Om man inte blev som man skulle...

...får man vara som man är!

Men frågan är: Får man det?

Jag läser i DT att Anders Eklund för sisådär fem år sedan togs på bar gärning då han i jakt på (barnens) underkläder ertappades i ett omklädningsrum på Rättviksskolan, låg- och mellanstadium. På intet sätt menar jag att förringa de mord karln begått, Engla och Pernilla, men försök bortse från det och försök svara på min fråga: Var någonstans har det gått så snett, när en vuxen man faktiskt beger sig till ett omklädningsrum för att få tag på underkläder tillhörande barn?

Men sedan kan jag inte fatta hur Rättviksskolan - den personal som upptäckte Eklund i omklädningsrummen - kan ha nöjt sig med en lapp med mannens telefonnummer och sedan lät honom gå? Verkade karln harmlös? För snäll? För...vad? Borde inte en pollett ha trillat ner eftersom det knappast hör till vanligheterna att en vuxen okänd karl snokar runt i omklädningsrummen på en skola?

Minns ni uttrycket om att det i varje skolklass finns minst en som är homosexuell? Innebär det då också, rent statistiskt alltså, att det ska finnas en viss procent av alla årskullar eller liknande som tenderar dra åt samma håll som t.ex. Anders Eklund? (Jag har hört ryktesvägen att det i "min" årskull på hemmaplan finns en som sitter - eller har suttit - för ett rätt snuskigt brott... Så vaddå, en av hundra då? En av tvåhundra?)

Innebär en taskig uppväxt by default att man blir koko? Att man mördar folk, att man begår sexbrott? Och när passerar man den gränsen, för vad som anses normalt och inte normalt? Och hur känns det? Vad tänker man om det? Reflekterar man överhuvudtaget?

Jag förstår bara inte hur folk som inte blev som de skulle tog sig lov att vara som de är.