Hur det går med barnen...

Den här snuvan ger sig inte. Jag är tät, tät och hängig, hängig. Edithen har fortfarande feber och snoret rinner på bägge ungarna...

Det är så lustigt, för ett par, tre veckor sedan kunde Edithen inte krypa. Hon låg och liksom juckade på golvet och blev förbannad. Nu kryper hon. Fort går det, och överallt ska hon vara med. Det ser så himla lustigt ut när hon ska över den höga tröskeln in till Eiras rum; som en liten kålmask fastnar hon med magen på mitten och viftar med armar och ben i luften utan att komma någonstans.

Ikväll, då Magnus lagt Edith (första vändan) skrek hon en del. Vi brukar låta henne hållas en stund innan vi plockar upp henne. Hur som blev det tystare och plötsligt började andningslarmet tjuta. Det spelar ingen roll att jag vet att ungen mår alldeles prima - det där tjutet får hjärtat att slå några extraslag av panik... Nåväl, vi gick in till henne, och där STÅR hon i fotändan av sängen. Jajamänsan. Vår sjumånaders tös börjar resa sig upp. Jag blir litet stolt och varm i kroppen när jag ser henne... Hon är alltid så glad, vår Edith. En solstråle.

Eira pratar mer och mer för varje dag, och börjar så smått sätta ihop ord till tvåordsmeningar. "Åka mormor"; "Lala boll" och så vidare. Hon blir så lycklig när vi kan kommunicera på ett sätt vi aldrig förut gjort. Idag åkte vi till mormor - barnens mormor - för att låta Magnus mecka rör ifred. Eira pinnar på med de små benen, ropar efter kossorna och blir alldeles ifrån sig av lycka och stolthet när hon matar korna med gräs. Glädjen var extra stor när hon dessutom fick gosa med en katt... Och hon liksom bubblar fram i livet, "hakuna matata", och...

Ibland är saker för stora för att kunna skriva om dem. Ibland går det inte att beskriva känslor.

Men det är ungefär samma fiskspritt i magen som när Magnus då jag säger att vi bara har en ren handduk kvar, och därför är tvungna att dela på den, han och jag, svarar "Jag vill dela ALLT med dig, det vet du ju!" Happy happy. Love love.