Det där med att bli vuxen - eller kanske redan vara det?

- Vad ska du bli då, när du blir stor?

- Vuxen?

Jag brukar ofta fråga Magnus om han känner sig vuxen, ja, liksom om han verkligen anser sig vara vuxen. Min snart 35-årige sambo brukar då se... Ja, första gångerna såg han förvånad ut. Nu ser han mest trött ut när jag frågar. Men svaret är alltid jakande. Och det är väl klart, är man fem år från 40 kanske man känner sig vuxen på ett helt annat sätt än vad man gör vid 27 going on 28...?

Så brukar min följdfråga vara "Jag då, är jag vuxen? Jag känner mig ju inte vuxen..." Magnus brukar då se om möjligt ännu mer trött ut och svara att jo, jag är vuxen och har varit det i snart tio år.

(Finns det verkligen någon nu för tiden som anser att man är vuxen-vuxen vid arton års ålder?!)

Men jag känner mig inte vuxen, även om jag förstår att jag scorar rätt högt på vuxenskalan: barn, sambo, bil, hus(lån). Kanhända handlar allt om det där med jobb. Jag har flummat runt så otroligt mycket och är därmed inte klar med skolan som jag kanske borde vara. Kanske känner jag mig vuxen på riktigt den dag jag (förhoppningsvisast) står med en examen i hand och kan söka jobb "på riktigt"? Nu står jag ju med mössan i hand och bockar tacksamt för de smulor kommunen (vikariecentrum) bjuder mig.

Så jag vet inte, har vuxenvärlden liksom hunnit ikapp mig ändå? Jag förstår ju på ett sätt att jag inte är 20 längre. Ibland kan jag längta efter att vara mer ansvarslös och fri men faktum är att jag när jag var 20 önskade att jag var äldre för att slippa allt ytligt tjafs och allt hit- och ditande. Nu har jag mer panik för att fylla 30, för att inte ha hunnit "allt jag ville göra", vad nu det kan vara som fattas så rejält... (Inte mycket, egentligen...)

Men vet ni? Tänker jag på alla de där jag förut umgicks med tycker jag nog att jag hunnit litet mer och litet längre. Jag har barn, sambo, bil och hus(lån). Och jag har inte fyllt trettio. När dessa om kanske tio år får för sig att det är dags att skaffa knodds och bli "vuxen" är mina barn redan i högstadieåldern och jag - vi - kan se fram mot sovmorgnar och ensamkvällar, kanske t.o.m. resor på tu man hand vad det lider. Då står de andra där med kräkaxlar och bajsblöjor och klappar och vyssjar och vaggar ont i magen-barn nätterna i ända. Då kommer jag att vara lycklig över att ha varit vuxen redan vid 25...