Jag signade upp mig på Go'boken för att få deras välkomstpaket. Eira formligen älskar böcker av alla de slag och kan lätt sitta och bläddra nästan en timme. Perfekt, med andra ord, även om det kanske är i dyraste laget...
Givetvis har det inte kommit mig för att avbeställa - avregga mig - så det dimper ner böcker litet då och då. En av böckerna är "Första bildordboken" vilken Eira haft jättebehållning av. Hon pekar och frågar vad det är på bilderna och så "förhör" vi henne sen och på så vis har hon lärt sig om inte att säga orden så i alla fall vad som är en cykel, en pizza, en grävmaskin osv.
Men så kommer vi till den där biten där jag tycker att det är så redigt svårt att ha barn. Jag vet med mig att jag - trots vad jag föresatte mig och trots vad jag egentligen kanske hade önskat - åtminstone klär mina barn väldigt könsstereotypt. (Tack Sinikka för den rätt pinsamma insikten...) Frågan är dock om jag ska lära Eira pojke och flicka eller om jag bara ska låta det få vara barn?
Jag vet föräldrar som gör till standard att byta ut alla maskulina hjältar mot feminina diton för att inte från början visa att det "bara" är pojkar som "kan" rädda prinsessan från draken, spela fotboll, flyga rymdraket osv. Inte för att "göra pojkar av flickor", utan mer för att lära sina döttrar att de kan mer än att vara passiva och pja, klassiskt flickiga. Troligast får de ändå nog av de könsrollerna så snart de börjar skolan.
Så frågan är: Ska jag lära henne skillnaden på pojke och flicka mer än den rent biologiska som hon själv kommer att märka en vacker dag? Eller ska jag låta barn få vara barn och no more to that? Det är fasen inte lätt, det där...
You´re welcome;)
SvaraRaderaTraditionella könsroller tror jag inte så mycke på i dagens samhälle, svårt att se att våra barn skulle växa upp och tro att de lever efter normer från tidigt 1900tal oavsett hur vi uppfostrar dem!?
Jag tycker att det viktigaste är att lära barnen att alla är lika lika som olika oavsett kön, etnicitet osv och de kan bli/vara/göra precis vad som helst (inom rimliga gränser såklart)oavsett. Men inte att vi för den skull borde bli behandlade olika och så vidare..
Gillar "Så gör prinsessor" som jag tipsade om sist du var här just därför, där kan man vara jätte flickig enligt normen och ändå göra tuffa saker som ses som typiskt pojkiga. Jag tycker att flickor ska få vara flickor och pojkar få vara pojkar, det andra löser sig tids nog tror jag så länge man hela tiden ser och uppmuntrar individen!
Men hur gör man då när det fortfarande är pojkar som "får" ta mest plats? Även om du uppmuntrar individen så krävs det extremt mycket för att våga gå mot strömmen och ta den plats man oavsett kön har rätt till!
SvaraRaderaOch även om vi biologiskt sett är olika så tycker jag ändå att de socialt konstruerade könen nog är mycket starkare än vad vi tror. Och det är DET som skrämmer mig, att vi tror att vi är långt mer jämställda än vad vi nog faktiskt är.
Jag tror inte att det finns så mycket som vi föräldrar i grund och botten kan göra. Allt handlar om hur samhället ser på könssteroetyper. Alla barn på dagis, dagisfröknar, lärare, kompisar, klasskompisar, busschauffören, hon i kassan på konsum, andra barns föräldrar, mormor, moster, farfar m.fl.
SvaraRaderaJag tror däremot att vi som föräldrar kan ge våra barn ett gott självförtorende och en styrka att kunna göra det de vill och tycka efter eget huvud och så kan man som Lisa, lyfta problemet till ytan för diskussion och få människor uppmärksamma på probelmet i stötte utsträckning! Bra gjort!
/M. Holst
Håller med M.Holst..
SvaraRaderaHar svårt att se att byta kön/göra könslöst löser något alls. Tror som sagt att det ända man kan göra är att stärka individen och hoppas att räcker för ens eget barn..
Men som allt med barnuppfostran är det viktigaste att göra det man själv anser rätt, vad andra gör/inte gör man man inte påverka tyvär.
Aldrig har jag själv upplevt könsroller så starkt som på lekis och i småskolan. Tjejer skulle leka med dockor och killar med bilar, punkt. Vart kan det komma från om inte föräldrarna? Och även självklart att föräldrarna är ett av de starkaste inslagen i ett litet barns liv, och därmed formar barnet starkt.
SvaraRaderaMen det är ju vi, du och jag, som är samhället. Om alla som tror på jämställdhet och lika villkor lever på det sättet själva så är det självklart att vi kommer att förändra samhället. Det innebär att vi kvinnor ska låta mannen ta en stor del i barnen även under tidiga år, se till att öppna motorhuven och faktiskt försöka laga fanskapet, ta för givet att du _kan_ och sedan göra det. Och sluta säga att våra män är "duktiga på att hjälpa till hemma". Att detta är såklart en kamp om mannen i fråga inte är av samma åsikt.
Att ge sitt barn ett stort självförtroende och vilja är det som skulle vara mitt mål. Har ingen aning alls hur det ska gå till dock. Än så länge är jag bara viktigpetter och tycker så jädra mkt. Och ska busa lika våldsamt med nya systerdottern som jag busat med grabbarna.
Jag tror också att det viktigaste är att alls ta upp det för diskussion.
SvaraRaderaNu har jag inte några egna barn, men jag själv är inte direkt uppfostrad som flicka utan mer som barn i allmänhet och jag upplevde det som jättejobbigt när jag började skolan och mer och mer insåg att jag inte alls hade det handlingsutrymme som jag dittills hade trott, och att det bara berodde på att jag hette Lillieanne och inte Linus. Så det finns ju ett problem med det också, men frågan är vad som är värst. Följer man bara strömmen och uppfostrar könsstereotypt så kanske barnen får det lättare eller vad man ska säga, men det sorgliga är att i den kvinnliga rollen ingår ju också att ta så förbannat mycket skit från alla håll.
Jag skulle nog försöka hålla mig till den rent biologiska förklaringen av pojke och flicka tills vidare, för som du skrev så får hon nog nog av könsrollerna ändå så småningom.
/Lillieanne