Något av det "bästa" med att vara napp åt Edithen är att jag hinner göra något jag knappt haft tid eller ork till sedan Eira föddes - att läsa! Innan Edithen kom och jag insåg att det trots allt finns bibliotek, något jag uppenbarligen glömt, läste jag mest om samma böcker för att ha något att somna till. Nu, däremot, ser jag fram mot stunderna jag kan botanisera på bibblan, hitta nya böcker eller för all del kanske jättegamla som jag inte läst på flera år.
Deckare är vad som funnits på nattduksbordet de senaste veckorna. Jag har betat av Michael Connelly, i huvudsak, men någon enstaka av Läckberg och Roslund/Hellström har slunkit med också. Nu sist övergav jag tydligen deckargenren då jag fick se en bok som stod på "Nya böcker"-pelaren och kom hem med "Primtalens ensamhet" av Paolo Giordano, jämngammal med mig.
Boken var... Grymt fängslande, även om jag mest hade en obehaglig känsla i magen större delen av lästiden. Jag är förtvivlat dålig på att återberätta böcker och handlingar, men den boken kan jag verkligen rekommendera för alla. Inte svårtuggad men inte för enkelspårig heller, och riktigt bra uppbyggd. För mig en sådan där bok man läser klart på en kväll, eller ja, i ärlighetens namn två på grund av trötthet... Hur som: Läs den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar