Två saker jag har litet svårt för...

Jag kan börja med fenomenet "läkare". De senaste veckorna har Edith haft eksem, utslag, plitor över hela huvudet. Då plitorna började vara och sprida sig fick jag efter ett par om och men komma till BVC som sade "Åh herregud", typ, och ringde till DLM för att snabbt boka in en tid hos en läkare. Några timmar senare satt jag således med Edithen hos läkaren, en ung tjej - min ålder give or take några år vad nu det ska spela för roll, skit samma - som menade att hon inte behövde titta på Edith mer än vad hon redan kunde se i ansiktet. Hon konstaterade streptokocker alt. stafylokocker och satte in henne på Kåvepenin en vecka. Givetvis frågade jag om jag skulle smörja huden med något, typ kortison eller någon annan salva. ABSOLUT INTE kortison, fick jag till svar, men däremot kallpressad olivolja. Plus bad med rikligt av olivolja i. Inga andra krämer, utan bara köra på det naturliga. Okej. Hon är läkare, hon vet. Trots allt sitter hon och och cashar in vaddå, 60 000 i månaden? Då borde man veta.

Så jag sprang och köpte olivolja och smorde vår lilla skrikfis. Med kåvepeninets hjälp försvann i stort sett all eksem efter ett par, tre dagar och allt var väl hyfsat. I ärlighetens namn slarvade jag en hel del med olivoljan - allt blev kladdigt, liksom. Och det gjorde ingen större skillnad, tvärtom. När jag hade geggat med olivolja skrek tösen än mer på kvällarna, och så kom utslagen tillbaka. Hela huvudet, överkropp, rygg, armar och ner på händerna. Magnus hade för länge sedan avfärdat olivoljan som "oduglig" eftersom hon som sagt bara skrek mer och mer av den.

Igår hade jag en sedan tidigare inbokad läkartid vilket passade bra då kåvepeninkuren var slut och eksemen tillbaka. Läkaren kollade på Edithen och konstaterade att det inte såg sådär jättebra ut och frågade vad jag smorde henne med. Då jag svarade att vi hade olivolja, men tvivlade på om det funkade så bra stirrade hon på mig och berättade att olivolja är sådant man odlar bakterier i. Vad jag skulle smörja lillfisen med var kortison och sedan mjukgörande. BVC-personalen var minst sagt häpna över de direktiv jag fått av Läkare 1. Så jag smorde Edithen med kortisonkräm igår, och sedan mjukgörande. Därefter tog jag en promenad under vilken hon sov nöjt hela tiden. När vi kom in vaknade hon och började skrika och jag tänkte resignerat att det väl var dags igen då. Jodå. Dags för magen att jobba. Två blöjbyten senare och litet mamma-dotterumgänge sov tösen nöjt intill sin mor. En helt annan unge. Peppar peppar.

Så - sak nummer ett jag har svårt för: När man inte vet om man kan lita på en läkare.

Nu kommer vi till sak nummer två, och tar någon illa vid sig; too bad.

Kritisera inte mina barn. Jag har åsikter om (andras) barn ibland - vem har inte det? Men lika litet som jag skulle berätta hur ful någons partner är, eller vilka fula ögonbryn någon har eller... Ja, ni fattar galoppen. Lika litet kritiserar jag någons barn. Märk väl: Det är skillnad på att tillrättavisa någon annans barn om barnet gör något uppenbarligt fel. Där anser jag att det är okej, även om det svider till i mammahjärtat, men generellt tycker jag nog egentligen att man är för mjäkig med ungar. (Trots att jag själv har litet svårt att vara "hård", men det är en annan diskussion...) Att däremot uttala sig negativt om någons barn, i synnerhet när man inte lever med barnen ifråga, det är så oerhört osmakligt, ointelligent, korkat, elakt, ogenomtänkt. Sätt vilka ord du vill på det. Visst har jag uttryckt mig negativt om någons barn inför föräldern, men endast de gånger då föräldern själv uttryckt en viss oro inför ett särskilt beteende och bett om åsikter angående barnet ifråga.

Mina barn är 17 respektive 2 månader gamla. I deras världsbild finns inget koncept gällande elak/snäll. Eira börjar kunna förstå att man inte får slå när man blir arg, så hon växer, men Edithen har ingen som helst aning om världen runtomkring. Hennes värld är mamma, bröst, närhet, trygghet och sömn. När något brister där, eller när hon har ont, förvandlas hon till ett s.k. "styggt" barn och skriker. Men mitt barn är inte styggt. Mina barn är inte stygga. Mina barn är små snälla pärlor, bägge med egna personligheter och ibland mer eller mindre krävande.

Men min icke normala 17-månaders kan ta i hand och hälsa om hon inte blir för blyg. Hon kan plocka i och ur diskmaskinen, om än med sull och kladd. Hon hämtar själv badbaljan när det är dags för bad och hon kan öppna och stänga dörrar, och i skrivande stund har hon öppnat skötväskan, plockat fram en banan och står och ler framför mig, jättestolt över sitt fynd. Hon vet precis vad bananen är och nu sitter och intill mig och äter den alldeles själv. Mitt inte normala barn.

Min inte normala 2-månaders har börjat fästa blicken och le mot mig. Hon jollrar för fullt när hon är nöjd med tillvaron, pratar med Labanmobilen och försöker vända sig. Nacken blir stabilare för varje dag som går.

Jag vet inte, hur har ni med normala barn det?