Min syrra verkar ha börjat plugga till sjuksköterska, på distans. I den grupp vilken hon är en del av är majoriteten en god del äldre än hennes snart 21, berättade min mor.
I min klass är majoriteten en god del yngre än jag själv, har jag konstaterat.
Och jag kan inte längre det där sociala spelet. Att träffa nya människor är så hiskeligt jobbigt och jag vet inte vad jag ska prata om, i synnerhet inte då det är så vitt skilda livssituationer. Vissa har precis flyttat hemifrån. Vi har precis köpt ett hus. Vissa har börjat lära sig ta de första riktigt stapplande stegen in i vuxenlivet tryggt förvissade om att det nog ändå dröjer bra många år innan de är vuxna-vuxna. Vi försöker forma individer till att en dag själva kunna befinna sig var mina classmates nu är, och det med det bästa av självförtroende och det bästa sunda förnuftet som går att finna. Vissa ska handla käk för första gången på en vecka. Vi äter hemlagad husmanskost 9,9 av 10 gånger och det två gånger dagligen.
Man ska inte låta petitesser skapa barriärer, men trots allt blir det en barriär. Jag försöker se skolan som en arbetsplats, men faktum är att... Jag vet inte. Jag är väl bara nere i en dip, antar jag... Och då får jag känslan av att jag nog ändå inte borde göra det här eftersom jag är för gammal, för osäker, har för kass självbild, inte kan sälja mig själv på rätt sätt och jag menar, kom igen, vad inbillar jag mig egentligen? Att jag ska klara det här?
Jag vet inte varför men det är turast i världen att jag har Magnus. Inför honom är jag aldrig misslyckad även om jag är det inför mig själv.
Jag vet inte varför men det är turast i världen att jag har Magnus. Inför honom är jag aldrig misslyckad även om jag är det inför mig själv.
Du kan, Lisa! Jag förstår att det är tufft, men bannemej - du kan!
SvaraRaderaKlart du klarar det där Lisa! Du måste tro på dig själv som Magnus gör.
SvaraRadera