Här slåss den blödiga morsan...

Jag tror att jag är för blödig med mina barn. Att det är därför Edith inte kan vara från mig mer än några minuter innan hon skriker. Att det är därför jag får agera napp åt henne från 19 på kvällen till framåt midnatt om hon inte ska skrika. För hungrig är hon inte; hon ska bara ha bröstet i munnen och nåde mig om jag rör mig överhuvudtaget. Då blir det skrik.

Faktum är att jag inte vet hur jag ska göra. Vi testade ikväll att helt enkelt bara låta henne somna vid bröstet och sedan lägga ner henne i sin säng, inte vår säng. Det funkade. Not. Så vi testade helt enkelt att byta barn: Jag gick för att lägga Eira och Magnus skulle basa över Edithen. Det funkade. Inte. Nu är klockan snart 22, vi har hållit på sedan 19 med barnen. Ett av dem sover och det är inte Edithen.

Nu handlar det inte längre om att jag ska låta henne ligga och skrika en stund för att hon ska "fatta". Jag kan ta att hon gnäller, det får hon så gärna göra. Jag kan t.o.m. ta att hon skriker så länge jag vet att det inte är hunger eller smärta eller liknande. Det är bara det att hon inte ger sig. Skrikandet bara eskalerar oavsett om man visar att man är i närheten och till slut så gallskriker hon så pass att hon kippar efter luft. Vid det laget vet jag ingen som inte tar upp sitt barn. Och då menar jag inte efter tre minuter eller fem - jag har testat vänta. Hon fortsätter och fortsätter och fortsätter.

Men jag börjar bli så otroligt less. Less på att vara mamma. Less på att vara någon annan än bara jag som jag var förut och jag känner mig så otroligt gammal och trött, sliten, less, osexig, klumpig, osmart, dum, korkad, efter, borttappad, stingslig, trumpen... Behöver jag fortsätta? Jag vet inte ens om jag ler särskilt ofta längre. Gör jag det? Inte inifrån, tror jag. Inte hjärtligt alls längre. Vad finns det att le åt? Litet så känns det. Är jag ens glad? Nej. Jag är inte ens glad. Jag vet bara att jag gör det jag avskyr mest - hushållsarbete - och gör det för att det måste göras för att allt ska gå runt, för att allt ska funka. Jag har aldrig ansökt om det här jobbet och jag har än mindre löneförhandlat, för underbetald är i sanning exakt vad jag är om man ser till det jobb som de facto uträttas.

Magnus är i vanlig ordning...en klippa. Han sjasar ut mig för att "slippa", för att han ska avlasta, ta barnen, låta mig göra något annat, tänka på något annat, vara någon annan än första snortorkerska. Men det hjälper inte längre. Jag tänker bara på att jag måste tillbaka sedan. Tillbaka och torka näsor, tvätta händer, plocka kläder, fixa käk och lyssna på skrik, skrik och åter skrik. Jag vill bara bort, bara...bort. Och så gör man inte. Det har jag inte samvete till och egentligen inte heller lust till. Jag är bara så färdig. Så otroligt trött i själen.

Folk säger att det går fort, att man ska vara glad och tacksam och ta vara på och att de minns hur det var och så vidare och så vidare. Jag är glad och jag är tacksam och jag tar vara på och bevarar minnen i hjärtat men det spelar ingen roll just nu. Mitt uppe i det. Och jag struntar egentligen i alla som gör det bättre eller sämre eller vet hur man ska göra egentligen och så vidare och så vidare, för jag måste sluta jämföra mig med alla andra.

Jag måste sluta skämmas över att vi inte har någon lekpark i vår trädgård. Måste sluta ha ångest över att aldrig ordna playdates i den lekpark vi inte har med de playmates vi inte har. Jag måste sluta tänka och känna och bara försöka vara jag, vem nu det är, vem nu det var.

Ibland, när jag åker förbi det lilla huset jag hyrde förut brukar jag tänka på hur mycket jag saknar det. Jag saknar huset och jag saknar det som var då. Den jag var då. Inte var jag kanske lyckligare då men jag kunde åtminstone ta bort det som störde, i alla fall för stunden. Jag är bara så jävla egoistisk. Så otroligt egoistisk.

Kan man vara egoist och älska på samma gång?