Igår stuvade jag in familjen utan Familjefadern tillika Försörjaren i bilen, plockade upp kidsens mormor som för dagen var inhyrd som assistent och begav oss till Willys i Falun för att påskhandla. Hittills har jag inte kunnat vara mer än max tre minuter i en mataffär innan någon av ungarna har börjat yla. Första storhandlingen ylade Eira på ICA Maxi medan Edith sov gott i sin stol. Först när Magnus gick med Eira fram och tillbaka vid Lambiförpackningarna var det okej; hon fick säga "MU!" men stannade de ville hon ha toapapperet. Allt toapapper. Således var de tvungna att hålla sig i rörelse för att Eira inte skulle hinna nappa åt sig förpackningarna från vagnen där hon satt. Andra gången var med min mor, återigen på ICA Maxi, där Edith ylade och jag fick amma barn medan jag kutade runt affären och försökte läsa från lista, scanna varor och lägga dem i påsar. Puh!
Därför hade jag laddat upp igår. Barnen var matade och klara och jag hade bärsele med att ta Edith i inne på Willys. Vi hade alla förutsättningar i världen: Eira hade sovit i bilen och var kanonglad över att få vara med mormor. Edith hängde på min mage och verkade nöjd. Vi hämtade kundvagnen och min mor begav sig med Eira till Apoteket. Jag och Edith knatade in på Willys. Det var då det började gå snett.
För det första var det människor där. Mycket människor. Jag hade inte tänkt på att det nog var fler än vi som bunkrade upp inför påsken. Jag, Edith och PRO hade invaderat Willys. När vi kom till brödhyllan - det vill säga den absolut första "stationen" på Willys i Falun - hade Edith fått nog. Hon började tvärskrika där hon hängde. Skrika, och inte av litet mått. Med mammalist fick jag halvtyst på henne och började febrilt beta av min inköpslista. En förpack
Tant: Oj, det där var en liten en! Hur gammal är han? (Edith har BLÅ overall. Då har man by default snopp också)
Jag: Hon är sex veckor, litet drygt.
Edith: Nu har vi stått stilla i typ tio sekunder så jag måste verkligen SKRIKA!
Jag: *hopp hopp, vagg vagg, klapp klapp*
Tant: Oj, hon skriker!
Jag - tyst för mig själv: Nooo, really?
Jag - i normal samtalston: Mmm. Så kan det vara.
Tant: Hon kanske är hungrig?
Vid det laget svarar jag något artigt i stil med "Kanske det" och går därifrån. Asförbannad. På mig själv. Det finns saker jag verkligen AVSKYR när folk gör, oavsett om de känner mig eller ej, och det är när de ska upplysa mig om helt jävla självklara saker när det gäller mina barn.
JA, barn behöver mat. Tro det eller ej, men jag HAR matat mina barn från dag ett. Skriker de så, ja, de kan vara hungriga. Är de det så matar jag dem.
JA, jag vet att man måste byta blöja på barnen. Vi kör inte med veckoblöja hos oss, hur snåla (ekonomiska) vi (Magnus) än kan vara.
JA, barn behöver sova. Tror folk inte att man försöker? SÅ roligt är det inte att leka med Upsy Daisy, klä på och av den blå dockan 485 gånger eller jollra med en sexveckors som bligar surt på en och vägrar vara nöjd. Oavsett hur mycket jag än älskar dem.
Således skulle jag ha tittat storögt på tanten ifråga och sagt "Nähä? Är det DÄRFÖR hon har skrikit så mycket i två månader? Behöver hon ha MAT? Det var ju JÄTTETUR att du var här med dina PRO-polare och kunde berätta det för mig, men vet du vad, här! Ta henne en stund då, kanske till annandag påsk, så kan vi plocka upp henne hos dig när hon är mätt, nybytt och färdigsoven eftersom du uppenbarligen har gjort det här förut och vet hur man gör!"
Men så säger man ju inte. Så tänker man bara om man är en människa med hyfsad självkontroll. Och det är jag ju. Ibland åtminstone.
Nu ska jag klä på den blå dockan för första gången den här morgonen.
Därför hade jag laddat upp igår. Barnen var matade och klara och jag hade bärsele med att ta Edith i inne på Willys. Vi hade alla förutsättningar i världen: Eira hade sovit i bilen och var kanonglad över att få vara med mormor. Edith hängde på min mage och verkade nöjd. Vi hämtade kundvagnen och min mor begav sig med Eira till Apoteket. Jag och Edith knatade in på Willys. Det var då det började gå snett.
För det första var det människor där. Mycket människor. Jag hade inte tänkt på att det nog var fler än vi som bunkrade upp inför påsken. Jag, Edith och PRO hade invaderat Willys. När vi kom till brödhyllan - det vill säga den absolut första "stationen" på Willys i Falun - hade Edith fått nog. Hon började tvärskrika där hon hängde. Skrika, och inte av litet mått. Med mammalist fick jag halvtyst på henne och började febrilt beta av min inköpslista. En förpack
Tant: Oj, det där var en liten en! Hur gammal är han? (Edith har BLÅ overall. Då har man by default snopp också)
Jag: Hon är sex veckor, litet drygt.
Edith: Nu har vi stått stilla i typ tio sekunder så jag måste verkligen SKRIKA!
Jag: *hopp hopp, vagg vagg, klapp klapp*
Tant: Oj, hon skriker!
Jag - tyst för mig själv: Nooo, really?
Jag - i normal samtalston: Mmm. Så kan det vara.
Tant: Hon kanske är hungrig?
Vid det laget svarar jag något artigt i stil med "Kanske det" och går därifrån. Asförbannad. På mig själv. Det finns saker jag verkligen AVSKYR när folk gör, oavsett om de känner mig eller ej, och det är när de ska upplysa mig om helt jävla självklara saker när det gäller mina barn.
JA, barn behöver mat. Tro det eller ej, men jag HAR matat mina barn från dag ett. Skriker de så, ja, de kan vara hungriga. Är de det så matar jag dem.
JA, jag vet att man måste byta blöja på barnen. Vi kör inte med veckoblöja hos oss, hur snåla (ekonomiska) vi (Magnus) än kan vara.
JA, barn behöver sova. Tror folk inte att man försöker? SÅ roligt är det inte att leka med Upsy Daisy, klä på och av den blå dockan 485 gånger eller jollra med en sexveckors som bligar surt på en och vägrar vara nöjd. Oavsett hur mycket jag än älskar dem.
Således skulle jag ha tittat storögt på tanten ifråga och sagt "Nähä? Är det DÄRFÖR hon har skrikit så mycket i två månader? Behöver hon ha MAT? Det var ju JÄTTETUR att du var här med dina PRO-polare och kunde berätta det för mig, men vet du vad, här! Ta henne en stund då, kanske till annandag påsk, så kan vi plocka upp henne hos dig när hon är mätt, nybytt och färdigsoven eftersom du uppenbarligen har gjort det här förut och vet hur man gör!"
Men så säger man ju inte. Så tänker man bara om man är en människa med hyfsad självkontroll. Och det är jag ju. Ibland åtminstone.
Nu ska jag klä på den blå dockan för första gången den här morgonen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar