Något lär ju stryka på foten...

Jag har ofantligt många planer så här inför hösten.

- Pluggpepp. Jomenvisstserru. Jag är sjukt peppad på att börja skolan och jublade nästan en gnutt invärtes när jag såg schema samt läsanvisningar för första kursen.

- Mission: Lära mig fota. Jag vill jag vill jag vill skaffa mig en digital systemkamera, gå en kurs och lära mig fota på riktigt.

- Skaffa en Macbook. Jag vill ha och jag vill ha.

- Träna litet mer. Jag har rört mig alldeles för litet under sommaren. Mest druckit jobbkaffe utomhus, bakat godsaker hemma och formligen frossat i gott käk och god dryck.

- Försöka komma iväg på typ Öppna Förskolan åtminstone en gång i veckan så att Eira får träffa andra barn. Ja, fram till dess magsjukesäsongen drar igång, that is.

- Försöka hålla en dräglig standard här hemma och inte låta allt förfalla som det fått göra under sommaren.

- Kanske jobba litet, om jag får, och har möjligheten. Alla extraslantar är mer än välkomna.

- Bli en litet gladare, mer pedagogisk och snäll mamma åt våra barn.

- Anamma "kåt, glad och tacksam" och göra min Magnus till världens lyckligaste trots att han har tusen saker att göra och dessutom måste ta hand om barn när egojag ska gå i skolan.

Och jag inser ju att ett par, tre stycken av allt det här kommer få stryka på foten vad det lider.

Minst.

I övrigt har jag nu gjort mitt sista nattpass och jag tycker faktiskt att det är redigt skönt. Kanske inte att ha gjort klart nattpassen eftersom jag egentligen gillar att jobba, men att vara klar. Ändå klar. Och redo att bege mig mot något nytt. Jag vet med mig att jag inte ska ha för höga förhoppningar, men jag kan ändå inte låta bli. Skolan är något jag verkligen ser fram mot nu. Få använda hjärnan för första gången på dryga två år. Göra något jag är hyfsad på. Bli stimulerad på helt andra plan men ändå med bra mycket mer livserfarenhet än då jag började i Piteå för tre år sedan.

Egentligen hade jag velat göra klart skolan där uppe. Jag hade velat läsa kurser som finns där men inte här. Jag hade velat inrikta mig mer mot journalistik och jag är litet sådär velig ändå. Velig på vad jag ska läsa det andra året - om jag nu lyckas med det första. Trots allt är det nog skriva jag vill göra. På något sätt skriva.

Jag menar inte att låta avis nu - jag unnar verkligen mina gamla klasskamrater deras framgångar efter skolan, tro inget annat - men det svider till litet när jag öppnat Falu Kuriren nu under sommaren och sett Valentinas artiklar. Det svider litet när jag läser om vad Minna gör och hur bra det verkar gå. Och än en gång - det handlar inte om att missunna någon, utan mer ett litet styng av sorg när jag tänker "Det kunde ha varit jag". Men frågan är: Kunde det?

Jag måste börja tro på mig själv. Magnus tror på mig, det vet jag, men jag måste tro nog mycket på honom för att kunna tro på mig själv. Det måste finnas något annat för mig än timvik på äldreboenden. Det måste göra det...