Apropå Håkan och tomrumet...

"Tonår och ungdom lämnar alltid efter sig ett tomrum. Vissa vågar till och med erkänna att resten av livet kan vara en jakt på känslor som aldrig kommer igen. Inte lika starkt och aldrig på samma sätt."

skriver AB:s Markus Larsson i en krönika om Håkan Hellström. Jag vill att ni läser och begrundar och kanske, kanske kan hålla med om - erkänna - att det är litet så. Jag tar orden ur sitt sammanhang här och skapar dem till något eget, ger dem en egen innebörd, kanske långt från Håkan, kanske alldeles intill. Något extremt Håkan-fan är jag förvisso inte, men kan nog sjunga med i en del låtar. Nåväl.

När jag klev in i den färdigmöblerade ettan på Ankars i Piteå för snart tre år sedan kändes det som att det var då allt började på allvar. När jag stängde dörren bakom mig efter att ha gråtit en skvätt framför de nytvättade fönstren i mars året efter visste jag inte var jag skulle hamna. Kanske trodde jag att allt slutade då. Kanske är det då vissa menar att det var i det ögonblicket allt började. Då livet började. Då verkligheten hann ifatt och knockade mig medvetslös för en sekund. Jag har fortfarande inte riktigt vaknat efter smällen, men jag börjar morgna till mig...

Så jag gör det som jag på gott och ont är bäst på: Tittar bakåt. Känner det där tomrummet och längtar efter de där åren mellan tjugo och tjugofem. Nog kommer det nya kickar, nya upplevelser, men jag vet inte om känslorna kommer att vara lika starka som då, när de kunde vara ett direkt resultat av ansvarslöshet och odödlighet. Av frihet och möjlighet att tacka för kaffet när smaken blev alltför besk eller det brända sken igenom. Jag jagar känslorna som var, det är alldeles sant och helt riktigt. På samma gång vet jag att nästa gång jag öppnar dörren till en färdigmöblerad studentlägenhet är det för att bära in någon av mina döttrars flyttkartonger. Då är det deras tur att vara unga, fria, odödliga och känna den där första smaken av livet som aldrig kommer tillbaka.