...båten höll på att kantra. Vi ramlade nästan överbord, allihopa, och inga flytvästar hade vi. Indianerna hade för länge sedan tappat paddel OCH hoppat av kanoten. Kvar flöt bara en liten, liten fjäder som så småningom sjönk helt och hållet.
Vi tappade modet totalt. Osämjan låg som krutrök i hemmet - vi var tvungna att stå ut med varandra. Vi var tvungna att umgås.
Vår router var trasig.
Japp, gott folk. Det är alldeles sant. Vi var utan Internet i nästan fem dygn. Och döm om vår förvåning när vi insåg hur alldeles ruggigt låsta, instängda och inte minst avstängda och uteslutna från världen vi kände oss. Så ja. Vi umgicks istället. Härom kvällen drack vi litet vin och pratade politik och jag kände hur fruktansvärt oladdad jag är inför nollning med tanke på att jag efter två glas vin var bakis dagen efter.
Men jag kan säga att jag känner mig fruktansvärt laddad och sugen på att plugga! (Okej, det där får jag ta tillbaka inför första examinationen, antar jag...) Kanske är det på grund av att de senaste två åren inte har inneburit särskilt mycket annat än babysar och bröst, Pampers och Semper och vilken smak och konsistens och... Ja. Inte särskilt mycket vuxenvärld, med andra ord. Eller jo, verkligen vuxenvärld, eftersom det är så långt från studentliv och nollning man bara kan komma.
Nollning eller nollåring - vilket är bäst tror ni?
En reflektion från vuxenvärlden: Hur kan det minut ett vara lugna gatan hemma, med ett sovande barn och ett för sig själv fipplande barn, bara för att minut två vara ett kaos av skrikande ungar som *fula ord*?
Jag ska ta min vuxenvärld och förbereda för nattjobbet. Vi kör ett vaket dygn eftersom sova innan jobbet inte hanns med idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar