När planering blir a och o...

Varför är det så förbålt viktigt att kunna säga att man "planerat" att skaffa barn? Jag ströläser en artikel i Aftonbladets Wendela där följande fras finns: "Men Harry är så oerhört älskad och välkommen – om än inte planerad, säger Petra Vahlqvist, 49." Vilken tur, för lille Harry, att han är både älskad och välkommen fastän han inte var planerad. Fastän han inte passade in i agendan just då. Fastän han inte var ett resultat av vår tro på oss själva som övermänniskor så till den mån att vi tror oss kunna styra naturen nog mycket för att bestämma - beställa - ett barn. Jag får ofta frågan om Eira och Edith var "planerade". Oftast brukar jag kontra med "Kan man planera ett barn? Det är väl ändå det enda du aldrig någonsin kan styra över?" För visste ni hur det var? Jo, läs noga nu.

Har man inte planerat att skaffa barn är man fråntagen vissa föräldraförmåner, om man vill kalla det så. För det första är du en ansvarslös skit som inte ens kunde stava till kondom och som med all säkerhet såg sexualundervisningen som något du hellre utövade praktiskt. För det andra kommer ditt barn alltid vara "älskat och välkommet" med reservation. Barnet var ju faktiskt inte planerat. Du planerade ju aldrig att älska någon skrikande kräkhög som bligar surt på dig och vars leende kan få dig att smälta totalt.

Vidare har du helt och hållet tappat all rätt att sucka och gnälla över hur drygt det kan vara att ha barn. Du får helt enkelt skylla dig själv. Hade du satt dig ner med din (fullbokade) almanacka och konstaterat att januari vore en fin månad att föda barn i, eftersom det då skulle passa bra med sommarplanerna med Kurt och Emma som också ska ha barn, pja, då har du ju trots allt haft framförhållning och struktur och då vet du ju redan på förhand att barn kan vara jobbiga. (Eller inte "normala" som vissa ditintills barnlösa puckon uttrycker det...)

Men vet ni hur det är på riktigt? På riktigt på riktigt? Och jag menar inte att trampa någon på tårna för jag har faktiskt rätt.

Det enda man aldrig någonsin kan planera och bestämma är en graviditet!

Tji fick ni, det trodde ni inte va? Det kommer ingen unge i januari för att synka med Kurt och Emma. Oavsett hur många böcker om barnuppfostran ni än plöjer kommer det inte en växande mage och kissnätter. Visst kan man önska sig ett barn, visst kan man bestämma att det nu känns rätt att skaffa sig ett barn, men vill inte Moder Natur, eller vill inte IVF:erna ta eller vilken annan metod man nu väljer så spelar det ingen roll hur mycket utrymme det än finns i kalendern.

Jag vill verkligen poängtera att detta inte handlar om att håna alla de som av någon orsak inte kan få barn. Vad jag vill få fram är bara hur i hela fridens namn man ens kan säga om sitt barn att han eller hon inte var planerad, men vi älskar honom/henne ändå.

Eller hur i helvete man ens kan komma på tanken att fråga någon om barnet var planerat eller för den delen konstatera (än värre!) att "Ni planerade inte att skaffa barn va?"

Om Eira och Edith var planerade? Vi är utmärkta föräldrar som älskar våra barn. Våra barn är inga kalenderbarn. Våra barn är komna till världen helt utan reservationer.