tänka om BIG TIME.

Tills vidare sippar jag på en cider och njuter av att BÄGGE BARNEN SOVER. I SINA EGNA SÄNGAR.

SCB eller FB?

Vilket är mest representativt? SCB eller Facebook? Vad tror ni? Själv tror jag inte på SD i toppen men annars, pja, varför inte?

Om man inte blev som man skulle...

...får man vara som man är!

Men frågan är: Får man det?

Jag läser i DT att Anders Eklund för sisådär fem år sedan togs på bar gärning då han i jakt på (barnens) underkläder ertappades i ett omklädningsrum på Rättviksskolan, låg- och mellanstadium. På intet sätt menar jag att förringa de mord karln begått, Engla och Pernilla, men försök bortse från det och försök svara på min fråga: Var någonstans har det gått så snett, när en vuxen man faktiskt beger sig till ett omklädningsrum för att få tag på underkläder tillhörande barn?

Men sedan kan jag inte fatta hur Rättviksskolan - den personal som upptäckte Eklund i omklädningsrummen - kan ha nöjt sig med en lapp med mannens telefonnummer och sedan lät honom gå? Verkade karln harmlös? För snäll? För...vad? Borde inte en pollett ha trillat ner eftersom det knappast hör till vanligheterna att en vuxen okänd karl snokar runt i omklädningsrummen på en skola?

Minns ni uttrycket om att det i varje skolklass finns minst en som är homosexuell? Innebär det då också, rent statistiskt alltså, att det ska finnas en viss procent av alla årskullar eller liknande som tenderar dra åt samma håll som t.ex. Anders Eklund? (Jag har hört ryktesvägen att det i "min" årskull på hemmaplan finns en som sitter - eller har suttit - för ett rätt snuskigt brott... Så vaddå, en av hundra då? En av tvåhundra?)

Innebär en taskig uppväxt by default att man blir koko? Att man mördar folk, att man begår sexbrott? Och när passerar man den gränsen, för vad som anses normalt och inte normalt? Och hur känns det? Vad tänker man om det? Reflekterar man överhuvudtaget?

Jag förstår bara inte hur folk som inte blev som de skulle tog sig lov att vara som de är.

När planering blir a och o...

Varför är det så förbålt viktigt att kunna säga att man "planerat" att skaffa barn? Jag ströläser en artikel i Aftonbladets Wendela där följande fras finns: "Men Harry är så oerhört älskad och välkommen – om än inte planerad, säger Petra Vahlqvist, 49." Vilken tur, för lille Harry, att han är både älskad och välkommen fastän han inte var planerad. Fastän han inte passade in i agendan just då. Fastän han inte var ett resultat av vår tro på oss själva som övermänniskor så till den mån att vi tror oss kunna styra naturen nog mycket för att bestämma - beställa - ett barn. Jag får ofta frågan om Eira och Edith var "planerade". Oftast brukar jag kontra med "Kan man planera ett barn? Det är väl ändå det enda du aldrig någonsin kan styra över?" För visste ni hur det var? Jo, läs noga nu.

Har man inte planerat att skaffa barn är man fråntagen vissa föräldraförmåner, om man vill kalla det så. För det första är du en ansvarslös skit som inte ens kunde stava till kondom och som med all säkerhet såg sexualundervisningen som något du hellre utövade praktiskt. För det andra kommer ditt barn alltid vara "älskat och välkommet" med reservation. Barnet var ju faktiskt inte planerat. Du planerade ju aldrig att älska någon skrikande kräkhög som bligar surt på dig och vars leende kan få dig att smälta totalt.

Vidare har du helt och hållet tappat all rätt att sucka och gnälla över hur drygt det kan vara att ha barn. Du får helt enkelt skylla dig själv. Hade du satt dig ner med din (fullbokade) almanacka och konstaterat att januari vore en fin månad att föda barn i, eftersom det då skulle passa bra med sommarplanerna med Kurt och Emma som också ska ha barn, pja, då har du ju trots allt haft framförhållning och struktur och då vet du ju redan på förhand att barn kan vara jobbiga. (Eller inte "normala" som vissa ditintills barnlösa puckon uttrycker det...)

Men vet ni hur det är på riktigt? På riktigt på riktigt? Och jag menar inte att trampa någon på tårna för jag har faktiskt rätt.

Det enda man aldrig någonsin kan planera och bestämma är en graviditet!

Tji fick ni, det trodde ni inte va? Det kommer ingen unge i januari för att synka med Kurt och Emma. Oavsett hur många böcker om barnuppfostran ni än plöjer kommer det inte en växande mage och kissnätter. Visst kan man önska sig ett barn, visst kan man bestämma att det nu känns rätt att skaffa sig ett barn, men vill inte Moder Natur, eller vill inte IVF:erna ta eller vilken annan metod man nu väljer så spelar det ingen roll hur mycket utrymme det än finns i kalendern.

Jag vill verkligen poängtera att detta inte handlar om att håna alla de som av någon orsak inte kan få barn. Vad jag vill få fram är bara hur i hela fridens namn man ens kan säga om sitt barn att han eller hon inte var planerad, men vi älskar honom/henne ändå.

Eller hur i helvete man ens kan komma på tanken att fråga någon om barnet var planerat eller för den delen konstatera (än värre!) att "Ni planerade inte att skaffa barn va?"

Om Eira och Edith var planerade? Vi är utmärkta föräldrar som älskar våra barn. Våra barn är inga kalenderbarn. Våra barn är komna till världen helt utan reservationer.

Nu ska farbror Staten in i sängkammaren...

Vad får och inte får du ägna dig åt i sovrummet? Att det är upp till var och en kan väl tyckas rimligt - så länge det sker med bägge parters godtyckande. Så verkar dock inte fallet vara. I Aftonbladet läser jag om en 32-årig man som åtalas efter att ha hängett sig åt BDSM-lekar med en 16-åring.

Det hela handlar såvitt jag förstår om hur mycket våld man "får" orsaka en annan människa, även om det hela sker efter och under överenskommelse. I det här fallet verkar det som om flickan faktiskt efterfrågat just vad som skett, och vad som är intressant är att det inte är någon av de direkt inblandade parterna som stått för anmälan utan "nära anhöriga", vilka sett blåmärken och därefter anmält mannen ifråga.

Vad jag tycker är intressant i det här fallet är följande:

- Handlar det hela om flickans ringa ålder? Hade det varit någon skillnad om de varit mer jämnåriga? Eller om det handlat om två män? Eller två kvinnor? Om så är fallet är det hela befängt. Må så vara att man kanske kan ifrågasätta mannens omdöme - han 32 och hon 16 - men det är på intet vis olagligt. Då är det mer fråga om moral, kan jag tycka.

- Vad är "grov misshandel"? Hon blev inlåst i en hundbur, fick klämmor fastsatta i brösten och blåmärken efter...vad? Klämmorna? Av slag med något tillhygge? Och i sådana fall vad för slags tillhygge? En gjutjärnspanna över ryggen eller en linjal på rumpan? Det är åtminstone i mitt tycke en rätt stor skillnad... Och säg mig varför, oh varför redskap för att "tillfoga skada" (om man nu ska tänka så...) finns att köpa litet varstans, både på nätet, vuxenaffärer eller Biltema om man använder litet fantasi? Dessutom - var går din gräns för vad som skulle anses vara misshandel? Kanske inte där min går, och ser man därtill att två människor är ense om var gränsen går - hur kan man då döma dessa för det?

Det enda jag möjligen kan fundera över - och det gäller inte enbart denna situation - är det faktum att det nog finns en god drös tjejer och killar som använder BDSM(-lekar) i självdestruktivt syfte. Litet istället för att skära sig, till exempel, alltså utkanalisera smärta med hjälp av t.ex. mental eller fysisk dominans i vilken form man nu väljer. I sådana fall tycker jag att det är rent förkastligt att ägna sig åt detta - i synnerhet om den Dominante parten är medveten om den ungergivnas psykiska problematik. Och det förutsätter jag nästan att Han/Hon ska vara, i alla fall om det ens ska kunna gränsa till att vara en seriös Master/Mistress.

Men kan man då bestraffa någon för att inte vara lyhörd nog?

Hur som tycker jag att det är vansinne, det där åtalet. Jag har all rätt i världen att tycka så, med tanke på att jag inte är ett dugg insatt i detaljerna. Kanske mådde flickan riktigt dåligt, kanhända utnyttjade han det och henne. Jag vet inte. Men jag tycker att en anmälan från någon i leken inte inblandad gör det hela än mer befängt. Vad man gör i sängkammaren ska och bör vara upp till var och en. Så länge sunt förnuft tillämpas.

Jag sätter mitt hopp till koffeinet...

Hur trött får man vara?! Det här är inte normal småbarnsföräldertrötthet, det kan jag garantera! I fredags - tror jag att det var - SOMNADE JAG medan jag gav Edithen mat. DetFÅR INTE HÄNDA när man har en ettochetthalvtåring som samtidigt skrotar runt. Tröttheten är så extremt överväldigande och det närmsta jag kan jämställa den med är den där gravidtröttheten många (jag) råkar ut för i början och slutet av bullbakande. Troligen är det allergin som är boven i dramat då ögonen rinner och kliar och näsan känns lika täppt som vid en redig förkylning. Allergimedicin, vad är det? Inget som verkar hjälpa här i alla fall...

Nu hinkar jag kaffe och håller tummarna för att få en halvdan koffeinskjuts i alla fall. Från nu tänker jag skippa att baka på morgnarna, något jag gjort de senaste veckorna för att få tiden att gå. Visserligen har Magnus fikat upp det mesta av godsakerna, men visst har jag smakat på tok för mycket och så får det inte vara. Jag måste börja begränsa all form av sötsaksintag till helgen, i alla fall!

Lyckades få till några kort på Edithen igår och ett av dem blev i Magnus ögon litet sådär extra lysande. Jag tänker faktiskt sno hans blogginlägg och lägga upp två bilder. Dels den på Edithen och dels den på någon karaktär i Eve Online. Likheterna är slående, eller vad tycker ni?

Nu är det bara några ynka dagar kvar till dess vi får ha Magnus hemma på heltid fyra veckor. På fredag gör jag min första natt sedan december och på måndag börjar nattsommarschemat. Magnus går således på pappaledighet från fredag lunch och en vecka framöver varefter hans tre veckor semester tar över. Nio dagar ledigt har jag under den perioden - eller blir det arton, jag har inte riktig koll. Sedan går vi om varandra, jag och Magnus, till dess jag går av nattschemat någon gång i mitten av augusti, tror jag.

Så. Dags att banana barn nu. Och sedan kanske, kanske tuppa henne. Eller tuppa mamman.

Vårtrötthet vår trötthet?

Jag är så trött. Så infernaliskt himla asjättetrött. Vaknade i morse med ihopgeggade ögon och bara en näsborre som försåg mig med det syre jag behövde, så kanhända är det allergin som gör sig påmind för säsongen? Att det i sådana fall är den som orsakar min trötthet, dessutom...

Och så förstår jag inte en grej... Vad gäller jobbandet, alltså. Jobbandet och lönen. Att vi har fått löneökning från 1/4 hänger jag med på - liksom att vi får ökningen retroaktivt framåt september. Så långt är jag med. Nu kommer det jag inte är med på, och i och med att jag är askasst insatt i fackliga företeelser vet jag inte om det här är ett beslut fattat

a) enbart på min arbetsplats

b) på kommunnivå

c) på annan lokal nivå

d) över hela Sverige för samtliga Kommunals medlemmar

Såhär är det nämligen, har vi fått veta, vi timmisar. Under sommaren går ju de flesta av oss "på rad", alltså vi har en ordinarie som vi vickar för - vi ÄR semestern. Förut har vi kunnat jobba extra precis som vanligt under den tiden. Nytt för i år - om jag inte har missat något annat - är att vi numer är berättigade kvalificerad övertidsersättning om vi under den tid vi "går på rad" blir utringda extra under helger. Och kval-ob = dubbelt betalt. Precis som för ordinarie personal.

Visst låter det fint? Det gör en dryg trehundralapp i timmen om vi får jobba extra en helt vanlig lördag under sommaren! Inte fy skam, eller vad säger ni?

Så kommer ju kruxet - och det är här jag undrar om och varför facket godkänt detta: En vikarie som går ut extra med kval.ob rings inte ut. På order från vår chef. Alltså får vi mindre jobb = färre extraslantar i pluskan och färre LAS-dagar än vad vi kunnat få. För i och med att vi inte går på månadslön får vi bara LAS-dagar för de dagar vi faktiskt jobbar.

Snacka om att skjuta sig själv (oss vikarier) i foten...

Men i och för sig... Vad gäller LAS-dagar i den här kommunen vette katten om det handlar så mycket om varken LAS eller utbildning. Jag tycker en god del är ren och skär bastuklubb och svågerpolitik...

"Tänk inte på mig, säg inte tack. Varför skulle ni säga tack? Vem har någonsin tackat mig? En sån tanke!" Ur Gardells "Mormor gråter"

En klok pralin...

Jag: Tror du att det stämmer, det där med att killar som "hjälper till" hemma får ligga mer än andra?

Magnus: Jag tror inte att det handlar om det. Om tjejen har "jobbat" i tolv, fjorton timmar hemma medan karln suttit i soffan och glott på TV, tacka fan för att hon inte orkar ha sex sen.

Han är som en den godaste pralinen i en chokladask, min Magnus. Det är bara det att inte så många hittar den där godaste pralinen eftersom den ligger i en dold chokladlucka i asken. Min kloka(ste) pralin...