Sammanfattning

Förut var jag väldigt förtjust i kontraster. Nu vet jag inte, eller rättare sagt fascineras jag litet över att jag för ett dygn sedan målade på ett ansikte - till och med läppstift! - och klädde mig i klänning, snygga strumpor och skor med klack innan jag drack ur glaset vitt och vi svepte ut på Stockholms gator för att käka middag och tillbringa kvällen med vad vi nu gjorde.

Ikväll äter jag middag med Ditten i knäet och tillsammans bär vi ut en skrikande unge och en hejdåande storasyster till bilen för att åka hem till oss. Till vårt hus. Där badning, nattning och handling omedelbart står i fokus. Och där jag går till bilen tänker jag på just detta - hur olika det kan vara.

Men så tittar jag på Eira där hon sitter och petar bort leverpastejen från mackan och dricker mjölk ur tunga Mimmimuggen så det droppar från hakan och konstaterar att klyschan "borta bra men hemma bäst" ändå stämmer. Älskade ungar, älskade Magnus, älskade familj. Jag har tänkt leva ett par, tre dagar på nyförälskelseruset. Förälskelse i livet i och med vetskapen om att det inte är slut, förälskelse i Magnus eftersom han är min och vi är varandras, och förälskelse i våra alldeles underbara döttrar...