Så börjar jag där jag slutade...

Jo. För exakt tre år sedan öppnade jag dörren till min lilla studentetta på Ankars. Jag vet inte om jag ska titta tillbaka - ni som känner mig vet att jag lätt hänfaller till det nostalgiska, på gränsen till rent patetiskt nostalgiskt. Men jag minns känslan så otroligt väl - det var på gång, jag var på väg någonstans dit jag ville. Jag hade mitt krypin och hösten kom och jag njöt av friheten i studentlivet, och friheten i att träffa Magnus och friheten i att använda hjärnan, känna att jag presterade och behärskade något. Att jag faktiskt var rätt bra på något.

Idag har jag frusit i Falun. Frusit, druckit en kaffe och lyssnat på en lång - längre - längst presentation om högskola, kommun och kåren. Sedan har jag åkt hem och lagat till en kalops som bara väntar på att serveras med potatis. Magnus och Micke bygger golv på nedervåningen och jag ska bada barn så snart vi ätit. Bada, och så i säng så fort det är möjligt.

Under tiden köper mina nya classmates grillade hamburgare för en tia styck och värmer sig med alkohol och inför varandra nyfikenhet. De fyller kvällen med spänd förväntan över vad de kommande tre åren har att (er)bjuda dem och drar sig hemåt till sitt när vinet börjar sina och sängen suger mer än sprittarmen.

Det handlar inte på något sätt om redig bitterhet, men ett konstaterande om att jag som förut älskade kontraster uppenbarligen har gjort slut med den kärleken. Och idag har jag saknat Jeff. Av alla människor har jag saknat Jeff.