Det är väl bra konstigt...

...hur tomt det blir när halva familjen är borta?

Magnus och Eira åkte till Borlänge för att hämta timmer, och Edithen sover. Jag har frukosterat alldeles solo och sitter nu i tystnad med en kopp kaffe och... Vet inte alls vad jag ska göra. Helt passiv blev jag av att det plötsligt är så tomt och tyst. I vanliga fall är vårt yrväder högt och lågt vid det här laget och jag brukar börja sätta dagsstrategin i verket med fika, tupp, städ, matlagning och allt vad dagen ska innebära. Nu är jag helt solo och skulle förvisso verkligen behöva städa och köra två maskiner tvätt men nej. Jag ska försöka njuta av solosöndagsstarten i Magnus morgonrock och med kaffekoppen. Städa kan jag göra senare och tro mig - den här gången är det välbehövligt!

Jag har sovit extremt oroligt i natt. Sandra hade äntligen satt projekt: "Föda barn" i verket och begett sig mot förlossningen igår kväll. Så jag har slumrat, och jag har drömt, och jag har... Ja, vad har jag inte gjort? Så kom det till sist en liten flicka - SUPERGRATTIS - vilket min mobil hade vänligheten nog att kunna konstatera nu på morgonkvisten i form av ett "kan inte hämta meddelandet" som säkert skickats någon gång mitt i natten. Med tanke på att tösen kom kring 02.

Mitt emellan "slumrat" och "drömt" har jag legat vaken och funderat på en artikel i FK om hur förbålt viktigt det är att gifta sig. Och skit samma i varför men vad jag grubblade över var det praktiska i att ställa till med bröllop. Någonstans i mitt undermedvetna vet jag att det i dagsläget inte är direkt aktuellt med bröllop, men lik förbannat får jag panik och kan inte sluta tänka förrän jag hittat lösningar på precis vartenda litet problem som ett bröllop skulle innebära. Intresserade? Here goes.

För det första: VAR skulle vi egentligen gifta oss?! Skulle vi gifta oss här, i Dalarna, skulle det bli sjukt långt för Magnus människor att åka neröver. Och vice versa, såklart. Jag vet inte hur många som skulle vara beredda att åka hundra mil eller mer för att gå på bröllop? Kom jag på någon lösning? Icke. Det närmaste jag kom var att Magnus skulle vara i Piteå och jag här och vi skulle utnyttja teknikens under och gifta oss via webcam, typ. Men hur skoj känns det? Inte alls.

För det andra: Vad för slags bröllop skulle vi egentligen ha? Varken jag eller Magnus har lust att slänga iväg storslantar på ett partaj - vi är ense om att vi nog hellre lägger de örena på huset eller liknande. Å andra sidan finner jag det liiiitet lockande att ha en fin klänning, vara snygg i håret och se hur otroligt läckert snygg min Magnus är när han är uppklädd. För det är han. Grr. Men det skulle kännas rätt fånigt att klä upp sig extremt när övriga gäster är klädda i typ jeans och t-shirt och allt är ruggigt informellt ändå? Typ som att ta med sig en Billys på Nobelfesten... Kom jag på någon lösning? Nej.

För det tredje: Vilka skulle vi ens bjuda på bröllop? Ja, släkten då. Givetvis. Men sedan? Ibland brukar jag fundera på om det inte är litet så, att det skulle komma fler människor på min begravning än på mitt bröllop. För sanningen är litet så, att de flesta jag en gång hade i min vänskaps/bekantskapskrets har jag inte kvar, de flesta har jag medvetet sållat bort. Sedan har jag givetvis människor utanför släkten som jag gärna skulle se på mitt bröllop - likväl som på min begravning - men jag vet inte om de känner likadant? Kom jag på någon lösning? Nej.

För det fjärde: Vad skulle vi käka? Återigen - BILLIGT! Så jag låg där, mitt i natten, och började fundera över tänkbar meny. Tankegången gick typ såhär: "Hmm... Inkokt lax är ju enkelt och bra och det äter ju de flesta, men är det så skoj egentligen och vem ska koka in den laxen eftersom mormor gör det bäst och hon fyller 96 och man knappast kan begära att hon ska ordna bröllopsmat och i synnerhet inte om vi skulle gifta oss i Piteå... Mina kycklingklubbor älskar precis hela min familj, men att stå och göra kycklingklubbor känns drygt och vad ska man servera till det, och förresten blir man rätt geggig av sådan mat vilket även utesluter enkel mat typ tacos, och kallskuret känns rätt trist men enkelt men då är frågan vad man ska ha till och är det vinter så passar inte det vilket betyder att vi måste gifta oss på sommaren, men då måste vi ha tur med vädret..." Och så vidare. Jag kom inte på någon lösning på menyproblemet heller.

För det femte, kanske det fånigaste: Vem skulle fotografera? För jag skulle vilja ha bra, fina bilder men är som sagt för snål för att betala flera tusenlappar och så vidare och så vidare. Lösning på problemet? Nej. Inte där heller.

För det sjätte: Skulle vi ha gift oss medan barnen är pyttesmå eller skulle vi ha väntat till dess de är stora nog att hivas iväg till lämplig släkting medan vi lyxar iväg oss någonstans på typ bröllopsresa? Och var skulle vi då ha åkt och hur länge och hur mycket skulle allt få ha kostat och... Lösning? Nope.

Allt det där typ medan Sandra låg och födde barn. Snacka om att den ena uträttar något av livslång betydelse medan den andra vältrar sig i i-landsångest över en situation som inte ens är aktuell...