Jag har nästan avlidit. Arton personer plus en instruktör var inklämda på ett Easy Line-pass i kväll och till sist var det dels svetthalt på golvet, dels absolut ingen luft alls kvar i lokalen. Kompisanda, som Magnus kallar det. Hur som tog jag mig till bilen och hem, även om kroppen fick en syrechock då jag kom ut från SVEA...
Och jag vet inte riktigt vad jag sa, men är det något min käre sambo inte verkar tåla så är det viktgnäll. Och är det något jag inte direkt är nöjd med så är det hur (o)fit jag är. I början av sommaren hade jag rutin på både promenader och pass och således visade kläderna att jag var på väg till något mer trivsamt än detta. Sedan kom alla nattpassen och en massa god sommarmat och en öl här och ett glas vin där och vips! insåg jag att hösten kommit snabbare än vad jag trott, och med det dags att inhandla nytt i klädväg.
Det var liksom då jag insåg att det som innan sommaren var ett litet problem nu har blivit ett större problem. I samma takt med de urvuxna jeansen, I'd say. (Men gott var det, och skoj var det...) Grejen är liksom den att jag vet att det bästa sättet för mig att gå ner litet i vikt är att röra på mig regelbundet (dagliga promenader och två träningspass i veckan är nog!) och äta hyfsat normalt. Snabbkurer tror jag inte ett jota på och typ GI eller Atkins har jag inte nog engagemang för att sätta mig in i, än mindre hålla mig till. Och det är ju varaktigt det ska vara, inte sant?
Alltså: Träning och normal kost is the shit. Jag har absolut ingen avsikt att "banta", men jag vill ändå känna mig mer fit i kroppen. Få litet muskler och bättre kondition och hamna någonstans rent fysiskt var jag trivs bra. Size zero är redigt vidrigt, tycker jag, så anorexiatjej har jag inte direkt tänkt mig. Jag gillar mina kurvor, även om det är sorgligt omodernt.
Och för övrigt tycker jag att det är rent ut sagt äckligt med skinny tjejer/kvinnor. Vore jag lagd åt det hållet hade det nog nästan varit mer nejtack än det motsatta. Redigt vidrigt är det, med tändstickslår och inga som helst bröst/midja. Åtminstone när det inte är naturligt utan resultat av träning och ingen mat eller möjligen en äppelskiva per dag och sedan fingrarna i halsen... Nej, då föredrar jag former alla gånger!
"Men blir du nöjd då, om du går ner tio kilo?" undrar Magnus och jag förklarar återigen att jag faktiskt kommer att bli nöjd när jag känner mig bättre i kroppen. För jag menar, trots allt har jag fött två barn på lika många år - inte ens det - så kanske ska jag inte gråta blod ändå...
Jag vill också ha en fit kropp JAG trivs i, inte så att jag känner att jag måste gå ner i vikt, vill bara inte ha mina bilringar och jag har insett att jag inte väger för mycket så det är väl muskelbygge som behövs här. Håller med dig om att vara för smal, usch, usch. Längtar tills höstens utbud av träningar drar igång :)
SvaraRadera