Sammanfattning

Förut var jag väldigt förtjust i kontraster. Nu vet jag inte, eller rättare sagt fascineras jag litet över att jag för ett dygn sedan målade på ett ansikte - till och med läppstift! - och klädde mig i klänning, snygga strumpor och skor med klack innan jag drack ur glaset vitt och vi svepte ut på Stockholms gator för att käka middag och tillbringa kvällen med vad vi nu gjorde.

Ikväll äter jag middag med Ditten i knäet och tillsammans bär vi ut en skrikande unge och en hejdåande storasyster till bilen för att åka hem till oss. Till vårt hus. Där badning, nattning och handling omedelbart står i fokus. Och där jag går till bilen tänker jag på just detta - hur olika det kan vara.

Men så tittar jag på Eira där hon sitter och petar bort leverpastejen från mackan och dricker mjölk ur tunga Mimmimuggen så det droppar från hakan och konstaterar att klyschan "borta bra men hemma bäst" ändå stämmer. Älskade ungar, älskade Magnus, älskade familj. Jag har tänkt leva ett par, tre dagar på nyförälskelseruset. Förälskelse i livet i och med vetskapen om att det inte är slut, förälskelse i Magnus eftersom han är min och vi är varandras, och förälskelse i våra alldeles underbara döttrar...

Dagens dikt!

Jag lyssnade på P1 i onsdags kring lunchtid och hann precis på Dagens dikt. Dikten vilken var översatt till svenska, var skriven av Robert Desnos och hette i svensk översättning "Tack vare natten" och utgavs i diktsamlingen "Drucket språk". Jag hittade den bara på engelska, under namnet "Under cover of night". Enjoy!

To slip into your shadow under cover of night.

To follow your footsteps, your shadow at the window.

That shadow at the window is you and no one else;

it's you.

Do not open that window behind whose curtains you're moving.

Shut your eyes.

I'd like to shut them with my lips.

But the window opens and the breeze, the breeze

which strangely balances flame and flag surrounds my escape

with its cloak.

The window opens: it's not you.

I knew it all along.

Relax, take it easy...

Jag vet inte när det började - troligen egentligen för en herrans massa år sedan - men jag har länge haft problem med axlarna och nacken. Ont alltså. Och stel något så gräsligt. De senaste veckorna har jag ätit Alvedon och Ipren i maxdos och ändå besvärats av huvudvärk som i princip bara lättar en stund för att sedan återkomma. Jag försöker påminna mig själv om att slappna av och släppa ner axlarna och liksom stretcha ut och röra nacken och axlarna, och inte minst sluta bita ihop käkarna. Hur som lättar det inte. Det är liksom någon konstant sitter på mina axlar och däremellan skjuter in ett spett i köttet och grötar runt i musklerna och vad man nu mer kan tänkas ha för något i axlarna och nacken.

Men så på seminariet idag domnade två av fem fingrar bort totalt i vänsterhanden. Sådant "freaks me out" eftersom det är en så sjukt obehaglig känsla. Dessutom kan jag inte längre böja huvudet framåt utan att det "tar emot" på vänstersidan mellan axeln och nacken.

Kreativ - eller för en gångs skull initiativtagande - som jag var ringde jag i måndags till sjukgymnastiken i kommunen och konstaterade att det fick vara nog med allt det onda, och jadå, jag fick en tid nu på tisdag. Äntligen äntligen.

Även om jag själv begriper att det nog inte är bara massage och stretch som krävs för att jag ska slappna av kändes det som en bit på vägen. Huvudet och självkänslan får jag ta en annan gång, helt enkelt.

Eller så kanske jag skulle behöva bra avslappningsövningar? Var det inte himla poppis med avslappningsband förut? Något måste jag i alla fall göra för att koppla bort och koppla av, annars avlider jag snart av stress och självpåtagen ångest...

Hur gör ni för att slappna av?

(Annars får jag väl lägga mig i mammas badkar, fisa och slappna av...)

Flamingo

Igår satt jag på P&L-caféet och pluggade med två kurskamrater och så började vi prata om Flamingo, krogen typ mittemot caféet. Jag var helt enkelt tvungen att berätta att det var på det stället jag tillbringade större delen av min gymnasietid. Att jag - vi - oftast var där redan när de öppnade kring 13 för att köpa en kopp kaffe för tolv kronor och sedan hänga där till typ sista bussen kring 18 gick hemöver.

"Men vaddå, Flamingo är ju en krog?" fick jag till svar och fick instämma i att jo, det är det, och det har det så länge jag varit med också varit. Med undantaget att de hade caféverksamhet där förut. För typ... Öööh... Tio år sedan. När jag var...sjutton.

Jag kände mig plötsligt gammal vid insikten om att jag vid sjutton års ålder mer eller mindre hade flyttat hemifrån - så mycket tid var jag väl inte hemma då - allt medan mina kursare precis börjat vaddå, tredje klass? I grundskolan.

Tiden går så ruggigt ruggigt fort.

Snart är jag trettio. Då har mina kursare fyllt tjugotvå.

Och jag hänger inte på Flamingo längre.

Jag vet inte om någon från förr gör det.

Ribbing, släng dig i väggen...

När vi har föreläsning finns det ett gäng småungar - ja, jag får skriva småungar eftersom jag mig veterligen (nästan med råge) är äldst - som envisas med att bete sig övermåttan oförskämt. För hörrni, lyssna på gammelkärringen nu. Här kommer en snabbkurs i hyfs.

När man går i skolan, en skola man själv har ansökt till, blivit antagen till och där föreläsningarna inte är obligatoriska, ja, då går man antingen dit och beter sig som de vuxna människor man förmodas vara, eller så stannar man hemma.

Har man ont i magen eller vill kolla på YouTube - under lektionstid - stannar man hemma.

Vill man gnälla och gnöla - under "lektionstid" - över hur vansinnigt tråkigt det är och hur kass läraren är stannar man hemma.

Om man inte ser det oförskämda i att prata trots att en föreläsare försöker undervisa - ja, då stannar man också hemma.

Utöver detta stannar man också hemma om man inte kan ge fan i att plocka ihop sina saker först när föreläsningen ifråga är avslutad - inte några minuter innan, medan föreläsaren fortfarande pratar. Varför? Jo, det STÖR för de åhörare som vill lyssna.

Svårt? Jag vet inte. För mig är det sunt förnuft. Jag hade nästan, observera nästan, köpt läget om det hade handlat om tolvåringar. Nu handlar det om förmodat vuxna människor. Fast jag glömde. Vuxen blir man idag först när man passerat vaddå...? Fyrtiofem? Innan dess behöver man väl inte ta ansvar. Eller...?

Meditation sker i badet!

I förmiddags, när vi var på väg hem efter att ha lämnat ett släp vi hyrde några timmar tidigare, passerade vi typ församlingshemmet eller vad man ska kalla det. Ute var det regn, rusk och bara grått och där inne såg jag tända stearinljus. Plötsligt greps jag av en lust att gå med i typ någon meditationscirkel eller liknande. Liksom få litet perspektiv, slappna av, "försvinna" litet in i mig själv på ett annat sätt än mitt vanliga patetiska självömkande. Som de flesta andra med hyfsat sunda förhållanden var jag tvungen att delge min käre sambo denna plötsliga insikt och längtan efter något djupare.

Jag: Alltså, jag kanske borde gå med i typ någon meditationscirkel...

Magnus: Humm humm, jaha, vad menar du då?

Jag: Jamen, typ tända ljus och...ja...typ valsång eller något.

Magnus: Ja, men gör det då. Men inte om det kostar något.

Jag: ALLT kostar, det vet du väl.

Magnus: Då kan du lika gärna lägga dig i badkaret, hålla öronen under vattnet och fisa. Det låter typ som valsång.

Point taken.

Det blir ingen meditation.

Eller valsång.

Eller ens ett bad.

Jag får inte ner både kropp och knopp i E&E's badbalja från Babyproffsen.

Veckan som gått...

...har avsikten varit att blogga litet då och då, så jag har börjat men inte alls hittat fokus eller formulering bra nog för att publicera. Nu är hemtentan inlämnad - med den hemska insikten att jag torskar på källreferenserna - och jag kan gå vidare till dess kompletteringen dimper ner. Ny kurs är påbörjad, och stämmer mina beräkningar rätt är jag nu bara 23 kurser från en examen. Så nära har jag aldrig varit förut, på det här programmet!

När det var dags att utse talman i riksdagen häromdagen hade jag tänkt skriva ett inlägg om det, och det faktum att SD inte blev vågmästare i den omröstningen, att Alliansen oavsett SD:s röster hade fått majoritet och vad det kunde bero på att bl.a. Bodström "missade" omröstningen. Ren taktik, hade jag tänkt hävda, och hävdar fortfarande, utan att ha läst mer än rubrikerna på (webb)tidningarna. För den som (mot all förmodan) har något intresse av den utläggningen - feel free to ask. Jag är inte insatt i politik alls, egentligen. Jag spekulerar mest och drar Lisa-slutsatser...

Fortsätta kan jag göra på det mer personliga planet... Eira pratar och pratar och Edithen har (äntligen) börjat få upp sin första tand. Jag kan inte, som Sandra, säga vilket nummer av tand det är, men den vänstra framtanden i nederkäken. Dessutom har vår minsta skrothög fått för sig att hon ska gå, vilket skapar en hel del problem då hon inte kan stå utan att hålla i sig i något. Tack vare detta har hon skaffat sig mer än ett blåmärke på de smått stabbiga benen...

Magnus har sin sista hellediga pappavecka den här veckan, så efter det blir det dags att dela upp oss på respektive "arbetsplats". Jag måste se skolan som ett jobb; annars klarar jag inte tre år, tror jag. Hur man än ser det innebär det rent praktiskt att Magnus blir pappaledig ca. 25%, alltså då jag är i skolan, och jag har kidsen solo resten av tiden. Det känns både ovant och inte minst tålamodsprövande då det alltid är lättare att vara två...

Några "höjdpunkter" att se fram mot har jag redan börjat tänka på. En av dessa är faktiskt Eiras födelsedag, även om den är en dryg månad bord. Vad ger man en tvååring? Jag har funderat kring en sådan där Bobby-car, Duplo, pyjamasar, målargrejer och typ... Ja. Vad ger man henne? Egentligen är det nog mest för min skull - hon leker med grejerna en stund och sedan var det inte så skojigt längre. Det enda som är kul just nu är Pongo... Allt hon pratar om är Pongo. Och så Mille, Sandras grabb. Han kommer upp titt som tätt, vilket jag tycker är rätt sött. Nå, frågar jag henne vad hon vill ha i födelsedagspresent svarar hon "ballonger och tårta". Jag tror att det mer handlar om att jag berättat inför Magnus födelsedag att man får ballonger och tårta när man fyller år. Hon kan nog inte riktigt fatta konceptet "födelsedag" än, tror jag. Men ballonger och tårta blir det. Hur som.

I skrivande stund har Magnus precis brutit strömmen i huset och således tuffar datorn på batteriet. Efter knappa fem minuter varnar datorn för låg batterinivå, och jag skriver än en gång upp en MacBook Pro på önskelistan inför jul... Vem som nu vill ge mig en sådan är nästa fråga - från våra konton kommer den då INTE!

Receptdags!

Sandra var och fikade hos oss med sina finungar och jag var tvungen att bjussa på något. Alltså bakade jag eftersom det kändes sådär skoj att åka till Konsum och köpa ett packe Mariekex och torra vaniljmuffins. Uppenbarligen blev bakverken uppskattade av både Sandra och Magnus, så på Sandras begäran kommer här ett kakrecept! (Nyttigt? Eeh, nej. Men sedan när är kakor nyttigt?)

Amerikanska cookiees

200g smör

2 dl socker

1 dl farinsocker

2 ägg

2 tsk vaniljsocker

5½ dl vetemjöl

½tsk salt

1½ tsk bikarbonat

300g hackad mörk (block)choklad

Ev. krossade valnötter

Rör ihop smör och sockret - bägge sorterna - till en luftig röra. Använd förslagsvis elvisp. Rör ner ett ägg åt gången. Blanda i resten av ingredienserna och rör om. Ta en matsked av smeten och rulla till en boll - upprepa naturligtvis till dess smeten är slut. Kakorna flyter ut rätt mycket, så lägg dem inte för nära varandra på den med bakplåtspapper klädda plåten. Grädda i 175 grader ca 8-10 minuter.

Yammie!